Mina irrationella rädslor, del II

2) Att A inte får vänner.

Jag får ångest vid tanken på att A inte skulle ha riktiga, nära vänner i sitt liv. Hon är bara två år men jag ser redan hur viktigt det är för henne med kompisar. Hon rabblar upp namnen på alla innan hon ska somna. Hon säger att hon älskar Sindre, Madou, Finn och Flora. Jag vet att hon redan idag får något av sina små vänner som jag inte kan ge henne. Så jag tänker på hur det skulle vara i framtiden, om hon inte får vara med och leka. Inte blir bjuden på kalas. Inte har nån att sitta med i klassen. Tänker tanken att hon växer upp helt ensam, utan vänner som finns där när familjen inte längre räcker till. Att hon för alltid ska vara utan såna som man ringer när som helst, som kommer förbi med glass när man är sjuk, som sitter uppe hela natten och kedjeröker med en när man blivit dumpad. Såna som förstår vad man menar och har överseende med alla ens nojor.

Tänker att jag skulle göra allt som står i min makt som förälder men ändå tvingas acceptera att hon blir utan allt det som vänskap ger. Smärtan i att som förälder se sitt barn vara utanför måste vara enorm. Hur man än försöker - flytta, byta skola, stötta - kan man ändå inte vara sitt barns enda kompis och ersätta hela den delen av livet.

Det irrationella i den här rädslan är egentligen det, att jag förstås borde vara mer rädd för att hon skulle bli en i mängden, en ja-sägare, en som inte säger ifrån när någon annan lämnas utanför eller mobbas. Mitt ängsliga jag vill säga att det är så, men det är inte sant. Det som ger mig allra mest panikkänslor är tanken på att det skulle vara just A som står utanför.