onsdag 30 september 2009
Hädisk underhållning
Det här är så otroligt roligt, och helt vansinnigt att det är på riktigt, jag dör! "Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan". Nej, det är klart. Läs och lär: Lenas grannar valde rätt.
Att dra en rövare
Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.
En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.
Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.
En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.
Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.
En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.
Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.
En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.
Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.
måndag 28 september 2009
Fler besked
Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.
Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?
Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?
Nu då?
Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.
Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.
Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.
fredag 25 september 2009
Listigt
Dags att summera mitt 00-tal so far. (Listan kommer från Sunkmamman)
Antal stadigvarande pojkvänner: 3
Antal äktenskap: 1
Antal barn satta till världen: 1
Antal bostäder: 8
Antal högskoleexamina: 1
Antal kalas-fyllor: oräkneliga
Antal färdigskrivna romaner: 0
Antal utslitna par Converse AllStar: 3
Antal halsfluss: 0
Antal klamydiatester: 3
Antal tatueringar: 0
Antal försök att gå i terapi: 1
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: 0
Antal provade p-pillersorter: 3
Antal mobiltelefoner: 7
Jag tänker inte lägga till:
Antal A-kurser på universitetet
Antal ostadiga pojkvänner
Antal gånger då jag slutat röka
Antal stadigvarande pojkvänner: 3
Antal äktenskap: 1
Antal barn satta till världen: 1
Antal bostäder: 8
Antal högskoleexamina: 1
Antal kalas-fyllor: oräkneliga
Antal färdigskrivna romaner: 0
Antal utslitna par Converse AllStar: 3
Antal halsfluss: 0
Antal klamydiatester: 3
Antal tatueringar: 0
Antal försök att gå i terapi: 1
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: 0
Antal provade p-pillersorter: 3
Antal mobiltelefoner: 7
Jag tänker inte lägga till:
Antal A-kurser på universitetet
Antal ostadiga pojkvänner
Antal gånger då jag slutat röka
I hamn
Jag rodde ihop det. Presentationen gick bra! Cheferna var intresserade, pålästa och ställde många bra frågor. De var självkritiska och reflekterande utan att dra för långtgående slutsatser. Det kändes otroligt roligt att vara i den rollen! Jag tycker om att tala inför grupper och jag gillar diskussion. Mardrömmen hade varit om de suttit tysta och sett skeptiska ut. Det verkar också som att en del av resultaten kan komma till praktisk användning ganska snart och att andra signaler kan leda till ytterligare utvärderingar.
Jag blev också inbjuden att presentera samma sak på ett seminarium med en annan grupp lite senare i höst. Och i den gruppen sitter mellancheferna -alltså kommer även min egen chef från sommarjobbet/kanske deltidsjobbet att sitta med. Snacka om att ha dubbla roller. Det kan bli intressant!
Det måste ju ändå öka min anställningsbarhet något att jag fått lägga ut texten om det jag tycker är viktigt i två timmar inför alla mina framtida potentiella arbetsgivare. Åtminstone kanske de känner igen mitt namn bland de 200 som brukar söka vikariaten.
Jag blev också inbjuden att presentera samma sak på ett seminarium med en annan grupp lite senare i höst. Och i den gruppen sitter mellancheferna -alltså kommer även min egen chef från sommarjobbet/kanske deltidsjobbet att sitta med. Snacka om att ha dubbla roller. Det kan bli intressant!
Det måste ju ändå öka min anställningsbarhet något att jag fått lägga ut texten om det jag tycker är viktigt i två timmar inför alla mina framtida potentiella arbetsgivare. Åtminstone kanske de känner igen mitt namn bland de 200 som brukar söka vikariaten.
måndag 21 september 2009
Vuxenliv
Var på medlemsmöte på föräldrakooperativet i kväll. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner spänningarna i gruppen. Tystnad, blickar. Punkt efter punkt på dagordningen betas av.
Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.
Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?
Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.
Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.
Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?
Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.
torsdag 17 september 2009
Dagens pepp - uppdatering
Snart ska jag presentera uppsatsen. Fick mer info om formerna idag och känner lite: gulp. Församlingen består alltså av stadens samtliga högsta chefer på det här området. De ska ägna hela förmiddagen åt min uppsats, som de tydligen alla redan har läst och diskuterat i olika sammanhang. Först ska jag presentera, sen ska vi diskutera/jag svara på frågor, sen fortsätter chefsgänget i enrum för att besluta vad de tänker göra åt det som framkommit i uppsatsen. Dubbelgulp.
Gruppen beskrevs som diskussionslysten och pratglad och jag rekommenderades vara beredd på att diskussionsdelen drar över tiden. Gulp gulp gulp.
Upp till bevis nu Kirsten.
Gruppen beskrevs som diskussionslysten och pratglad och jag rekommenderades vara beredd på att diskussionsdelen drar över tiden. Gulp gulp gulp.
Upp till bevis nu Kirsten.
måndag 14 september 2009
Jobb jag har haft: au pair
Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.
De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.
En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.
Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.
Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.
Veckan därpå åkte jag hem.
Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!
Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.
De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.
En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.
Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.
Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.
Veckan därpå åkte jag hem.
Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!
Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.
fredag 4 september 2009
Dagens pepp II - eller?
I går ringde min chef och frågade om jag kan tänka mig att börja jobba deltid under hösten. Det är precis det jag har önskat mig, att få ta mitt sommarvik med in i hösten. Jag längtar efter ett arbetsliv, jag trivs väldigt bra med det jobbet, med kollegorna och hela arbetsplatsen. Det är ett sammanhang där jag känner att jag är rätt person på rätt plats, jag gör ett bra jobb och kan vara mig själv, behöver inte censurera mig, inte heller göra avkall på mina värderingar.
Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.
Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.
Vi får se om det blir av, inget är säkert än.
Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.
Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.
Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.
Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.
Vi får se om det blir av, inget är säkert än.
Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.
Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.
torsdag 3 september 2009
Ordflöde på/av
Hela mitt liv har jag försökt lära mig att hålla käften, både när jag inte har något att säga och när det verkar omdömeslöst att säga det jag tänker. Det har hittills gett mycket dåliga resultat. Men jag har bestämt mig för att det är mer bra än dåligt.
Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.
Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?
Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!
Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.
Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?
Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)