00-talet

2000 - var jag ny i Sverige och slets mellan här och där. Många båtresor över Östersjön blev det. Till slut flyttade jag till Malmö. Jag blev även ihop med exet på nytt, bara för att åka till honom i USA och göra slut igen på en 36 timmar lång bussresa. Det här året täffade jag min nuvarande make M för första gången på Café Ariman genom gemensamma bekanta. Minns att han var nytatuerad den dagen, att han nyss blivit vegan och att vi hade likadana skor.

2001 - var ett uselt och destruktivt år på alla plan. Jag minns att jag vid något tillfälle bodde i en etta på 16 m2 och sov med en kniv under kudden. Minns också kollapser och terapi.

2002 - bodde jag inneboende i en garderob hos en excentrisk kvinna vars pojkvän sysslade med extrem bodymodification och bland annat högg av sig ett finger, skyllde på nynazister och åkte dit för försäkringsbedrägeri. Jag kedjerökte mycket. Träffade en man som verkade mycket normal i relation till allt det där andra. Flyttade illa kvickt ihop med honom. Vad annars, med den boendesituationen.

2003 - jobbade jag på skola och tillbringade en mycket fin sommar i Finland. Blev bedragen av serietecknarsambon. Separerade, behöll lägenheten och började kvickt som ögat dejta en ny man med samma namn.

2004 - bodde jag i Åbo i ett pittoreskt trähus från 1800-talet och sov till klockan två om dagarna. Överallt var det mängder av snö, allt var fult och trots att jag flyttat "hem" led jag av ångest och ensamhet. Jag återvände till Malmö där jag delade lägenheten med en nyseparerad väninna. Vi städade på samma hotell, kollade på Beverly hills om eftermiddagarna, fikade mazariner, löste korsord och föreställde oss med fasa att det var så här livet skulle se ut nu. Jag dejtade en galning och pluggade mycket. Träffade också min gamle bekant och just då nyseparerade M på krogen en sen natt. På en efterfest hos min granne/M:s kursare kom vi överens om att vid behov dela lägenhet nästa år.

2005 - M flyttade in i mitt vardagsrum. Jag försökte skriva d-uppsats i etnologi, gjorde fältarbete bland hemlösa missbrukare och krisade med val av väg i livet. Under tre månader höll M och jag vänskapsfasaden uppe. Nånstans mitt i hetaste juli kapitulerade vi. Resten av året ägnades åt den stora Kärleken. Jag jobbade som nattportier och hade all tid i världen att göra allt och ingenting.

2006 - var ett mycket lyckligt år. Jag började på ny kula med svenskt studiemedel och tog mig an Socialhögskolan. Jag och M bestämde oss för varandra. Vi överraskade familj och vänner med inbjudningar till en bröllopsfest i maj. Efterfesten varade natten lång i vår lägenhet. På bröllopsresan i Paris började jag må märkligt illa men skyllde på överdos av ostar, rödvin och franska cigaretter. Mot slutet av året hasade jag fram som en pillertrillad 80-åring och grät för att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå en promenad runt Pildammsparken.

2007 - i februari , sedliga nio månader efter bröllopet, föddes A efter 38 timmars värkarbete. Foglossningssmärtan försvann i samma sekund och ett halvår av extremt många promenader runt Pildammsparen inleddes. När jag återvände till skolan på höstterminen fick jag förvånat svara på frågan om A hade börjat på dagis redan. Året präglades av vaknätter, flaskmatning, amning, funderingar om jämställdhet, föräldraskap, äktenskap och familjeliv.

2008 - från vårvintern minns jag mest att jag var så trött, så trött och att vi var så fattiga. Och att A började gå på sin 1-års dag. M tog examen den våren och vi gick båda hemma över sommaren och tärde på varandra. Sen fick M sitt första jobb och vi lämnade lägenheten som hyst mig och de mina sedan 2002 och flyttade till en trea. Jag praktiserade, vi kämpade med världens sämsta dagis och lärde oss vad VAB var.

2009 - var bland annat året då jag fyllde 30 och började jogga. Vi våndades över var vi skulle bo. Men så fick A plats på världens bästa föräldrakooperativ och molnen skingrades. Jag skrev en skitbra uppsats, blev publicerad, fick mitt första jobb - med missbrukare, precis som jag hade föreställt mig när jag började på Socialhögskolan. Jag började också känna mig avslappnad och hemma i alla mina olika sociala sammanhang för kanske första gången någonsin.

Nu så här i slutet av 2009 känns det som om allting har fallit plats för mig. 00-talet innehåller en tredjedel av mitt liv, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv i Sverige. Jag hoppas att 10-talet blir lika bra, men jag kan klara mig med mindre relationsdramatik och konstiga boendelösningar.

Julkänsla nu

Nu har jag gjort det. Klarat av hösten!

Skolarbetet är avklarat och inlämnat, bara nåt litet seminarium kvar att visa sig på i januari. Jobbmässigt är läget under kontroll. Jag börjar på heltid första januari och behöver inte byta tjänst utan utökar bara min nuvarande. Löneförhandlade dessutom hyfsat framgångsrikt. Julfesten på förskolan gick hur bra som helst. Alla förskolans personalmöten, rekryteringar, schemadiskussioner und so weiter är avklarade för året. Ja, baske mig om jag inte har fått ihop alla mina åtaganden på ett sätt som jag är nöjd med och det utan att kompromissa (för mycket) med mitt eget välmående.

Och vi lever! Vi mår bra! Har inte varit sjuka på två månader! Inte en vabbdag sedan oktober! Alla är glada men trötta. Hur blev det så här, att allt bara gick i lås? Fattar inte. Förr i världen skulle mina katastroftankar ha kickat in direkt. Det-här-är-alldeles-för-bra-för-att-vara-sant-så-imorgon-kraschar-garanterat-flyget-mantrat. Men nu känner jag mig märkligt lugn och nöjd och rentav lite jul-sugen.

Är det så här det är att bli så kallat äldre och klokare? Bara att tacka och ta emot i så fall. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så här. I morgon börjar mitt livs första betalda semester!

Julkänslan?

Den lyser fortfarande med sin frånvaro här i Kirstens vrå. De närmaste veckorna bjuder på julfest på dagis, julfest på jobbet och julfest med svärföräldrarna och sen når firandet sin kulmen med jouluaatto hos min familj i Finland. Och däremellan klämmer vi in julpyssel och lucia på dagis. (Och ja, självklart har jag i något svagt ögonblick anmält mig som julfestansvarig på dagis.)

På plussidan - vi skippar julklapparna till de vuxna i år. Ett efterlängtat beslut. I stället lottar vi ut en person vardera att köpa en klapp åt. Mycket bättre för både miljön och den allmänna ångestnivån än att hetsa runt efter tio små struntpresenter.

På minussidan - de jävla julkalendrarna. Farmor gav en chokladkalender åt A, ergo dagliga duster. Lägg sen till TVÅ papperskalender (varför får man både SR:s och SVT:s kalender i samma paket?) och en pepparkakskalender på dagis. För att inte nämna de chokladkalendrar jag och M fick av farmor och som vi låtsas ha tappat bort, eftersom A är så hjälpsam och erbjuder sig att öppna åt oss, typ tio gånger om dagen.

Var kom det här maxade multumfirandet ifrån? Jag vill ha EN kalender, EN julfest, EN julklapp. Tack snälla tomten.

A ska i alla fall få den här sköna snickarbänken. Ett substitut för den högt älskade riktiga verkstaden som finns hos farfar, det bästa vi lägenhetsmänniskor med tummen mitt i handen kan erbjuda på hemmaplan. Finns här.



PS. Om jag får en spikmatta så blir jag förbannad. DS

Ljusa tider

A har varit helt frisk i tre veckor nu. Hon är inte ens lite snorig. I och för sig fick vi två telefonsamtal på raken från förskolan förra veckan för att lilla A 1)blivit slagen med en träplanka i ögat (av min fd sambos barn, bara en sån sak, maj gadd!) och 2)svalt en sten ("stor, men slät"). Men ändå - tre hela dagisveckor! Jag har fått så mycket gjort på jobbet och i skolan så det är inte klokt. Och Middagsfrid har kommit och åtminstone varannan vecka räddat oss från fiskpinne/köttfärssås/laxpasta/korvstroganoff-träsket.

Mitt i mörkaste november sitter jag här och känner mig märkligt nöjd, glad, lugn och tillfreds. Ska det va så, va va va?! *peppar peppar - ta i trä - kastar ett saltkar bakom ryggen*

Belöning

Jag kommer att få heltidsanställning (längre vik, inte fast) på min nuvarande arbetsplats i januari. Det är än så länge ett inofficiellt löfte, eftersom vissa officiella procedurer fortfarande måste gås igenom, men jag vet att det är pålitligt och jag vet att det betyder att jag så småningom kommer att bli fast anställd också.

Såhär i slutet av en hektisk men mycket bra vecka, känner jag att den här slitsamma hösten faktiskt kommer att resultera i vissa belöningar. Trygghet. Stabilitet. Möjlighet att fokusera, fördjupa, förkovra sig i arbetet.

