00-talet

2000 - var jag ny i Sverige och slets mellan här och där. Många båtresor över Östersjön blev det. Till slut flyttade jag till Malmö. Jag blev även ihop med exet på nytt, bara för att åka till honom i USA och göra slut igen på en 36 timmar lång bussresa. Det här året täffade jag min nuvarande make M för första gången på Café Ariman genom gemensamma bekanta. Minns att han var nytatuerad den dagen, att han nyss blivit vegan och att vi hade likadana skor.

2001 - var ett uselt och destruktivt år på alla plan. Jag minns att jag vid något tillfälle bodde i en etta på 16 m2 och sov med en kniv under kudden. Minns också kollapser och terapi.

2002 - bodde jag inneboende i en garderob hos en excentrisk kvinna vars pojkvän sysslade med extrem bodymodification och bland annat högg av sig ett finger, skyllde på nynazister och åkte dit för försäkringsbedrägeri. Jag kedjerökte mycket. Träffade en man som verkade mycket normal i relation till allt det där andra. Flyttade illa kvickt ihop med honom. Vad annars, med den boendesituationen.

2003 - jobbade jag på skola och tillbringade en mycket fin sommar i Finland. Blev bedragen av serietecknarsambon. Separerade, behöll lägenheten och började kvickt som ögat dejta en ny man med samma namn.

2004 - bodde jag i Åbo i ett pittoreskt trähus från 1800-talet och sov till klockan två om dagarna. Överallt var det mängder av snö, allt var fult och trots att jag flyttat "hem" led jag av ångest och ensamhet. Jag återvände till Malmö där jag delade lägenheten med en nyseparerad väninna. Vi städade på samma hotell, kollade på Beverly hills om eftermiddagarna, fikade mazariner, löste korsord och föreställde oss med fasa att det var så här livet skulle se ut nu. Jag dejtade en galning och pluggade mycket. Träffade också min gamle bekant och just då nyseparerade M på krogen en sen natt. På en efterfest hos min granne/M:s kursare kom vi överens om att vid behov dela lägenhet nästa år.

2005 - M flyttade in i mitt vardagsrum. Jag försökte skriva d-uppsats i etnologi, gjorde fältarbete bland hemlösa missbrukare och krisade med val av väg i livet. Under tre månader höll M och jag vänskapsfasaden uppe. Nånstans mitt i hetaste juli kapitulerade vi. Resten av året ägnades åt den stora Kärleken. Jag jobbade som nattportier och hade all tid i världen att göra allt och ingenting.

2006 - var ett mycket lyckligt år. Jag började på ny kula med svenskt studiemedel och tog mig an Socialhögskolan. Jag och M bestämde oss för varandra. Vi överraskade familj och vänner med inbjudningar till en bröllopsfest i maj. Efterfesten varade natten lång i vår lägenhet. På bröllopsresan i Paris började jag må märkligt illa men skyllde på överdos av ostar, rödvin och franska cigaretter. Mot slutet av året hasade jag fram som en pillertrillad 80-åring och grät för att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå en promenad runt Pildammsparken.

2007 - i februari , sedliga nio månader efter bröllopet, föddes A efter 38 timmars värkarbete. Foglossningssmärtan försvann i samma sekund och ett halvår av extremt många promenader runt Pildammsparen inleddes. När jag återvände till skolan på höstterminen fick jag förvånat svara på frågan om A hade börjat på dagis redan. Året präglades av vaknätter, flaskmatning, amning, funderingar om jämställdhet, föräldraskap, äktenskap och familjeliv.

2008 - från vårvintern minns jag mest att jag var så trött, så trött och att vi var så fattiga. Och att A började gå på sin 1-års dag. M tog examen den våren och vi gick båda hemma över sommaren och tärde på varandra. Sen fick M sitt första jobb och vi lämnade lägenheten som hyst mig och de mina sedan 2002 och flyttade till en trea. Jag praktiserade, vi kämpade med världens sämsta dagis och lärde oss vad VAB var.

