Hej överlevnadsstrategi

Åkte till sopis, sprang på en kursare som sa ska du skriva själv det klarar du som är så DUKTIG, blev förbannad, träffade handledare, handledaren sa snälla saker, fick dåligt samvete, blev uppenbart att vi talade förbi varandra totalt, fick ångest, missade ett tåg, ville gråta, kom hem, klockan var två, jag somnade.

Ångest = jag somnar. Alltid.

Godnatt.

Apropå Earth Hour...

... så minns jag earth hour 2006. Vi bodde i vår gamla lägenhet, där alla elledningar inklusive proppskåpet var från 1930-talet. Jag stängde av elen med huvudströmbrytaren. Det skulle jag inte ha gjort, för sen gick den inte att vrida på igen, någonting glappade rejält. Panik! Riktigt så miljövänliga hade vi inte tänkt vara. Nå, några timmar, ett par telefonsamtal och tusen svordomar senare så gick eländet igång på något sätt igen. Sen rörde vi det aldrig mer.

Ikväll kör vi earth hour-light. A är mörkrädd och monsterfixerad just nu, så att stänga av alltihopa inlusive nattlamporna är inte ett alternativ. Men allt annat ska släckas.

Två dagar senare

..har ingenting särskilt hänt.

Alla helgens planer blev inställda, p.g.a. sjukdom dels hos oss och dels hos andra. Men det blev bra ändå. Det har mest bara varit vi och det har varit hemskt skönt. Jag känner mig så konstigt lugn. Har inte tjafsat, varken med A eller M. Nå, åtminstone inte tjafsat nämnvärt med någondera.

Dessutom har jag börjat skriva. Alltså på uppsatsen. Nånting lossnade och jag tror att det kommer att gå bra nu.

Och nu har vi ju fått ett av tre att falla på plats när A slipper sitt sunkiga dagis. Samtidigt som det är på väg att lösa sig för oss båda på jobbfronten, känns det som åtminstone. Så vi stannar här i lägenheten! Det är skönt att äntligen kunna bestämma sig för någonting. Nu kan jag ta mig för att skruva upp en hylla eller två. Fixa lite på balkongen och tvätta fönstren och sånt. Här kanske jag kan bo en vinter till utan att dö trots allt.

Våren, jag och mina pinsamma fördomar

Jag sprang runt Pildammarna i morse. Soligt, härligt, våren är här. Gissar dock att det hade känts betydligt bättre om jag inte hade råkat röka nästan ett helt paket cigg med Malin igår kväll.

I går blev jag också pinsamt varse ett par riktigt sunkiga fördomar som jag tydligen bär på. Fikade med några föräldrar från A:s nuvarande dagis och planerade föräldraråd. Jag frågade en rastafari-pappa vad han jobbade med och blev överrumplad när han svarade, med lätt jamaicabrytning, att han forskar i fysik. Öh, vad trodde jag egentligen?

Nästa ögonöppnare var när en annan förälder föreslog att vi skulle försöka värva mamman till ett barn som nyligen börjat på avdelningen, för att hon verkade så engagerad. Jag hmmade lite och kom omedelbart på mig själv med att på allvar tänka nja alltså, den mamman jobbar i kassan på ica, hon orkar nog inte bry sig. Hallå?!

Herregud. Jag borde inte få gå lös bland folk med mina feta förutfattade meningar från artonhundrafrösihjäl. Ska jag bli socialarbetare dessutom? Heja!

Det kan nog göra mig rätt gott att börja frottera mig i lite mer pk miljöer på föräldrakooperativet. Jag skyller allt på Socialhögskolan och familjeliv.se.

Äntligen!

A kom in på föräldrakooperativet! Det verkar så sjukt bra. Blir alldeles tårögd av att titta på deras hemsida.

Och jag har fått sommarviket som jag ville ha!

Dessa två fantastiska nyheter krockar dock lite. Vi är nu utan barnomsorg 1.7 - 11.8 plus att ytterligare två veckor därefter måste vikas för inskolning. Och jag jobbar 13.7-30.8.

Ergo - bye bye gemensam semester. Bye bye all M:s semester öht resten av året.

Men ändå! Det kommer att vara så värt det.

Repriser

Det är måndag förmiddag och allt är som vanligt. Har lämnat A på dagis klockan nio. Veckohandlat. Druckit kopiösa mängder kaffe. Rensat datorn på gamla filer. Inte skrivit ett ord om organisationsteori.

På golvet bredvid skrivbordet står en kista full med mina gamla dagböcker. Anteckningar från sex till nitton års ålder. Jag har bläddrat lite i dem. Och det kommer aldrig, aldrig att intressera någon vad som står i dem. Inte ens jag är intresserad. Mot den bakgrunden: vad fan är drivkraften att fortfarande vid 29 års ålder göra samma sak men dessutom offentligt och därmed ännu mer censurerat?

Mamma och jag

Min mamma har varit här i fyra dagar. Därav bloggtystnaden.

Det har varit ganska svårt den här gången, att ha henne här. Min mamma lever av svagheter, ohälsa, dysfunktioner, allting som man kan gegga och kleta med. Jag håller emot. Vägrar ge henne nåt as att gama över.

Hon vill veta allt, men är i själva verket totalt ointresserad av mig och mitt liv. Hon tittar forskande på mig och säger du verkar stressad. Jag svarar att ja visst fan är jag stressad och förklarar hur min situation på skolan är, hur jag avskyr att gå där men måste härda ut, att jag inte hittar någon inspiration eller motivation. Men nej, det är FEL SVAR. Det hör jag på hmmandena och det ser jag på vacklande blicken. Mamma är inte intresserad av sådana orsaker som ligger UTANFÖR. Hon vill ha nånting inifrån mig, nånting att älta, något riktigt saftigt som hon kan härleda från min barndom, som hon kan relatera till sig själv, som hon kan ge mig en jävla självhjälpsbok i. Och om problemet verkligen ligger utanför, så är det okej, för lösningen ligger alltid innanför ändå! Kvittar vad vi talar om. Det är vi som måste ändra vårt sätt att tänka, för tankens kraft är ju så oerhörd. Skit i att försöka verkligheten vi lever i, förändra bara din egen inställning!