Och på privatlivsfronten: lugn och ro, förutsägbara arbetstider, stabil ekonomi, vi kan börja fundera på att flytta om vi vill det, om vi vill ha fler barn, kanske köpa bil. Ja, kort sagt, planera.

Äntligen! Hela mitt liv har jag trott att jag gillar att ha det lite oförutsägbart och kaotiskt omkring mig, men det har blivit allt tydligare att jag är en strukturerad trygghetsnarkoman .

På väg

Den sista grupptentan någonsin är avklarad. Inget mer grupparbete! Oh, joy.

Det slår mig att jag är nära nu. Snart är jag borta från universitetet! Aldrig mer 131:an eller knökfulla Öresundståg i rusningstid. Å herregud vad underbart. Det har gått tio år sedan jag började min första universitetskurs. Och nej, jag har inte pluggat i ett kör sedan dess, men jag har pluggat väldigt mycket och väldigt länge. Dessutom har jag vantrivts större delen av tiden. Känt mig obekväm med hierarkierna, sagt något fel, varit annorlunda, för dum, för smart, för praktisk, för teoretisk. Nu ska jag hålla målet i sikte, huvudet högt och magen kall, medan jag syr ihop de här sista skälvande månaderna. Sen är jag nöjd. Många frågar om jag funderat på forskarutbildningen. Men icke. Jag vill bara bort. Jag vet vad jag vill göra och där ingår inte fler hundår i Lund.

Lättnad

Besöket är över, de resande har dragit vidare, det hela blev otippat odramatiskt. Viktigast av allt - de intresserade sig helt uppriktigt för A. Hämtade från dagis, lyssnade, såg, lekte. Jag såg att de svalde många kommentarer på det området som hade kunnat få mig att tända på alla cylindrar. (Plastleksaker! Godis! Onaturliga material på kläderna! För mycket färger! Fel sorts böcker! TV!) Det gjorde mig glad och gjorde det lättare att låta vissa andra små kommentarer glida förbi. De får gärna visa A en hel värld av höstlövskronor, kastanjedjur, små båtar av tovad ull och andra enligt dem mer lämpliga leksaker, bara de kan respektera att vi inte lever i enlighet med de hemvävda idealen. Det är så jag vill ha det. Blandat.

Så länge världarna inte kolliderar, som George skulle sagt.

Sen att jag inombords är beredd på krig vilket ögonblick som helst och har formulerat långa svador med försvarstal och anklagelser om vartannat, ja, det är om inte annat så ganska utmattande. Men det är mitt problem. Nu andas jag ut.

Besök på väg

Nu ska pappa ut och resa igen. Han och flickvännen kommer förbi här snart, troligen redan ikväll, på väg nån annanstans. Inte kan de säga när de kommer och inte när de åker eller vart.

Tajmingen kunde varit bättre. Inte minst på grund av mitt för stunden kraftigt nedsatta immunförsvar mot allt som påminner om kritik av mina livsval. Och är det något de två resande är riktigt bra på så är det att få alla andra att känna sig tråkiga, svenniga, medelmåttiga, lurade. Själva är de ju fria, helt oberoende, ja totalt ansvarsbefriade faktiskt. Kan inte med att vara bundna av jordiska ting som mobiltelefoner, e-post, fasta adresser... Stackars alla oss andra som är fjättrade av kärlek, ansvar, fast boende och diverse ägodelar!

Men - jag vill hellre träffa dem än inte och ska försöka göra det bästa av det. Hoppas också att A tycker det är roligt att träffa morfar. Jag håller andan. Maken håller sig förmodligen undan.

Samvetet och rapport från en mycket grå novemberdag

Warszawa var fantastiskt. Hotellet och just precis det här rummet kan jag varmt rekommendera. I Warszawa var det ständigt grått, disigt och småregnigt och allting var väldigt kulissartat och underbart, vi åt polsk mat och drack polsk öl och gjorde härligt fåniga saker som att åka häst och droska för massvis med pengar, bara för att. Jag tar nu fram den lilla medplockade schampoflaskan från badrummet bara för att låta doften bära mig tillbaka.

Resan måste ha ägt rum i ett annat liv. Det finns inga spår kvar av det utvilade, glada jaget eller det utvilade, glada paret. Dagen efter hemkomst var jag tröttare än någonsin och nära att bryta ihop på nån bisarr samtalsövning i skolan, där jag talade om stress och prestationsångest och jag tolkade någons omtanke som ett direkt ifrågasättande av mina livsval. Sedan dess har vi även hunnit med en maginfluensa inklusive vabbrunda.

Idag skriver jag paniskt på en sammanfattning som kommer att bli det första jag någonsin får publicerat. Tanken på att sätta mitt namn under något värdelöst kort, sönderhackat dravel får det att vända sig i magen. Jag försöker acceptera att det var bra att jag blev nominerad men att jag inte kommer att vinna. Ytterligare en presentation på fredag och så det vanliga, jobbet där det känns som om döden lurar bakom varje hörn, med alla bisarra sjukdomar som florerar ovanpå det vanliga du inser väl att vem som helst av dem kan dö när som helst och du får inte ta det på dina axlar. Och så den nya -sista!- kursen i skolan där första dagen bestod av att nån ivrig kursare läxade upp mig för att jag inte planerar delta i föreläsningarna och jag med mitt minimala tålamod snäste av både henne och raskt därpå en av lärarna på ett ytterst otrevligt sätt. Samvetet, samvetet!

Älskade unge och man som trots allt gör det här värt det. Jag försöker acceptera att jag är inte gjord av det där sega virket som jag önskade. Det kommer att fungera tiden ut, men jag kommer aldrig att göra om det. Och jag ska inte som ett fån säga ja tack till något annat erbjudande över huvud taget mer under detta år.

Fredag

A blev frisk, gick till dagis igår, vaknade med feber i natt igen. Idag ska vi åka. Oavsett. Eller? Usch jag vet inte. Jäkla pissvecka det har varit. Nu ska jag försöka fokusera på att ha en bra helg. Oavsett.

Värst av allt är flygångesten. Det känns så oansvarigt att båda föräldrarna sätter sig på samma flyg. Tänk om!

Pussla mig hit och pussla mig dit

Jag gillar inte alls livspussel-begreppet. Men va fan. Det är just precis vad jag håller på med nu. Fix och trix och halvdagsvabb med hjälp av söta vännen som tar den där halvtimmen i skarven mellan att jag måste till tåget och M hinner hem.

A är sjuk. Igen, eller fortfarande. Varken hackat eller malet. För sjuk för förskolan men för pigg för att man ska kunna få nåt gjort här hemma. En sån där förskoleflunsa som inte bryter ut riktigt men inte heller går över på lång, lång tid. M måste åka på jobbresa så jag kommer vara tvungen att ta all vab resten av veckan. Jag har en essä som måste skrivas klart imorgon. Det blir nog inte så mycket med det. Onsdag och torsdag är fulla med klientmöten. Bara att avboka. Och på fredag ska jag och M åka till Warszawa över helgen. Ensamma. Första ensamresan post-kid. Bara att... Nä, just det.

Lilla gullunge, bli frisk. Jag skiter i essän, jag skiter i jobbet, men jag klarar inte att åka på semester och lämna en febervarm och lessen och gråtig liten A hos farmor och farfar. Nä, det går bara inte. Och om vi måste ställa in resan så blir vi fattiga och olyckliga. Så snälla snälla snälla. Jag lovar att vabba hela veckan och skriva hela nätterna utan att säga ett pip ens på klagomuren Facebook. Men låt mig få den här helgen.

Vardag och lite om det här med pengar och respekt

Jag hinner inte blogga. Jobb/studier/barn, vardagslivet är hektiskt men roligt.

Men jag tänker på allt möjligt som jag skulle vilja skriva om. Till exempel det här med att ge eller inte ge pengar. Ett viktigt ämne, tycker jag. Det handlar om medmänsklighet och respekt. Läs hos Kurrylin.

Jag förstår inte alls det här med att man vill veta vad pengarna går till. Om jag har gett någon pengar så är det deras att göra vad de vill med. Oftast går de till alkohol och droger. Det tycker jag inte att jag som givare ska moralisera över. Dessutom tycker jag att det är bättre att missbruket finansieras genom tiggeri än genom brottslighet och/eller prositution. För om man vet något om beroende så vet man också att ingen låter bli att dricka/knarka av pengabrist. Och i de fall där jag ser att personen ifråga är illa däran fysiskt och inte ser ut att ha ätit på länge så köper jag mat istället.

Nej, jag förstår inte varför man inte skulle ge pengar, om man kan avvara dem. Att alla inte har råd att ge förstår jag däremot mycket väl. Men man kan åtminstone se människor i ögonen och säga nej tyvärr.

Jag tycker att jag har ett medmänskligt ansvar. Det står för mig på inget sätt i konflikt med att samhället har det övergripande och det yttersta ansvaret för sina medborgare.

