Mina irrationella rädslor, del II

2) Att A inte får vänner.

Jag får ångest vid tanken på att A inte skulle ha riktiga, nära vänner i sitt liv. Hon är bara två år men jag ser redan hur viktigt det är för henne med kompisar. Hon rabblar upp namnen på alla innan hon ska somna. Hon säger att hon älskar Sindre, Madou, Finn och Flora. Jag vet att hon redan idag får något av sina små vänner som jag inte kan ge henne. Så jag tänker på hur det skulle vara i framtiden, om hon inte får vara med och leka. Inte blir bjuden på kalas. Inte har nån att sitta med i klassen. Tänker tanken att hon växer upp helt ensam, utan vänner som finns där när familjen inte längre räcker till. Att hon för alltid ska vara utan såna som man ringer när som helst, som kommer förbi med glass när man är sjuk, som sitter uppe hela natten och kedjeröker med en när man blivit dumpad. Såna som förstår vad man menar och har överseende med alla ens nojor.

Tänker att jag skulle göra allt som står i min makt som förälder men ändå tvingas acceptera att hon blir utan allt det som vänskap ger. Smärtan i att som förälder se sitt barn vara utanför måste vara enorm. Hur man än försöker - flytta, byta skola, stötta - kan man ändå inte vara sitt barns enda kompis och ersätta hela den delen av livet.

Det irrationella i den här rädslan är egentligen det, att jag förstås borde vara mer rädd för att hon skulle bli en i mängden, en ja-sägare, en som inte säger ifrån när någon annan lämnas utanför eller mobbas. Mitt ängsliga jag vill säga att det är så, men det är inte sant. Det som ger mig allra mest panikkänslor är tanken på att det skulle vara just A som står utanför.

Intellektuell koma

Ja. Det är det stadiet jag befinner mig i. Det yttrar sig bland annat i att jag har blivit sämre på att formulera mig, att jag har blivit osäker på om jag behärskar ens de mest grundläggande av kunskaper, att jag blivit mer benägen att ta den enkla vägen när det gäller allt som kräver teoretiskt, vetenskapligt tänkande.

Och nej, det beror inte på "gröt i hjärnan" eller annat biologistiskt dravel som man kan härleda till mitt privatliv. Min intellektuella koma beror med största sannolikhet på att jag går en utbildning där man ständigt blir behandlad som en dum och duktig flicka. Där vi får triviala självklarheter förklarade för oss som om de krävde avancerade tankekullerbyttor, alltid med de enklaste av ord och med huvudet på sned. Där jag sitter och ser mig omkring i salen och undrar hur många andra som sitter och undrar varför ingen skriker högt snart. Socialhögskolan, din jävel. Tack för att du har snott snart tre år av mitt liv.

Mina irrationella rädslor, del I

Jag är rädd för många saker. Men (förutom att någon av oss skall bli allvarligt sjuk/dö) har jag nog två riktigt stora skräcker som lamslår mig totalt när jag tänker på dem. (Kan man säga skräck i pluralis? Rädslor känns lite för lamt.)

1) Att hamna i en bil under vatten.

Det är min största mardröm och det har det varit i hela mitt liv. Och så i höstas blev det ännu mer verkligt, då detta hände: Min syster körde bil över en klaffbro när hon var i vecka 38. Och då gick klaffbron upp! Det var ett mirakel att hon klarade sig. Hon tog sig ur bilen och klättrade ner för bron. Hunden var kvar i bilen när den rasade ner, men klarade sig också helt oskadd. Så här såg det ut minuten innan bilen rasade ner på vägen.


Bilden togs av en fiskare på plats som hjälpte min syster. Han sålde sina bilder till kvällstidningarna. Bron är sju meter lång. Behöver jag säga att bilen blev skrot.

Tänk om det hade hänt två veckor senare. Tänk om lilla K hade suttit i ett babyskydd bredvid, eller där bak i bilen, i stället för att ligga tryggt i magen. Jag vet, det hände inte mig och det borde inte alls handla om mig. Men det gör mig så skräckslagen att jag knappt kan skriva ner det. I mina mer vidskepliga stunder är jag övertygad om att det är så här jag kommer att dö nån dag.

Kalasdag

Idag har vi firat vår nyblivna tvååring med tårta, kalas, presenter och ballonger. Precis som hon har pratat om och sett fram emot så länge. En mycket lyckad dag!

Och jag har nostalgitittat på foton från febrauari 07 och februari 08. Snyft.

