Flashback

A skulle nog gilla att ha ett litet syskon. Ibland känns det som en bra idé. Och då är det underbart att någon verkligen berättar om sånt här! Min förlossning tog 36 timmar och det var stundtals överjävligt, förstås. Men det var jag förberedd på. Veckorna efter däremot, de kom verkligen som en överraskning från helvetet (även om det inte ens var i närheten av det som det hysteriskt roliga Kanalisera-inlägget beskriver). Så tack men nej tack!

Nu får jag äta upp det

A har börjat säga mycket lugnt och bestämt Nej, det tänker jag inte göra om det mesta. Om jag insisterar så tittar hon under lugg på mig och konstaterar Om man inte vill så måste man inte mamma, faktiskt!

Hon har rätt. Det är väldigt få saker man måste om man inte vill. Åtminstone i vår familj, när man är två år. Borsta tänderna, ha cykelhjälm, bilbarnstol, ja, lite sånt finns det ju. Det mesta andra är förhandlingsbart.

I vår familj, när man är 29, så måste man en hel massa saker som man inte vill.

Jag vill sitta på en parkbänk i regnet och dricka varm choklad med den lilla filosofen. Men icke. Jag sitter och transkriberar så fingertopparna domnar.

Pappa

Jag tänker mycket på det här med familj. Vad det betyder för mig.

Min pappa har odlat sin rättshaveristsida allt mer de senaste åren, sen han slutade dricka. Så har han bit för bit blivit allt svårare att ha och göra med, även för mig. Och till slut blev det omöjligt, så gjorde han sig omöjlig, också hos hyresvärd, arbetskraftsbyrå och socialbyrå.

Pappa skriver brev till oss. Han skriver att han har ett ställe i skogen. Och att i juni ska han och hans kvinna köpa en skåpbil och åka på en ettårig roadtrip. Till Sibirien och till Tbilisi ska dom åka. Via oss i Malmö och via södra Frankrike.

Jag vill inte skriva tillbaka till en poste restante-adress. Jag vill kunna lyfta luren och ringa som en vanlig människa. Inte bara höra via nån som träffat nån som berättat att han kommit förbi och att han mått bra. Jag saknar honom mycket just nu.

Om nån annans pappa hade jag kanske fört journal: Bostadslös, medelålders man. För ambulerande tillvaro. Bakgrund i alkoholmissbruk. Psykisk status oklar. Önskar ej insatser. Beslut dd att ej inleda utredning jml...

Vafan?!

I går på gården kom en fyraåring med en orange ballong i handen fram till mig, M och A, medan vi stod och parkerade våra cyklar.

A: Titta, han har en ballong!
Jag: Hej, vilken fin ballong du har!
Okända barnet: Slår på A med ballongen och muttrar.
Jag: Parerar slag.
Okända barnet: Jag ska döda din bebis! Fortsätter slå på A.
Jag & M: Vad är det du säger, så kan du inte säga!
Okända barnet: Jag ska döda henne, jag ska elda på henne!

Sen följde en märklig dialog där jag och M var milt sagt upprörda och försökte förklara för barnet att man absolut aldrig får säga sådana hemska saker åt någon människa. Barnet framhärdade envist att han skulle döda vår bebis och att han visst fick säga så. Jag frågade efter hans föräldrar men dom var förstås inte där. Tur det, för jag var så förbannad så jag hade utan att tänka mig för sagt till föräldrarna också, varpå den morbida fyraåringen förmodligen hade fått stryk. För det är fantamej inte i normalt fungerande familjer man fostrar fyraåringar som slår på främmande barn och säger att dom ska döda och elda dem!

Vår gård är full av barn nu när det blivit soligt och vårigt ute. Inte en enda vuxen är ute, men lätt 15-20 barn i åldrarna bebis -13 år. Kul! Eller inte, eftersom det är SÅ JÄVLA SORGLIGT med alla dessa barn som uppfostrar varandra utan nån vuxens inflytande.

Coolast i parken

Jag såg ett riktigt coolt föräldrapar på lekplatsen i helgen. De var så snygga så. Alla accessoarer på plats, den rätta skötväskan, rätta jeansen, rätta scarfen, rätta solglasögonen... De sköt sin häftiga barnvagn framför sig och talade rakt ut i luften, han i headset, hon med mobilen klistrad mot örat. Oavbrutet. På stockholmska.

Senare såg jag dem försöka kränga på ett par kritvita Stan smith på bebisen som ålade sig vilt skrikande i famnen. Hahaha! I leriga parken, på ett barn i nyss-lärt-sig-gå-åldern!

Vilken total parodi på "bebis som accessoar-temat". Jag har aldrig trott att det finns på riktigt! Så himla sorgligt och ängsligt. Alla i parken log lite överseende åt dem. Stackars dom och stackars unge. Men det var roligt att titta på! Man tröttnar ju på det vanliga klientelet i parken efter några år. Det normala scenariot inkluderar ofta minst en inflyttad-slacker-som-blev-pk-förälder som kastar arga blickar över sandlådan på minst en kedjerökande född-på-möllan-förälder.