Ingen frid

Det där jäkla Middagsfrid som skulle rädda vår något överbelastade vardag är helt hopplöst. Fyra (4) beställningar senare har de fortfarande inte fått in någon beställning i sitt datasystem. Jag gillar särskilt hur deras kundservice insinuerar att jag är en idiot. Så här skriver dom: Det är viktigt att du fyller i alla uppgifter, annars kommer du få en röd lite stjärna vid den rad det saknas uppgifter. När beställningen är inlagd så får du upp en ruta där det står ”Tack för din beställning” får du inte upp den så har beställningen inte gått igenom.

Fylla i alla rader? Nähä?!

De vägrar även ta emot beställningar på något annat sätt än via sin tydligen icke-fungerande hemsida.

Fan också. Finns det andra företag som leverar i Malmö? Jag börjar bli smått desperat.

Ynk, ynk

A vaknade på fel sida idag. Gnäll, gnäll, gnäll och kläng och gråt och olycka. Sjukdom eller bara dåligt humör? Det barkar åt ynk, ynk, ynk i soffan hela dagen. Ingen feber ännu men jag fryser och vill inte äta nåt och jag vill ha en kaaattt, buhuhuhuuu.

Gulleunge.

Jag kan bara inte vabba under min första jobbvecka. Nej nej nej. Så jag vabbar på pluggdagarna så tar M de andra. Vab en pluggdag betyder Teletubbies och gos varvat med LVM-lagstiftning och paperskrivning. Och kanske, kanske är ynket bra igen imorgon.

Privat/personlig

Irriterar mig lite på det här med personlig, aldrig privat vs. privat, aldrig personlig. Först tyckte jag att Linna Johansson skrev mycket bra om det här. Men sen, suck. Alla dessa ställningstaganden, positioneringar. Fuck that, jag är både privat, personlig och anonym, som det passar mig. En del av mitt privata jag är i allra högsta grad just mina medelklassiga komplex, mina försök att balansera på linan och vara personlig men ändå sval och distanserad, att aldrig ge för mycket av mig själv. Vad den kampen blottar om mig kan vara det mest privata.

Hädisk underhållning

Det här är så otroligt roligt, och helt vansinnigt att det är på riktigt, jag dör! "Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan". Nej, det är klart. Läs och lär: Lenas grannar valde rätt.

Att dra en rövare

Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.

En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.

Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.

En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.

Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.

Fler besked

Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.

Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?

Nu då?

Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.

Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.

Listigt

Dags att summera mitt 00-tal so far. (Listan kommer från Sunkmamman)

Antal stadigvarande pojkvänner: 3
Antal äktenskap: 1
Antal barn satta till världen: 1
Antal bostäder: 8
Antal högskoleexamina: 1
Antal kalas-fyllor: oräkneliga
Antal färdigskrivna romaner: 0
Antal utslitna par Converse AllStar: 3
Antal halsfluss: 0
Antal klamydiatester: 3
Antal tatueringar: 0
Antal försök att gå i terapi: 1
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: 0
Antal provade p-pillersorter: 3
Antal mobiltelefoner: 7

Jag tänker inte lägga till:

Antal A-kurser på universitetet
Antal ostadiga pojkvänner
Antal gånger då jag slutat röka

I hamn

Jag rodde ihop det. Presentationen gick bra! Cheferna var intresserade, pålästa och ställde många bra frågor. De var självkritiska och reflekterande utan att dra för långtgående slutsatser. Det kändes otroligt roligt att vara i den rollen! Jag tycker om att tala inför grupper och jag gillar diskussion. Mardrömmen hade varit om de suttit tysta och sett skeptiska ut. Det verkar också som att en del av resultaten kan komma till praktisk användning ganska snart och att andra signaler kan leda till ytterligare utvärderingar.

Jag blev också inbjuden att presentera samma sak på ett seminarium med en annan grupp lite senare i höst. Och i den gruppen sitter mellancheferna -alltså kommer även min egen chef från sommarjobbet/kanske deltidsjobbet att sitta med. Snacka om att ha dubbla roller. Det kan bli intressant!

Det måste ju ändå öka min anställningsbarhet något att jag fått lägga ut texten om det jag tycker är viktigt i två timmar inför alla mina framtida potentiella arbetsgivare. Åtminstone kanske de känner igen mitt namn bland de 200 som brukar söka vikariaten.

Vuxenliv

Var på medlemsmöte på föräldrakooperativet i kväll. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner spänningarna i gruppen. Tystnad, blickar. Punkt efter punkt på dagordningen betas av.

Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.

Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?

Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.

Dagens pepp - uppdatering

Snart ska jag presentera uppsatsen. Fick mer info om formerna idag och känner lite: gulp. Församlingen består alltså av stadens samtliga högsta chefer på det här området. De ska ägna hela förmiddagen åt min uppsats, som de tydligen alla redan har läst och diskuterat i olika sammanhang. Först ska jag presentera, sen ska vi diskutera/jag svara på frågor, sen fortsätter chefsgänget i enrum för att besluta vad de tänker göra åt det som framkommit i uppsatsen. Dubbelgulp.

Gruppen beskrevs som diskussionslysten och pratglad och jag rekommenderades vara beredd på att diskussionsdelen drar över tiden. Gulp gulp gulp.

Upp till bevis nu Kirsten.

Jobb jag har haft: au pair

Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.

De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.

En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.

Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.

Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.

Veckan därpå åkte jag hem.

Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!

Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.

Dagens pepp II - eller?

I går ringde min chef och frågade om jag kan tänka mig att börja jobba deltid under hösten. Det är precis det jag har önskat mig, att få ta mitt sommarvik med in i hösten. Jag längtar efter ett arbetsliv, jag trivs väldigt bra med det jobbet, med kollegorna och hela arbetsplatsen. Det är ett sammanhang där jag känner att jag är rätt person på rätt plats, jag gör ett bra jobb och kan vara mig själv, behöver inte censurera mig, inte heller göra avkall på mina värderingar.

Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.

Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.

Vi får se om det blir av, inget är säkert än.

Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.

Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.

Ordflöde på/av

Hela mitt liv har jag försökt lära mig att hålla käften, både när jag inte har något att säga och när det verkar omdömeslöst att säga det jag tänker. Det har hittills gett mycket dåliga resultat. Men jag har bestämt mig för att det är mer bra än dåligt.

Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.

Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?

Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!

Dags att granska sig själv om och om igen

I morse över frukosten:

A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.

I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.

A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.

Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.

Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.

Dagens pepp

Jag fick ett oväntat samtal idag och blev ombedd att presentera min c-uppsats och svara på frågor om den på ett seminarium för ett gäng höga chefer som arbetar med missbruksfrågor i den här stan. Helt galet kul! Jag var beredd på att den skulle hamna längst ner i skrivbordslådan eller bara ligga som ett oöppnat pdf-dokument nånstans. Så ringer det någon högt uppsatt person och tycker det var en skitbra uppsats och säger att flera av de här cheferna och andra har läst uppsatsen och vill använda sig av det jag har kommit franm till. Det betyder i bästa fall att det kanske kommer att bli någon liten förändring till det bättre för dem som arbetar med missbruksfrågor och framför allt för de människor som tar del av kommunens missbruksvård.

Det är sjukt stort för mig! Jag är så stolt och glad och jag vill verkligen skriva det på min Facebook-status, men jag kan inte, för hur jag än formulerar mig så låter det så skrytigt. Speciellt eftersom jag har både kollegor och kursare där. Så jag skriver det här, där nästan ingen läser men då får jag det sagt i alla fall. Vad GLAD jag är!

Världens bästa förskola

A:s nya förskola är fantastisk. Alldeles underbart fantastisk. Det är svårt att beskriva vilken otroligt rolig, kreativ, tillåtande, empatisk och stimulerande miljö och stämning det råder. Och kontrasten till det gamla stället är enorm.

A har gått där snart tre veckor. Hon har varit lite ledsen en enda gång vid lämning och då skötte den fantastiska pedagogen det galant, efter några minuter satt A i hennes famn och vinkade glatt hejdå till mig. A springer in där så fort hon kan om morgnarna och ropar i farten hejdå puss å kram mamma. Inte en enda gång under tio månader på det gamla stället sprang hon in där, inte en enda gång var hon riktigt glad vid lämningarna även om det inte alltid var vilda protester heller. Hon fogade sig i att lämnas och hon fogade sig i att vara där. Men det här stället älskar hon!

Personalen berättade häromdagen att A hade skrattat oavbrutet under hela samlingen och att de inte riktigt visste varför, för de gjorde ju inget speciellt. Jag sa som det är, att det är bara för att hon tycker att det är så roligt att vara där med er. Och A berättade sen om gurkorna som dansade mazurka på samlingen och om kompisarna som alla e snälla mot mig mamma och om att dom åt mellanmål PÅ GÅRDEN. Och om man inte vet vilket dystert dagis hon gått på innan så låter det här väl inte så hejdundrande, men för A är det stort och för oss är det en sån lättnad. Jag börjar nästan gråta varje gång jag hämtar henne och hon rusar runt och visar mig alla olika rum, allt som hon fått göra i ateljén och byggrummet och allt vad det är. Och då är det bara inget speciellt enligt personalen, för den pedagogiska verksamheten kommer igång först om ett tag. På de här veckorna har A helt seriöst fått göra och uppleva mer än hon fick på tio månader på det gamla stället, där de sällan orkade gå ut och där den pedagogiska verksamheten bestod i att var fjortonde dag låsa upp målarrummet och låta alla barn måla samma målning med samma färg.

