Ljusa tider

A har varit helt frisk i tre veckor nu. Hon är inte ens lite snorig. I och för sig fick vi två telefonsamtal på raken från förskolan förra veckan för att lilla A 1)blivit slagen med en träplanka i ögat (av min fd sambos barn, bara en sån sak, maj gadd!) och 2)svalt en sten ("stor, men slät"). Men ändå - tre hela dagisveckor! Jag har fått så mycket gjort på jobbet och i skolan så det är inte klokt. Och Middagsfrid har kommit och åtminstone varannan vecka räddat oss från fiskpinne/köttfärssås/laxpasta/korvstroganoff-träsket.

Mitt i mörkaste november sitter jag här och känner mig märkligt nöjd, glad, lugn och tillfreds. Ska det va så, va va va?! *peppar peppar - ta i trä - kastar ett saltkar bakom ryggen*

Belöning

Jag kommer att få heltidsanställning (längre vik, inte fast) på min nuvarande arbetsplats i januari. Det är än så länge ett inofficiellt löfte, eftersom vissa officiella procedurer fortfarande måste gås igenom, men jag vet att det är pålitligt och jag vet att det betyder att jag så småningom kommer att bli fast anställd också.

Såhär i slutet av en hektisk men mycket bra vecka, känner jag att den här slitsamma hösten faktiskt kommer att resultera i vissa belöningar. Trygghet. Stabilitet. Möjlighet att fokusera, fördjupa, förkovra sig i arbetet.

Och på privatlivsfronten: lugn och ro, förutsägbara arbetstider, stabil ekonomi, vi kan börja fundera på att flytta om vi vill det, om vi vill ha fler barn, kanske köpa bil. Ja, kort sagt, planera.

Äntligen! Hela mitt liv har jag trott att jag gillar att ha det lite oförutsägbart och kaotiskt omkring mig, men det har blivit allt tydligare att jag är en strukturerad trygghetsnarkoman .

På väg

Den sista grupptentan någonsin är avklarad. Inget mer grupparbete! Oh, joy.

Det slår mig att jag är nära nu. Snart är jag borta från universitetet! Aldrig mer 131:an eller knökfulla Öresundståg i rusningstid. Å herregud vad underbart. Det har gått tio år sedan jag började min första universitetskurs. Och nej, jag har inte pluggat i ett kör sedan dess, men jag har pluggat väldigt mycket och väldigt länge. Dessutom har jag vantrivts större delen av tiden. Känt mig obekväm med hierarkierna, sagt något fel, varit annorlunda, för dum, för smart, för praktisk, för teoretisk. Nu ska jag hålla målet i sikte, huvudet högt och magen kall, medan jag syr ihop de här sista skälvande månaderna. Sen är jag nöjd. Många frågar om jag funderat på forskarutbildningen. Men icke. Jag vill bara bort. Jag vet vad jag vill göra och där ingår inte fler hundår i Lund.

Lättnad

Besöket är över, de resande har dragit vidare, det hela blev otippat odramatiskt. Viktigast av allt - de intresserade sig helt uppriktigt för A. Hämtade från dagis, lyssnade, såg, lekte. Jag såg att de svalde många kommentarer på det området som hade kunnat få mig att tända på alla cylindrar. (Plastleksaker! Godis! Onaturliga material på kläderna! För mycket färger! Fel sorts böcker! TV!) Det gjorde mig glad och gjorde det lättare att låta vissa andra små kommentarer glida förbi. De får gärna visa A en hel värld av höstlövskronor, kastanjedjur, små båtar av tovad ull och andra enligt dem mer lämpliga leksaker, bara de kan respektera att vi inte lever i enlighet med de hemvävda idealen. Det är så jag vill ha det. Blandat.

Så länge världarna inte kolliderar, som George skulle sagt.

Sen att jag inombords är beredd på krig vilket ögonblick som helst och har formulerat långa svador med försvarstal och anklagelser om vartannat, ja, det är om inte annat så ganska utmattande. Men det är mitt problem. Nu andas jag ut.

Besök på väg

Nu ska pappa ut och resa igen. Han och flickvännen kommer förbi här snart, troligen redan ikväll, på väg nån annanstans. Inte kan de säga när de kommer och inte när de åker eller vart.

Tajmingen kunde varit bättre. Inte minst på grund av mitt för stunden kraftigt nedsatta immunförsvar mot allt som påminner om kritik av mina livsval. Och är det något de två resande är riktigt bra på så är det att få alla andra att känna sig tråkiga, svenniga, medelmåttiga, lurade. Själva är de ju fria, helt oberoende, ja totalt ansvarsbefriade faktiskt. Kan inte med att vara bundna av jordiska ting som mobiltelefoner, e-post, fasta adresser... Stackars alla oss andra som är fjättrade av kärlek, ansvar, fast boende och diverse ägodelar!

Men - jag vill hellre träffa dem än inte och ska försöka göra det bästa av det. Hoppas också att A tycker det är roligt att träffa morfar. Jag håller andan. Maken håller sig förmodligen undan.

Samvetet och rapport från en mycket grå novemberdag

Warszawa var fantastiskt. Hotellet och just precis det här rummet kan jag varmt rekommendera. I Warszawa var det ständigt grått, disigt och småregnigt och allting var väldigt kulissartat och underbart, vi åt polsk mat och drack polsk öl och gjorde härligt fåniga saker som att åka häst och droska för massvis med pengar, bara för att. Jag tar nu fram den lilla medplockade schampoflaskan från badrummet bara för att låta doften bära mig tillbaka.

Resan måste ha ägt rum i ett annat liv. Det finns inga spår kvar av det utvilade, glada jaget eller det utvilade, glada paret. Dagen efter hemkomst var jag tröttare än någonsin och nära att bryta ihop på nån bisarr samtalsövning i skolan, där jag talade om stress och prestationsångest och jag tolkade någons omtanke som ett direkt ifrågasättande av mina livsval. Sedan dess har vi även hunnit med en maginfluensa inklusive vabbrunda.

Idag skriver jag paniskt på en sammanfattning som kommer att bli det första jag någonsin får publicerat. Tanken på att sätta mitt namn under något värdelöst kort, sönderhackat dravel får det att vända sig i magen. Jag försöker acceptera att det var bra att jag blev nominerad men att jag inte kommer att vinna. Ytterligare en presentation på fredag och så det vanliga, jobbet där det känns som om döden lurar bakom varje hörn, med alla bisarra sjukdomar som florerar ovanpå det vanliga du inser väl att vem som helst av dem kan dö när som helst och du får inte ta det på dina axlar. Och så den nya -sista!- kursen i skolan där första dagen bestod av att nån ivrig kursare läxade upp mig för att jag inte planerar delta i föreläsningarna och jag med mitt minimala tålamod snäste av både henne och raskt därpå en av lärarna på ett ytterst otrevligt sätt. Samvetet, samvetet!

Älskade unge och man som trots allt gör det här värt det. Jag försöker acceptera att jag är inte gjord av det där sega virket som jag önskade. Det kommer att fungera tiden ut, men jag kommer aldrig att göra om det. Och jag ska inte som ett fån säga ja tack till något annat erbjudande över huvud taget mer under detta år.