Jag tycker att det är otroligt sorgligt hur medelålders kvinnor exploateras av självhjälpsmarknaden. Dom luras att lägga ännu mer skuld på sig själva och ännu mer pengar på qi gong-kurser, alternativterapi och bockhornsklöverté. I stället för att lägga sin energi på att förändra eller ens se strukturerna i samhället som har gjort dem sjuka och trötta i förtid, anledningarna till att de blir förbisedda på sina arbetsplatser och varför de får sämre vård för just sina trötthetssyndrom, utbrändheter, sköldkörteldysfunktioner o.s.v.

Men A var glad för att mormor var här. Och dom har det fint ihop. Vi får inte alls så mycket förtäckt kritik och pikar om homeopati som jag befarade innan A föddes. Alltid någonting. Nu är jag mest ledsen, för att hon har åkt och för att det är så svårt och för att jag vet att nästa gång vi ses blir det sådär plågsamt igen. Men det brukar vara lite lättare när vi möts på hennes hemmaplan. Hoppas det.

Fattigdom är ett relativt begrepp

När jag och A gick hem från dagis igår kom det en rätt så pundig typ och bad mig om pengar. Jag gav honom några kronor. A tittade chockad på mig: Mamma gav pengar åt nån!

Ikväll kom hon plötsligt ihåg det igen och rabblade händelsen på sitt eget vis, storögd och vilt gestikulerande. Så jag tänkte att tja, nu är väl ett bra tillfälle att implementera lite sunda värderingar i ungen. Jo förstår du älskling, vissa har inga pengar men andra har mycket pengar. Och jag tycker att alla borde ha lite pengar. Så om man har pengar kan man ge lite till dom som inte har.

Det var kanske inte så genomtänkt. Jäklar vad hon gick igång. Först höll hon inte alls med: Nej, kan man inte jöja! Inte ge pengar åt nån! Sen blev hon lite ledsen och orolig: Mamma ha inga pengar! Sen lite mer filosofisk: Nån ha lite pengar, nån ha osså lite pengar. Sen blev det allt mer pragmatiskt: Mamma ha lite pengar, nån ha mycke pengar. Och då bara suckade jag och sa, ja älskling, så är det faktiskt och nu ska du sova.

Undrar om hon blev mycket klokare och mer empatisk nu. Eller mer troligt, hur mycket hennes pengafixering ökade.

Flyktigt

Om vi bara var riktigt nöjda med ett av tre - dagis, lägenhet, jobbsituation - så skulle det vara så skönt. Man skulle ha en fast punkt att utgå ifrån, nånting som var för bra för att släppa så man kunde planera utifrån det. Som det är nu har vi ett dåligt dagis, en ok lägenhet och en jobbsituation som är ok just nu men inte långsiktigt. Man skulle liksom gärna byta bort antingen alla delarna eller åtminstone dagiset. Det här gör att allting känns obehagligt flytande. Varje vecka är det nya planer. Kanske flytta dit? Men tänk om M får jobbet där, hur blir det då med pendling? Och om jag börjar jobba här? Tänk om A får plats på det dagiset och vi inte alls det vill flytta från området? Så vi kan inte bestämma nånting. Allting hänger ihop, men alla bitar är utbytbara. Man kan inte helt hoppa över någon av dem. Och de flesta av bitarna har man liten eller ingen kontroll över.

Gaaahhh!

Moodswings

Gårdagens bitterhet är som bortblåst. För det första så verkar det inte helt omöjligt att A faktiskt kan få en plats på världens bästa föräldrakooperativ i augusti. För det andra så ser det ut som att jag får precis det sommarjobb jag helst av allt vill ha. För det tredje så har dagens övningar i statistisk metod och analys gjort att jag rentav gillar att bygga diagram och göra chi square-analyser nu.

Dessutom: Sol! Kaffe! Choklad! Ny frisyr!

Måndag

Det är inte min bästa dag idag. Det regnar och är svinkallt. Jag kräktes hela dagen igår av än så länge oklar anledning. Baksmälla och graviditet är uteslutet. Magsjuka eller matförgiftning? Vi får väl se om några dagar när inkubationstiden går ut. Spännande, spännande!

Hur som helst så kom jag iväg till dagens obligatoriska föreläsning i statistisk analys och metod. Döda mig nu, tänkte jag när föreläsaren småflinande drog igång med nånting som tydligen kallades Chi square-analyser. Men jag härdade ut. Och nu kan man rentav säga att jag har lärt mig något nytt idag.

Idag ska M gå på öppet hus på ännu ett föräldrakooperativ. Men vi kommer aldrig att få nån plats där heller. Vi är alldeles för svenniga och tråkiga för det. Det är tydligen så att bara kulturarbetare (och några regnbågsfamiljer) får ha sina barn på kooperativ här i stan. Eller så är jag bara bitter.

Nä, nu ska jag gräva ner mig i soffan för lite välförtjänt vila innan jag pallrar mig iväg till vårt dagis. Där jag för övrigt försöker starta ett föräldraråd. Hittills har fem av sexton föräldrar/föräldrapar visat intresse. Gissa om det råkar vara just de fem som har helsvenska namn. Segregerat, här i stan? Näää!