Kom bara höst och vintermörker och gråtrötta vardagskvällar, jag kommer ALDRIG mer att ha dåligt samvete för att det blir långa dagisdagar.

26.8.1999

Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.

Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.

I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.

Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.

Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.

Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.

Anekdot

Det var nittiotal och min storasyster sommarjobbade som barnvakt åt en viss finlandssvensk filmproducents barn. Barnvaktandet gick tydligen bra för när sommaren var slut fick hon i uppdrag att ta hem en hög VHS-band innehållande en mängd oredigerat intervjumaterial. Kulturprofilen arbetade vid den här tidpunkten på en dokumentär om en viss Dämonregissör. Exakt vad min syster skulle göra med intervjumaterialet minns jag inte, transkribera kanske. Hur som helst så kom jag hem från skolan en eftermiddag, slängde mig i soffan och slog på Beverly Hills 90210. När telefonen ringde tryckte jag på rec och kastade mig över luren.

På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.

Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.

Borrelia

A fik sitt livs första fästing för två veckor sedan. Och nu har hon borrelia! Goddammit. Det trodde jag aldrig. När den där lilla röda fläcken i knävecket började växa och växa fnyste jag bara något om utslag och inget konstigt och ja ja. När maken ringde 1177 och fick bekräftat att alla omständigheter pekar på borrelia var jag mycket skeptisk. När vår snälla läkarkompis kom förbi i helgen och tittade på fläcken och sa ja, men ni kan avvakta till måndag, så trodde jag fortfarande att det skulle gå över.

Men nu är det så. Förmiddagen spenderades på mina favoritställen Vårdcentralen och Apoteket. A har borrelia, det ska behandlas och sen kommer det bli bra. Den lilla huvudpersonen själv är helt oberörd. Ingen feber, inget ont nånstans, bara en jättestor och växande ljusröd fläck.

Nu är det dags för hennes livs första penicillinkur. Tre tabletter om dan. Jag har laddat med sylt och chokladpudding att smuggla ner Kåvepeninsmulor i. Idag gick det åt en halv chokladpudding och två små fruktkvark bara för att få i henne den första tabletten. One down, 29 to go. Givetvis har hon kommit på mig redan. Jag tänker inte äta mer medicin nu mamma. Håhåjaja.

Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.

I terminstakt

Hösten är min bästa årstid. Jag ska gå sparkande bland lövhögar, med nya böcker i nya väskor, iklädd brun manchester, med stora halsdukar virade runt halsen, med huvudet fullt av färska, spännande, intelligenta tankar. Varje höst. Denna höst.

Några veckor sommar kvar. Sommar passar inte min livsstil. Men mitt sommarvik hade jag velat ta med in i hösten.

Lillebror

Idag träffade jag min lillebror som är åtta år. Sist vi sågs var en kort sväng för två år sedan. Hans mamma är oberäknelig på många sätt. Vår gemensamma pappa vill inte ha kontakt med honom sen ett par år tillbaka, dels för att han (pappa) är en idiot och dels på grund av ständiga gräl med mamman. Det har hur som helst inte direkt gjort det lättare att upprätthålla kontakten. Lillebror är ett sånt barn som man lätt får ont i magen av att tänka på. Jag tänker på när han var tre veckor och jag passade honom första gången. Jag var ung och hade liten erfarenhet av barn och ingen erfarenhet av spädisar så jag fattade inte riktigt att det är helt jävla onormalt att en ensamstående, nybliven, ammande förälder sticker ut och super. Fattade inte heller förrän långt efteråt (när jag själv hade ett barn som ammade varannan timme minst) att det var hunger som hade orsakat all den gråten där mitt i natten. Nå. Att det är för jävligt att se sånt är ingen anledning att inte ha kontakt. Jag har inga ursäkter utan bara enormt dåligt samvete, för min egen del, för min pappa, för att det är så orättvist, för allting.

Lillebror följde i alla fall med mig, A, min lillasyster och min mamma ut till stugan idag och vi spelade spel, fiskade, åt pannkakor och lekte kurragömma. Lillebror talade mycket om pappa och då tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle säga. Han är ett fint barn, klok för sin ålder, känslig och mycket självständig. Det kändes ändå som en ganska vanlig dag med bröder och systrar. En väldigt bra dag. Jag önskar att det kunde vara så lite oftare och jag lovar mig själv nu att se till att det blir av att vi ses åtminstone de fåtal gånger per år som vi kommer till det landet där han bor.

Surdeg

Jag gör som alla andra och bakar mitt eget bröd. Första försöket med surdeg blev sjukt gott! Recept här. Nu åker surdegsgrunden in i kylskåpet för jag och lilla A ska åka ut på äventyr i en vecka. Tåg och båt, hem till skogen. Det blir fint.

Idag

Utanför stora Ica stod en ung kille och sålde Aluma. Han såg helt knäckt ut. Tittade ner i marken och verkade önska att han kunde försvinna ner i asfalten.

Jag ville köpa en tidning och han blev enormt glad. Berättade att det gick så trögt att sälja idag och han hade ingen växel heller för han hade gett pengarna åt en kompis. Jag hade inte jämna pengar så jag gav honom alla mynt jag hade och sa att jag köper tidningen en annan dag i stället. Sen ville jag försvinna ner i asfalten för att han blev så tacksam. Det är mer än jag hade tjänat på att sälja ett nummer, sa han. Han pratade om att han luktade illa och inte hade duschat på tre dagar och inte hade rena kläder och och och. Jag sa att nä men det syns inte alls och det är ingen som tänker på det, det är bara du som tänker på det och bla bla bla.

Jag blev så berörd. Han var nog inte mycket mer än 20-22 år. Och där stod han och skämdes och önskade sig långt därifrån, medan lättklädda glada människor gick förbi honom i en ström.

Hur kan man hjälpa människor? Kan man göra det rätt? Kan man göra det osjälviskt? Jag ville göra nånting, säga nånting, för att han inte skulle känna sig så usel som han såg ut att göra. Men genom det jag gjorde så kanske jag bara fick honom att känna sig ännu mer usel. Jag vet inte. Jag ville säga åt honom att hålla huvudet högt. Att han jobbar med att sälja en bra tidning, att ingen ska se ner på honom för det och att han inte ska se ner på sig själv. Men det känns som att hur jag än gör, vad jag än säger, så befäster jag hans position, och min.

Sen tar jag min fyllda matkasse och mina vinflaskor och går. Ha en bra dag, ropar han efter mig, du med och lycka till idag, ropar jag tillbaka. Sen cyklar jag hem till min lägenhet och mitt liv och min dator.

Sätter mig ner och skriver om missbruksvården här i stan, om vem som nås av dessa så kallade förbättringar och satsningar. Jag vill förstå, sätta fingret på. Just då känns det så svårt. Det handlar inte om att kunskapsbasera. Inte om vilka metoder och formulär som ska användas. Inte om illusionsnummer och dimridåer. Det handlar om RESPEKT och om RESURSFÖRDELNING. Jag blir så förbannad och ledsen och trött.

Flashback

A skulle nog gilla att ha ett litet syskon. Ibland känns det som en bra idé. Och då är det underbart att någon verkligen berättar om sånt här! Min förlossning tog 36 timmar och det var stundtals överjävligt, förstås. Men det var jag förberedd på. Veckorna efter däremot, de kom verkligen som en överraskning från helvetet (även om det inte ens var i närheten av det som det hysteriskt roliga Kanalisera-inlägget beskriver). Så tack men nej tack!

Nu får jag äta upp det

A har börjat säga mycket lugnt och bestämt Nej, det tänker jag inte göra om det mesta. Om jag insisterar så tittar hon under lugg på mig och konstaterar Om man inte vill så måste man inte mamma, faktiskt!

Hon har rätt. Det är väldigt få saker man måste om man inte vill. Åtminstone i vår familj, när man är två år. Borsta tänderna, ha cykelhjälm, bilbarnstol, ja, lite sånt finns det ju. Det mesta andra är förhandlingsbart.

I vår familj, när man är 29, så måste man en hel massa saker som man inte vill.

Jag vill sitta på en parkbänk i regnet och dricka varm choklad med den lilla filosofen. Men icke. Jag sitter och transkriberar så fingertopparna domnar.

Pappa

Jag tänker mycket på det här med familj. Vad det betyder för mig.

Min pappa har odlat sin rättshaveristsida allt mer de senaste åren, sen han slutade dricka. Så har han bit för bit blivit allt svårare att ha och göra med, även för mig. Och till slut blev det omöjligt, så gjorde han sig omöjlig, också hos hyresvärd, arbetskraftsbyrå och socialbyrå.

Pappa skriver brev till oss. Han skriver att han har ett ställe i skogen. Och att i juni ska han och hans kvinna köpa en skåpbil och åka på en ettårig roadtrip. Till Sibirien och till Tbilisi ska dom åka. Via oss i Malmö och via södra Frankrike.

