Det kategoriska imperativet

Jag tog mina tankar om heltid/deltidsarbete med i en diskussion på Skriet-bloggen. Det var mycket bra, många kloka saker sades. Jag inser att jag måste försöka släppa lite på mina principer. Det är bra med principer och jag tror inte ens på det fria valet - men jag kan inte heller leva mitt liv, mitt ENDA liv, efter idén om det kategoriska imperativet. Det är ett väldigt högt krav att ställa på sig.

Jag vill jobba 90% och vara ledig med A en dag varannan vecka. M vill troligen inte det. Vi kommer att fortsätta dela på all vardagsarbete, alla hämtningar, lämningar, vab, städ, matlagning, inhandling.

Jag ska ta upp det med chefen vid förlängningen av mitt vik. Efersom jag inte är fast anställd har jag ingen lagstadgad rätt till det, men jag tror inte det ska vara något problem faktiskt.

Upptäckter

Jag älskaratt vara föräldraresurs på kooperativet. Första dagen idag och jag är grymt imponerad av pedagogerna och barnen och av min gullunge, som är så stor och har en helt egen värld. Jag led av stor förväntansångest när jag tänkte på att jag och A bokstavligt talat ska umgås 24/7 dessa dagar, medan M är på jobbresa. Fy på mig. Eller hurra för mig, jag går in med låga förhoppningar och går ut med flaggan i topp och humöret i dur, en dag i harmoni med ungar i snömodd och slask, who knew?

Jag älskar känslan som börjar vakna i mig, lusten att LÄSA igen, åh, skönlitteratur och fakta och biografier och tidskrifter, ge mig! Sen examen 14/1 har jag läst två romaner, TVÅ, det är fan rekord sen jag fick barn/började hetsplugga/hetsjobba, sen gud vet när egentligen. I en klass för sig av Curtis Sittenfield och Snabba cash av Jens Lapidus var det. Jag minns nu att jag, alltså den personen jag egentligen är nånstans långt inuti, älskar att läsa. Spelar nästan ingen roll vad det är. Jag är totalt svältfödd. Nu hugger jag in på Frisk, fräsch och spontan av Mons Kallentoft. Jag känner mig som när jag var åtta och kom hem med en ny kasse böcker från biblioteket och gömde mig i källaren mellan tvättmaksinen och torktumlaren och STRÄCKLÄSTE i den kalla råa luften med unken lukt från potatiskällaren, jag läste tills hela högen var klar och sen sprang jag ut i sommarvärmen med knottriga ben och var alldeles yr. Okej, sträckläsning är det inte direkt tal om nu. Men det är nog det närmaste jag kommer.

Hets och panik

En kollega utryckte idag att det kan kännas som om man hoppat på ett ekipage som envetet kör vidare mot ett allt konstigare håll medan ens personlighet ligger i en buske och ropar hjääälp, jag har ramlat av! Ja, så är det.

Jag känner väl av stressen. Lider av en eftersläpande trötthet sedan hösten. Längtar efter något, vad som helst. En solskenshistoria. En liten semester. En lång sovmorgon. En helg för mig själv. Ett välbetalt deltidsarbete! Undrar om det finns nåt socialt arbete utan direktkontakt med människor som far illa? Idag cyklade jag förbi ett café på morgonen och tittade avundsjukt på killen som satte ut en skylt med texten förtjusande frukostbuffé varje vardag 8-11. Tänk att servera rykande hett kaffe, baka bröd och ge människor en förtjusande frukostbuffé istället!

"Att lindra vår ångest, förvandla den till tvivel, är en strategi inspirerad av fegheten, denna skepticism för allmänt bruk. " E.M Cioran

Det får inte vara så, att jag inte pallar. Inte tycker det är roligt i längden. Att jag håller ifrån, att jag dagligen tänker på att jag måste skaffa hemligt nummer. Nej, jag ska komma igen i vår med sol och nya krafter och ett engagemang på en mer lagom nivå.