2009 - var bland annat året då jag fyllde 30 och började jogga. Vi våndades över var vi skulle bo. Men så fick A plats på världens bästa föräldrakooperativ och molnen skingrades. Jag skrev en skitbra uppsats, blev publicerad, fick mitt första jobb - med missbrukare, precis som jag hade föreställt mig när jag började på Socialhögskolan. Jag började också känna mig avslappnad och hemma i alla mina olika sociala sammanhang för kanske första gången någonsin.

Nu så här i slutet av 2009 känns det som om allting har fallit plats för mig. 00-talet innehåller en tredjedel av mitt liv, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv i Sverige. Jag hoppas att 10-talet blir lika bra, men jag kan klara mig med mindre relationsdramatik och konstiga boendelösningar.

Julkänsla nu

Nu har jag gjort det. Klarat av hösten!

Skolarbetet är avklarat och inlämnat, bara nåt litet seminarium kvar att visa sig på i januari. Jobbmässigt är läget under kontroll. Jag börjar på heltid första januari och behöver inte byta tjänst utan utökar bara min nuvarande. Löneförhandlade dessutom hyfsat framgångsrikt. Julfesten på förskolan gick hur bra som helst. Alla förskolans personalmöten, rekryteringar, schemadiskussioner und so weiter är avklarade för året. Ja, baske mig om jag inte har fått ihop alla mina åtaganden på ett sätt som jag är nöjd med och det utan att kompromissa (för mycket) med mitt eget välmående.

Och vi lever! Vi mår bra! Har inte varit sjuka på två månader! Inte en vabbdag sedan oktober! Alla är glada men trötta. Hur blev det så här, att allt bara gick i lås? Fattar inte. Förr i världen skulle mina katastroftankar ha kickat in direkt. Det-här-är-alldeles-för-bra-för-att-vara-sant-så-imorgon-kraschar-garanterat-flyget-mantrat. Men nu känner jag mig märkligt lugn och nöjd och rentav lite jul-sugen.

Är det så här det är att bli så kallat äldre och klokare? Bara att tacka och ta emot i så fall. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så här. I morgon börjar mitt livs första betalda semester!

Julkänslan?

Den lyser fortfarande med sin frånvaro här i Kirstens vrå. De närmaste veckorna bjuder på julfest på dagis, julfest på jobbet och julfest med svärföräldrarna och sen når firandet sin kulmen med jouluaatto hos min familj i Finland. Och däremellan klämmer vi in julpyssel och lucia på dagis. (Och ja, självklart har jag i något svagt ögonblick anmält mig som julfestansvarig på dagis.)

På plussidan - vi skippar julklapparna till de vuxna i år. Ett efterlängtat beslut. I stället lottar vi ut en person vardera att köpa en klapp åt. Mycket bättre för både miljön och den allmänna ångestnivån än att hetsa runt efter tio små struntpresenter.

På minussidan - de jävla julkalendrarna. Farmor gav en chokladkalender åt A, ergo dagliga duster. Lägg sen till TVÅ papperskalender (varför får man både SR:s och SVT:s kalender i samma paket?) och en pepparkakskalender på dagis. För att inte nämna de chokladkalendrar jag och M fick av farmor och som vi låtsas ha tappat bort, eftersom A är så hjälpsam och erbjuder sig att öppna åt oss, typ tio gånger om dagen.

Var kom det här maxade multumfirandet ifrån? Jag vill ha EN kalender, EN julfest, EN julklapp. Tack snälla tomten.

A ska i alla fall få den här sköna snickarbänken. Ett substitut för den högt älskade riktiga verkstaden som finns hos farfar, det bästa vi lägenhetsmänniskor med tummen mitt i handen kan erbjuda på hemmaplan. Finns här.



PS. Om jag får en spikmatta så blir jag förbannad. DS