Jag vill inte skriva tillbaka till en poste restante-adress. Jag vill kunna lyfta luren och ringa som en vanlig människa. Inte bara höra via nån som träffat nån som berättat att han kommit förbi och att han mått bra. Jag saknar honom mycket just nu.

Om nån annans pappa hade jag kanske fört journal: Bostadslös, medelålders man. För ambulerande tillvaro. Bakgrund i alkoholmissbruk. Psykisk status oklar. Önskar ej insatser. Beslut dd att ej inleda utredning jml...

Vafan?!

I går på gården kom en fyraåring med en orange ballong i handen fram till mig, M och A, medan vi stod och parkerade våra cyklar.

A: Titta, han har en ballong!
Jag: Hej, vilken fin ballong du har!
Okända barnet: Slår på A med ballongen och muttrar.
Jag: Parerar slag.
Okända barnet: Jag ska döda din bebis! Fortsätter slå på A.
Jag & M: Vad är det du säger, så kan du inte säga!
Okända barnet: Jag ska döda henne, jag ska elda på henne!

Sen följde en märklig dialog där jag och M var milt sagt upprörda och försökte förklara för barnet att man absolut aldrig får säga sådana hemska saker åt någon människa. Barnet framhärdade envist att han skulle döda vår bebis och att han visst fick säga så. Jag frågade efter hans föräldrar men dom var förstås inte där. Tur det, för jag var så förbannad så jag hade utan att tänka mig för sagt till föräldrarna också, varpå den morbida fyraåringen förmodligen hade fått stryk. För det är fantamej inte i normalt fungerande familjer man fostrar fyraåringar som slår på främmande barn och säger att dom ska döda och elda dem!

Vår gård är full av barn nu när det blivit soligt och vårigt ute. Inte en enda vuxen är ute, men lätt 15-20 barn i åldrarna bebis -13 år. Kul! Eller inte, eftersom det är SÅ JÄVLA SORGLIGT med alla dessa barn som uppfostrar varandra utan nån vuxens inflytande.

Coolast i parken

Jag såg ett riktigt coolt föräldrapar på lekplatsen i helgen. De var så snygga så. Alla accessoarer på plats, den rätta skötväskan, rätta jeansen, rätta scarfen, rätta solglasögonen... De sköt sin häftiga barnvagn framför sig och talade rakt ut i luften, han i headset, hon med mobilen klistrad mot örat. Oavbrutet. På stockholmska.

Senare såg jag dem försöka kränga på ett par kritvita Stan smith på bebisen som ålade sig vilt skrikande i famnen. Hahaha! I leriga parken, på ett barn i nyss-lärt-sig-gå-åldern!

Vilken total parodi på "bebis som accessoar-temat". Jag har aldrig trott att det finns på riktigt! Så himla sorgligt och ängsligt. Alla i parken log lite överseende åt dem. Stackars dom och stackars unge. Men det var roligt att titta på! Man tröttnar ju på det vanliga klientelet i parken efter några år. Det normala scenariot inkluderar ofta minst en inflyttad-slacker-som-blev-pk-förälder som kastar arga blickar över sandlådan på minst en kedjerökande född-på-möllan-förälder.

Hej överlevnadsstrategi

Åkte till sopis, sprang på en kursare som sa ska du skriva själv det klarar du som är så DUKTIG, blev förbannad, träffade handledare, handledaren sa snälla saker, fick dåligt samvete, blev uppenbart att vi talade förbi varandra totalt, fick ångest, missade ett tåg, ville gråta, kom hem, klockan var två, jag somnade.

Ångest = jag somnar. Alltid.

Godnatt.

Apropå Earth Hour...

... så minns jag earth hour 2006. Vi bodde i vår gamla lägenhet, där alla elledningar inklusive proppskåpet var från 1930-talet. Jag stängde av elen med huvudströmbrytaren. Det skulle jag inte ha gjort, för sen gick den inte att vrida på igen, någonting glappade rejält. Panik! Riktigt så miljövänliga hade vi inte tänkt vara. Nå, några timmar, ett par telefonsamtal och tusen svordomar senare så gick eländet igång på något sätt igen. Sen rörde vi det aldrig mer.

Ikväll kör vi earth hour-light. A är mörkrädd och monsterfixerad just nu, så att stänga av alltihopa inlusive nattlamporna är inte ett alternativ. Men allt annat ska släckas.

Två dagar senare

..har ingenting särskilt hänt.

Alla helgens planer blev inställda, p.g.a. sjukdom dels hos oss och dels hos andra. Men det blev bra ändå. Det har mest bara varit vi och det har varit hemskt skönt. Jag känner mig så konstigt lugn. Har inte tjafsat, varken med A eller M. Nå, åtminstone inte tjafsat nämnvärt med någondera.

Dessutom har jag börjat skriva. Alltså på uppsatsen. Nånting lossnade och jag tror att det kommer att gå bra nu.

Och nu har vi ju fått ett av tre att falla på plats när A slipper sitt sunkiga dagis. Samtidigt som det är på väg att lösa sig för oss båda på jobbfronten, känns det som åtminstone. Så vi stannar här i lägenheten! Det är skönt att äntligen kunna bestämma sig för någonting. Nu kan jag ta mig för att skruva upp en hylla eller två. Fixa lite på balkongen och tvätta fönstren och sånt. Här kanske jag kan bo en vinter till utan att dö trots allt.

Våren, jag och mina pinsamma fördomar

Jag sprang runt Pildammarna i morse. Soligt, härligt, våren är här. Gissar dock att det hade känts betydligt bättre om jag inte hade råkat röka nästan ett helt paket cigg med Malin igår kväll.

I går blev jag också pinsamt varse ett par riktigt sunkiga fördomar som jag tydligen bär på. Fikade med några föräldrar från A:s nuvarande dagis och planerade föräldraråd. Jag frågade en rastafari-pappa vad han jobbade med och blev överrumplad när han svarade, med lätt jamaicabrytning, att han forskar i fysik. Öh, vad trodde jag egentligen?

Nästa ögonöppnare var när en annan förälder föreslog att vi skulle försöka värva mamman till ett barn som nyligen börjat på avdelningen, för att hon verkade så engagerad. Jag hmmade lite och kom omedelbart på mig själv med att på allvar tänka nja alltså, den mamman jobbar i kassan på ica, hon orkar nog inte bry sig. Hallå?!

Herregud. Jag borde inte få gå lös bland folk med mina feta förutfattade meningar från artonhundrafrösihjäl. Ska jag bli socialarbetare dessutom? Heja!

Det kan nog göra mig rätt gott att börja frottera mig i lite mer pk miljöer på föräldrakooperativet. Jag skyller allt på Socialhögskolan och familjeliv.se.

Äntligen!

A kom in på föräldrakooperativet! Det verkar så sjukt bra. Blir alldeles tårögd av att titta på deras hemsida.

Och jag har fått sommarviket som jag ville ha!

Dessa två fantastiska nyheter krockar dock lite. Vi är nu utan barnomsorg 1.7 - 11.8 plus att ytterligare två veckor därefter måste vikas för inskolning. Och jag jobbar 13.7-30.8.

Ergo - bye bye gemensam semester. Bye bye all M:s semester öht resten av året.

Men ändå! Det kommer att vara så värt det.

Repriser

Det är måndag förmiddag och allt är som vanligt. Har lämnat A på dagis klockan nio. Veckohandlat. Druckit kopiösa mängder kaffe. Rensat datorn på gamla filer. Inte skrivit ett ord om organisationsteori.

På golvet bredvid skrivbordet står en kista full med mina gamla dagböcker. Anteckningar från sex till nitton års ålder. Jag har bläddrat lite i dem. Och det kommer aldrig, aldrig att intressera någon vad som står i dem. Inte ens jag är intresserad. Mot den bakgrunden: vad fan är drivkraften att fortfarande vid 29 års ålder göra samma sak men dessutom offentligt och därmed ännu mer censurerat?

Mamma och jag

Min mamma har varit här i fyra dagar. Därav bloggtystnaden.

Det har varit ganska svårt den här gången, att ha henne här. Min mamma lever av svagheter, ohälsa, dysfunktioner, allting som man kan gegga och kleta med. Jag håller emot. Vägrar ge henne nåt as att gama över.

Hon vill veta allt, men är i själva verket totalt ointresserad av mig och mitt liv. Hon tittar forskande på mig och säger du verkar stressad. Jag svarar att ja visst fan är jag stressad och förklarar hur min situation på skolan är, hur jag avskyr att gå där men måste härda ut, att jag inte hittar någon inspiration eller motivation. Men nej, det är FEL SVAR. Det hör jag på hmmandena och det ser jag på vacklande blicken. Mamma är inte intresserad av sådana orsaker som ligger UTANFÖR. Hon vill ha nånting inifrån mig, nånting att älta, något riktigt saftigt som hon kan härleda från min barndom, som hon kan relatera till sig själv, som hon kan ge mig en jävla självhjälpsbok i. Och om problemet verkligen ligger utanför, så är det okej, för lösningen ligger alltid innanför ändå! Kvittar vad vi talar om. Det är vi som måste ändra vårt sätt att tänka, för tankens kraft är ju så oerhörd. Skit i att försöka verkligheten vi lever i, förändra bara din egen inställning!

Jag tycker att det är otroligt sorgligt hur medelålders kvinnor exploateras av självhjälpsmarknaden. Dom luras att lägga ännu mer skuld på sig själva och ännu mer pengar på qi gong-kurser, alternativterapi och bockhornsklöverté. I stället för att lägga sin energi på att förändra eller ens se strukturerna i samhället som har gjort dem sjuka och trötta i förtid, anledningarna till att de blir förbisedda på sina arbetsplatser och varför de får sämre vård för just sina trötthetssyndrom, utbrändheter, sköldkörteldysfunktioner o.s.v.

Men A var glad för att mormor var här. Och dom har det fint ihop. Vi får inte alls så mycket förtäckt kritik och pikar om homeopati som jag befarade innan A föddes. Alltid någonting. Nu är jag mest ledsen, för att hon har åkt och för att det är så svårt och för att jag vet att nästa gång vi ses blir det sådär plågsamt igen. Men det brukar vara lite lättare när vi möts på hennes hemmaplan. Hoppas det.

Fattigdom är ett relativt begrepp

När jag och A gick hem från dagis igår kom det en rätt så pundig typ och bad mig om pengar. Jag gav honom några kronor. A tittade chockad på mig: Mamma gav pengar åt nån!

Ikväll kom hon plötsligt ihåg det igen och rabblade händelsen på sitt eget vis, storögd och vilt gestikulerande. Så jag tänkte att tja, nu är väl ett bra tillfälle att implementera lite sunda värderingar i ungen. Jo förstår du älskling, vissa har inga pengar men andra har mycket pengar. Och jag tycker att alla borde ha lite pengar. Så om man har pengar kan man ge lite till dom som inte har.

Det var kanske inte så genomtänkt. Jäklar vad hon gick igång. Först höll hon inte alls med: Nej, kan man inte jöja! Inte ge pengar åt nån! Sen blev hon lite ledsen och orolig: Mamma ha inga pengar! Sen lite mer filosofisk: Nån ha lite pengar, nån ha osså lite pengar. Sen blev det allt mer pragmatiskt: Mamma ha lite pengar, nån ha mycke pengar. Och då bara suckade jag och sa, ja älskling, så är det faktiskt och nu ska du sova.

Undrar om hon blev mycket klokare och mer empatisk nu. Eller mer troligt, hur mycket hennes pengafixering ökade.

Flyktigt

Om vi bara var riktigt nöjda med ett av tre - dagis, lägenhet, jobbsituation - så skulle det vara så skönt. Man skulle ha en fast punkt att utgå ifrån, nånting som var för bra för att släppa så man kunde planera utifrån det. Som det är nu har vi ett dåligt dagis, en ok lägenhet och en jobbsituation som är ok just nu men inte långsiktigt. Man skulle liksom gärna byta bort antingen alla delarna eller åtminstone dagiset. Det här gör att allting känns obehagligt flytande. Varje vecka är det nya planer. Kanske flytta dit? Men tänk om M får jobbet där, hur blir det då med pendling? Och om jag börjar jobba här? Tänk om A får plats på det dagiset och vi inte alls det vill flytta från området? Så vi kan inte bestämma nånting. Allting hänger ihop, men alla bitar är utbytbara. Man kan inte helt hoppa över någon av dem. Och de flesta av bitarna har man liten eller ingen kontroll över.

Gaaahhh!

Moodswings

Gårdagens bitterhet är som bortblåst. För det första så verkar det inte helt omöjligt att A faktiskt kan få en plats på världens bästa föräldrakooperativ i augusti. För det andra så ser det ut som att jag får precis det sommarjobb jag helst av allt vill ha. För det tredje så har dagens övningar i statistisk metod och analys gjort att jag rentav gillar att bygga diagram och göra chi square-analyser nu.

Dessutom: Sol! Kaffe! Choklad! Ny frisyr!

Måndag

Det är inte min bästa dag idag. Det regnar och är svinkallt. Jag kräktes hela dagen igår av än så länge oklar anledning. Baksmälla och graviditet är uteslutet. Magsjuka eller matförgiftning? Vi får väl se om några dagar när inkubationstiden går ut. Spännande, spännande!

Hur som helst så kom jag iväg till dagens obligatoriska föreläsning i statistisk analys och metod. Döda mig nu, tänkte jag när föreläsaren småflinande drog igång med nånting som tydligen kallades Chi square-analyser. Men jag härdade ut. Och nu kan man rentav säga att jag har lärt mig något nytt idag.

Idag ska M gå på öppet hus på ännu ett föräldrakooperativ. Men vi kommer aldrig att få nån plats där heller. Vi är alldeles för svenniga och tråkiga för det. Det är tydligen så att bara kulturarbetare (och några regnbågsfamiljer) får ha sina barn på kooperativ här i stan. Eller så är jag bara bitter.

Nä, nu ska jag gräva ner mig i soffan för lite välförtjänt vila innan jag pallrar mig iväg till vårt dagis. Där jag för övrigt försöker starta ett föräldraråd. Hittills har fem av sexton föräldrar/föräldrapar visat intresse. Gissa om det råkar vara just de fem som har helsvenska namn. Segregerat, här i stan? Näää!

Mina irrationella rädslor, del II

2) Att A inte får vänner.

Jag får ångest vid tanken på att A inte skulle ha riktiga, nära vänner i sitt liv. Hon är bara två år men jag ser redan hur viktigt det är för henne med kompisar. Hon rabblar upp namnen på alla innan hon ska somna. Hon säger att hon älskar Sindre, Madou, Finn och Flora. Jag vet att hon redan idag får något av sina små vänner som jag inte kan ge henne. Så jag tänker på hur det skulle vara i framtiden, om hon inte får vara med och leka. Inte blir bjuden på kalas. Inte har nån att sitta med i klassen. Tänker tanken att hon växer upp helt ensam, utan vänner som finns där när familjen inte längre räcker till. Att hon för alltid ska vara utan såna som man ringer när som helst, som kommer förbi med glass när man är sjuk, som sitter uppe hela natten och kedjeröker med en när man blivit dumpad. Såna som förstår vad man menar och har överseende med alla ens nojor.

Tänker att jag skulle göra allt som står i min makt som förälder men ändå tvingas acceptera att hon blir utan allt det som vänskap ger. Smärtan i att som förälder se sitt barn vara utanför måste vara enorm. Hur man än försöker - flytta, byta skola, stötta - kan man ändå inte vara sitt barns enda kompis och ersätta hela den delen av livet.

Det irrationella i den här rädslan är egentligen det, att jag förstås borde vara mer rädd för att hon skulle bli en i mängden, en ja-sägare, en som inte säger ifrån när någon annan lämnas utanför eller mobbas. Mitt ängsliga jag vill säga att det är så, men det är inte sant. Det som ger mig allra mest panikkänslor är tanken på att det skulle vara just A som står utanför.

Intellektuell koma

Ja. Det är det stadiet jag befinner mig i. Det yttrar sig bland annat i att jag har blivit sämre på att formulera mig, att jag har blivit osäker på om jag behärskar ens de mest grundläggande av kunskaper, att jag blivit mer benägen att ta den enkla vägen när det gäller allt som kräver teoretiskt, vetenskapligt tänkande.

Och nej, det beror inte på "gröt i hjärnan" eller annat biologistiskt dravel som man kan härleda till mitt privatliv. Min intellektuella koma beror med största sannolikhet på att jag går en utbildning där man ständigt blir behandlad som en dum och duktig flicka. Där vi får triviala självklarheter förklarade för oss som om de krävde avancerade tankekullerbyttor, alltid med de enklaste av ord och med huvudet på sned. Där jag sitter och ser mig omkring i salen och undrar hur många andra som sitter och undrar varför ingen skriker högt snart. Socialhögskolan, din jävel. Tack för att du har snott snart tre år av mitt liv.

Mina irrationella rädslor, del I

Jag är rädd för många saker. Men (förutom att någon av oss skall bli allvarligt sjuk/dö) har jag nog två riktigt stora skräcker som lamslår mig totalt när jag tänker på dem. (Kan man säga skräck i pluralis? Rädslor känns lite för lamt.)

1) Att hamna i en bil under vatten.

Det är min största mardröm och det har det varit i hela mitt liv. Och så i höstas blev det ännu mer verkligt, då detta hände: Min syster körde bil över en klaffbro när hon var i vecka 38. Och då gick klaffbron upp! Det var ett mirakel att hon klarade sig. Hon tog sig ur bilen och klättrade ner för bron. Hunden var kvar i bilen när den rasade ner, men klarade sig också helt oskadd. Så här såg det ut minuten innan bilen rasade ner på vägen.


Bilden togs av en fiskare på plats som hjälpte min syster. Han sålde sina bilder till kvällstidningarna. Bron är sju meter lång. Behöver jag säga att bilen blev skrot.

Tänk om det hade hänt två veckor senare. Tänk om lilla K hade suttit i ett babyskydd bredvid, eller där bak i bilen, i stället för att ligga tryggt i magen. Jag vet, det hände inte mig och det borde inte alls handla om mig. Men det gör mig så skräckslagen att jag knappt kan skriva ner det. I mina mer vidskepliga stunder är jag övertygad om att det är så här jag kommer att dö nån dag.

Kalasdag

Idag har vi firat vår nyblivna tvååring med tårta, kalas, presenter och ballonger. Precis som hon har pratat om och sett fram emot så länge. En mycket lyckad dag!

Och jag har nostalgitittat på foton från febrauari 07 och februari 08. Snyft.

När jag tittar på fotona från de första veckorna i A:s liv så ser jag också hur lång tid det tog innan det kändes normalt att hon var här. Det syns verkligen att jag var helt klumpig, valhänt och förvirrad. Jag hade t.ex. glömt att jag helst talade i telefon samtidigt som jag ammade eller flaskmatade henne då i början, för det kändes så konstigt annars. Och oj vad mycket vi försökte göra allting som vanligt fast ingenting var som vanligt. Jag fokuserade på allting runt omkring för att det hela blev för överväldigande annars. Sen efter ungefär tre veckor så hade hon smält in i livet liksom. Det syns på bilderna också. Vi ser inte fullt så bleka, högtidliga och stirriga ut.

"... jag är målmedveten och driftig" - NOT

Jag har ett så tråkigt liv just nu så det finns inte. Inte massor av blogguppslag precis.

Det mest spännande som händer är att jag filar på mitt cv. Det är inte alldeles enkelt, eftersom jag utöver programmet som jag läser sjätte terminen på nu har 307,5 poäng i fristående kurser varav säkert 100 är i oavslutade kurser. Shit. Hur får man nåt sånt att se snyggt ut? Svar, det går inte. Bara att svälja och tänka ut en förklaring om att man gått en lång och krokig väg men till slut så...

Lägg sen till en massa sommarjobb, timanställningar och vikariat här och där. För att inte nämna de där luckorna då jag jobbat ohederligt eller bara flummat runt.

Nu får jag betala priset för mitt ostrukturerade leverne. Två sidor splittrad personlighet blir det.

Nerverna

Hur får man mer tålamod? Jag vill ha ett harmoniskt humör. Vara sådär glad, snäll och lekfull men ändå alltid tydlig med mina egna gränser.

I stället är jag så här: supermorsa, juular, juular, UTBROTT, surar, ber om ursäkt, überpedagogar, juular, TAPPAR GREPPET - och så vidare i evighet amen.

Vad är egentligen att föredra: att vara halvkass jämt eller att pendla mellan väldigt bra och världssämst?

Jag vet ju vad jag personligen föredrar. Men ur barnsynpunkt? Herregud. Lika bra att jag redan nu börjar spara till den dagen Ahur ska jag kunna rädda världen, skickar hem terapeuträkningen.

Villakvarteren tur och retur

Tack, men nej tack, sa vi till huset. Hus-lägenheten. För liten, för långt bort. Dessutom, ska jag bo i nåt husliknande så vill jag åtminstone kunna säga till A - spring ut du först så kommer jag strax. Det här huset hade en underbar trädgård men tyvärr ingen direkt utgång till den från ovanvåningen, utan man var tvungen att gå runt om. Det bästa med hela visningen var nog när vi åkte därifrån och plötsligt fick upp ögonen för allt det som trots allt är bra med vårt nuvarande boende. Välbehövligt, efter allt neggande från främst min sida.

Nä. Så länge vi ska bo kvar i den här stan så vill jag åtminstone ha storstadens fördelar lättillgängliga. De där villakvarteren är väldigt klaustrofobiska. Och blotta tanken på att man måste åka dubbelnummerbuss i säkert 40 min för att komma därifrån...

För att sopa bort eventuella spår av förortslängtan kanske vi ska se Revolutionary Road i kväll.

Besvikelser

Jag har en vän som gjort mig förbannad och besviken många gånger. Men numera gör hon det mot A i stället. Eller mot mig genom A, jag vet inte. Man ska tydligen slå där det gör ondast.

Är arg så jag skakar. Ska aldrig mer släta över. Men tänker inte låta det ta ett uns mer energi idag.

Ryggsäck och vagn och barn ska packas ihop, vi ska till svärföräldrarna över helgen.

Flyttar, flyttar inte, flyttar, flyttar inte

Jag har blivit en av alla dom som vill flytta bort från innerstaden sen de fick barn, till nåt lite lugnare och trevligare område. Det är inte så jävla konstigt. Hur ofta träffar vi våra vänner som alla bor i närheten utan att det planerats minst några dagar i förväg? Går jag på café, bio, krogen varje vecka? Nä. Jag vill hellre bo nånstans där dagispersonalen orkar le på morgonen, där det inte alltid ligger spyor på trottoaren och framför var som helst där det inte är så jävla fult hela tiden.

Vår förra lägenhet låg i Kaliningrad. Det var vi, rockkillen vid sidan om, arga tanten nedanför, elefantflickorna ovanför. Kamphundar och kanyler på gården och så de östeuropeiska byggjobbarna som bodde svart i eländiga kyffen i den mögliga källaren. År efter år gnällde jag om att jag dööör om jag måste bo här en vinter till. I augusti förra året flyttade vi några kvarter bort, till en trea med balkong och barnvänlig gård. Trodde vi.

Här är så fult så jag får huvudvärk. Ständigt trafikbrus. Vattentornet aka Kuken står fortfarande rakt utanför vardagsrumsfönstret. Visst bor här många barn, men dom bara bryter av alla kvistarna på buskarna på gården, skriker, slåss och mobbar den ledsna feta pojken som jämt äter godis och slänger papper omkring sig. Alla som bor här ser ledsna eller arga ut jämt. Sen jag gjorde min praktik i höstas fick jag ytterligare nya referenser att förhålla mig till dagligen. Metadonmottagningen rakt över gatan, sprutbytet mittemot dotterns dagis, massa välbekanta hålögda ansikten utanför lokala Ica. Jag går sönder av att allt är så fult och sorgligt hela tiden. Ja, jag dööör om jag måste bo här en vinter till!

I helgen ska vi titta på en hyreslägenhet i en annan stadsdel. Ovanvåningen till ett 50-talsradhus! Trädgård, bärbuskar och äppelträd!

Välkommen till vårdcentralen

Så här kul är det att försöka få en läkartid på vår vårdcentral.

Kl. 13.45: Jag ringer VC. Är nummer fyra i kön, knappar in mitt nummer för att bli uppringd.
Kl. 14.45: Börjar misstänka att de har glömt bort mig. Ringer upp igen. Är nu nummer sju i kön.
Kl.15.00: Är nummer ett i kön redan. Jippi!
Kl. 15.20: Är fortfarande nummer ett i kön. Inte så jippi.
Kl. 15.30: Får tala med Sur sjuksköterska. Frågar henne vad hon har gjort i 30 minuter medan jag varit nummer ett i kön. Hon säger att det är hårt tryck på primärvården just nu. När jag förklarat mitt ärende håller Sura sjuksköterskan med mig om att A borde få träffa en läkare, men berättar att tiderna är slut för dagen.
Jag: Ja, men så akut är det ju inte, vi kan vänta några dagar.
Sura sjuksköterskan: Morgondagens akuttider släpps i morgon klockan åtta, du får ringa igen då.
Jag: Men det är inte en akuttid jag vill ha, jag vill boka en vanlig läkartid bara.
SS: De vanliga läkartiderna har två veckors väntetid.
Jag: Vilken typ av läkarbesök kan man vänta med i två veckor?
SS: Ja, det är ju mest återbesök förstås.
Jag: Går vårdcentralen bara runt på akuttider? Det verkar inte vettigt alls.
SS: Du ska ringa i morgon klockan åtta.
Jag: Får jag en läkartid i morgon då?
SS: Det beror på hur vi bedömer ärendet just då.
Jag: *censur*

Minuten efter att jag slängt på luren ringer telefonen. Hej, det är Sura sjuksköterskan från VC, du ville bli uppringd? Ja tack, jag ville bli uppringd för två timmar sedan när jag fortfarande hade hoppet, humorn och artigheten i behåll!

Men Sura sjuksköterskans kollega Cyniska sjuksystern är värre. När min kompis efter en veckas influensa hade 40 c feber vägrade Cyniska sjuksystern ge henne en läkartid. I stället rekommenderade hon min kompis att gå till Jourläkarcentralen på kvällen tillsammans med sina för tillfället friska två barn, båda under två år. För man brukar faktiskt alltid bli snabbare insläppt om man har gråtande barn med sig.

Förr i världen var jag en bokslukare, nu är jag glad om jag hinner läsa Fokus på fredagarna

Jag älskar att läsa. När jag var barn läste min mamma högt för mig och mina tre syskon i timmar varje kväll. Snabbt lärde jag mig böckerna utantill och låg bredvid och rättade mamma om hon inte läste precis på bokstaven. I sexårsåldern när jag kunde läsa flytande tröttnade jag på högläsningen. Jag ville ändå vara med i den stora sängen, i högen av barn och böcker och mamma, men jag läste mina egna böcker och lyssnade med ett halvt öra samtidigt.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är sommarlovsdagarna när vi varit på bibliteket och jag hade en hel kasse full med nya böcker. Då brukade jag gömma mig i källaren mellan tvättmaskinen och torktumlaren. Jag lade högen med olästa böcker på tvättmaskinen och sträckläste. De lästa böckerna travade jag i en hög på torktumlaren. När alla var lästa snubblade jag upp ur källaren ut i den skarpa solen. Yr och lätt illamående. På julen när jag var åtta år fick jag en bibel av pappa. På skoj, för han ville ge mig en bok som jag inte skulle läsa ut på en dag. Jag läste den från pärm till pärm, men det tog flera veckor.

Numera har jag svårt att hinna läsa i den utsträckning och på det sätt jag önskar. En bra bok får ta max två-tre dagar att läsa ut tycker jag, annars kommer jag av mig. För ett tag sedan sträckläste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Underbar läsning, så jag gick ut och köpte Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen också. Men det tog mig tre veckor att läsa ut Fågeln som vrider upp världen. Fatta att jag läste hela bibeln på samma tid när jag var åtta år!

Det här med att läsa några sidor på bussen, ett par sidor till under Bolibompa, något kapitel innan jag däckar på kvällen - det funkar inte för mig. Kanske får jag börja gömma mig i tvättstugan om kvällarna med ett gäng romaner. Ingen dum idé faktiskt. Annars får jag väl vänta till pensionen.

Konsumtionskalas

Lilla A har full koll på det här med att fylla år och få presenter och käka glass. I flera veckor har hon pratat om att hon ska ha kalas när hon fyller två: Berätta mitt kalas! Å paket, å tårta, å glass, å ballonger, å kompisar, å paket, å fammo å faffa å apan å nallen. Å sjunga gratulerar å ja leva. Å få paket, med russin å sånt å en bil åsså. Å tårta, jag blåser ljusen. Paket!

Det är fint att hon ser fram emot sitt kalas så mycket. Många kompisar har fyllt år på sistone och hon har väl upptäckt att det är väldigt skojigt med kalas helt enkelt. Och visst får man paket när man fyller år. Det är väl inte mer med det.

Men ändå... Hennes standardreplik så fort vi säger att nånting är slut/inte finns/hon inte kan få ditt eller datt är den här: Köpa ny! Gå till affären köpa ny! Ha pengar mamma! Köpa, köpa. Nu!

Vi som ändå anser oss vara ganska pk konsumenter, mycket loppisar och eko och sådär. Ingen av oss har nån prylfixering, vi har aktat oss för att överösa henne med saker och vi håller oss helt klart för goda för att spendera helgerna på köpcentren bland alla Cewin och Thindrah. Men se där får vi för vårt medelklassiga konsumtionsförakt! En paketgalen tvååring med köpfixering.

Blast from the past

Imorse när jag öppnade inboxen låg där ett mail från ett gammalt ex. Oh my god vad jag var kär i honom för tio år sedan. Jag var nitton och han var tjugoett. Vi blev ihop och han krossade mitt hjärta och vi blev ihop och gjorde slut igen och flyttade kors och tvärs och blev ihop per telefon och reste till varandra och upptäckte att vi överhuvudtaget inte stod ut med varandra längre. Miljonte och sista gången vi gjorde slut var på en Greyhoundbuss nånstans i amerikanska södern. Då hade vi suttit på bussjäveln trettiosex timmar i ett sträck för att vi inte kunde enas om var vi ville stiga av.

Sedan dess mailar vi varandra vartannat år kanske. Uppdaterar lite. Han har gift sig och skilt sig och gift sig igen. Nu berättade han att han flyttat till en stad som påminde honom om mig. Och att han har blivit pappa. I mitt svar grattade jag honom helt hurtigt till faderskapet och uppmanade honom att förvalta det väl.

Jag har aldrig förstått hur man helt kan säga upp kontakten med någon man har känt väl. Det kanske i och för sig bara beror på min tvångsmässiga läggning. Jag har ex jag aldrig skulle vilja möta på en mörk gata. Men om de skulle maila mig så skulle jag säkert ändå inte kunna låta bli att svara.

Saker och ting jag hellre skulle göra just nu

Ingen idé att lista, för precis vadsomhelst skulle jag hellre göra just nu än skriva om makt och motmakt ur ett organisationsteoretiskt perspektiv.

Igår kväll Svt-playade jag en dokumentär om att vara slarvig. Den var ok, mest för att själva fenomenet slarviga personer vs. ordningssamma är ganska intressant. Jag har alltid tänkt på mig själv som en slarvig person (tack, mamma!) men sanningen är den att jag har utvecklat en närmast pervers fascination för ordning och reda när det gäller vissa områden. Till exempel så får jag ståpäls av arkivskåp med hängmappar. Att dra ut lådan med ett svisch, ögna över alla mappar i nogsamt sorterad bokstavsordning, arkivera ett Viktigt Papper, stänga lådan med en liten knäpp. Aaah. Å andra sidan skulle jag aldrig få för mig att stryka kläder, hålla ordning i badrumsskåpet eller köpa Ikea-förvaring till dotterns leksaker. Eller öppna posten direkt när den kommer eller lägga tillbaka cd-skivorna i sina case eller gå ut med sopsorteringen innan den svämmar över. Men ge mig ett arkivskåp och jag organiserar skiten ur vilken skrivbordslåda som helst.

Inte så jag brukade spendera lördagskvällarna förr i tiden, men ah...

Lördag! Torgrunda med glad A på M:s axlar, very kärnfamiljish, ostbutiken, köttbutiken, bolaget... Ikväll planerar jag och maken att käka gott och dricka oss lite smålulliga ihop med andra småbarnsföräldrar. Medan barnen kollar Charlie & Lola. Eller, vågar jag tänka tanken, medan barnen sover. Crazy va!

Hemmafredag

Vaknar sent och ska ingenstans. M är redan på jobbet, det gillar inte A. Vi äter långsam frukost. A vill koka ägg och doppa macka, som Teletubbies. Sen bygger vi hus åt alla kompisarna, å ormen, å hästen, å mamma, å mej. Hittar några rullar presentsnöre. Det blir till spagetti på spisen, rullas sen på sked och gaffel i pippihuset. A klipper papper och slår in paket efter paket, sjunger vi gratulerar, pladdrar på om sitt kommande kalas. Vi lallar mest runt och plockar. Jag försöker läsa tidningen i smyg.

Förmiddagen går, hade lösa planer på att gå ut men vi kommer inte iväg, har fastnat i en pyjamasdag, måste man alltid hitta på nåt, nä, men lunchen är blä, allt är blä och jag famlar efter tålamod. Väljer mina strider. Små händer fulla av kycklinggryta och apelsin, tvååringen tänker inte tvätta dem, lirkar, leker, räknar till tre, inget händer. Jag höjer rösten för mycket, A springer ynklig till vasken, inte båka, inta båka. Känner mig hemsk. Slätar över med snällaste mammarösten. Dags att vila. Jag läser Stora Molly, lilla Molly. A fastnar för bilden där bara Mollys långa ben syns. Hon bläddrar tillbaka gång på gång och berättar: Ser ingen Molly mamma, bara benen, där högt upp e hemliga spöket och Molly, jag ser dem inte aldrig! Vi somnar tillsammans. Jag vaknar som vanligt så fort A somnat djupt. Smyger ut i vardagsrummet, kokar kaffe.

Jag lade upp ett mycket optimistiskt dagisschema för den här delkursen. Måndag till torsdag, 9-15.3o. Kanske inte så smart med tanke på hur det går med mitt paper... Men värt det!

Februari, torsdag, jag borde plugga

Ja, 2009 har ju pågått ett tag nu. Men eftersom jag stöpte nyårslyckor när jag borde ha avgett löften så passar jag på nu. 2009 ska bli året då jag kom över det 15 år långa skolgymnastiktraumat och började jogga frivilligt. Och nu har jag faktiskt joggat tre och en halv gång, så jag vågar säga till folk att jag har börjat jogga utan att blir röd i ansiktet för att det känns som en sån uppenbar lögn.

Note to self – det kan vara en bra idé att uppdatera Ipoden innan man ger sig ut i Pildammarna. Sufjan Stevens, M Ward, Little wings… Nja, eller visst om syftet var att sätta sig ner i en blöt lövhög och brista i gråt så.

Ändå var det skönt. Inte bara för att jag kände mig duktig och det vägde upp min försummelse av det där papret jag borde jobba på. Utan också för att det var skönt i parken, det hade regnat och luften var grå men mjuk. Och för att det kändes bra att använda kroppen i motsats till att bara gå omkring och snubbla hela dagarna för att jag är så uppe i mitt huvud.

Första

Jag har tänkt att jag är alldeles för självmedveten och neurotisk för att blogga. Men nu fyller jag snart 30 och vadå, det ska väl fan inte gås omkring och känna sig hindrad av sin egen personlighet hela livet. Alla är självmedvetna och neurotiska. Min blogg handlar om mig. Mig och de mina. Ur mitt, oftast självmedvetna och neurotiska, perspektiv.