När jag tittar på fotona från de första veckorna i A:s liv så ser jag också hur lång tid det tog innan det kändes normalt att hon var här. Det syns verkligen att jag var helt klumpig, valhänt och förvirrad. Jag hade t.ex. glömt att jag helst talade i telefon samtidigt som jag ammade eller flaskmatade henne då i början, för det kändes så konstigt annars. Och oj vad mycket vi försökte göra allting som vanligt fast ingenting var som vanligt. Jag fokuserade på allting runt omkring för att det hela blev för överväldigande annars. Sen efter ungefär tre veckor så hade hon smält in i livet liksom. Det syns på bilderna också. Vi ser inte fullt så bleka, högtidliga och stirriga ut.

"... jag är målmedveten och driftig" - NOT

Jag har ett så tråkigt liv just nu så det finns inte. Inte massor av blogguppslag precis.

Det mest spännande som händer är att jag filar på mitt cv. Det är inte alldeles enkelt, eftersom jag utöver programmet som jag läser sjätte terminen på nu har 307,5 poäng i fristående kurser varav säkert 100 är i oavslutade kurser. Shit. Hur får man nåt sånt att se snyggt ut? Svar, det går inte. Bara att svälja och tänka ut en förklaring om att man gått en lång och krokig väg men till slut så...

Lägg sen till en massa sommarjobb, timanställningar och vikariat här och där. För att inte nämna de där luckorna då jag jobbat ohederligt eller bara flummat runt.

Nu får jag betala priset för mitt ostrukturerade leverne. Två sidor splittrad personlighet blir det.

Nerverna

Hur får man mer tålamod? Jag vill ha ett harmoniskt humör. Vara sådär glad, snäll och lekfull men ändå alltid tydlig med mina egna gränser.

I stället är jag så här: supermorsa, juular, juular, UTBROTT, surar, ber om ursäkt, überpedagogar, juular, TAPPAR GREPPET - och så vidare i evighet amen.

Vad är egentligen att föredra: att vara halvkass jämt eller att pendla mellan väldigt bra och världssämst?

Jag vet ju vad jag personligen föredrar. Men ur barnsynpunkt? Herregud. Lika bra att jag redan nu börjar spara till den dagen Ahur ska jag kunna rädda världen, skickar hem terapeuträkningen.

Villakvarteren tur och retur

Tack, men nej tack, sa vi till huset. Hus-lägenheten. För liten, för långt bort. Dessutom, ska jag bo i nåt husliknande så vill jag åtminstone kunna säga till A - spring ut du först så kommer jag strax. Det här huset hade en underbar trädgård men tyvärr ingen direkt utgång till den från ovanvåningen, utan man var tvungen att gå runt om. Det bästa med hela visningen var nog när vi åkte därifrån och plötsligt fick upp ögonen för allt det som trots allt är bra med vårt nuvarande boende. Välbehövligt, efter allt neggande från främst min sida.

Nä. Så länge vi ska bo kvar i den här stan så vill jag åtminstone ha storstadens fördelar lättillgängliga. De där villakvarteren är väldigt klaustrofobiska. Och blotta tanken på att man måste åka dubbelnummerbuss i säkert 40 min för att komma därifrån...

För att sopa bort eventuella spår av förortslängtan kanske vi ska se Revolutionary Road i kväll.

Besvikelser

Jag har en vän som gjort mig förbannad och besviken många gånger. Men numera gör hon det mot A i stället. Eller mot mig genom A, jag vet inte. Man ska tydligen slå där det gör ondast.

Är arg så jag skakar. Ska aldrig mer släta över. Men tänker inte låta det ta ett uns mer energi idag.

Ryggsäck och vagn och barn ska packas ihop, vi ska till svärföräldrarna över helgen.

Flyttar, flyttar inte, flyttar, flyttar inte

Jag har blivit en av alla dom som vill flytta bort från innerstaden sen de fick barn, till nåt lite lugnare och trevligare område. Det är inte så jävla konstigt. Hur ofta träffar vi våra vänner som alla bor i närheten utan att det planerats minst några dagar i förväg? Går jag på café, bio, krogen varje vecka? Nä. Jag vill hellre bo nånstans där dagispersonalen orkar le på morgonen, där det inte alltid ligger spyor på trottoaren och framför var som helst där det inte är så jävla fult hela tiden.

Vår förra lägenhet låg i Kaliningrad. Det var vi, rockkillen vid sidan om, arga tanten nedanför, elefantflickorna ovanför. Kamphundar och kanyler på gården och så de östeuropeiska byggjobbarna som bodde svart i eländiga kyffen i den mögliga källaren. År efter år gnällde jag om att jag dööör om jag måste bo här en vinter till. I augusti förra året flyttade vi några kvarter bort, till en trea med balkong och barnvänlig gård. Trodde vi.

Här är så fult så jag får huvudvärk. Ständigt trafikbrus. Vattentornet aka Kuken står fortfarande rakt utanför vardagsrumsfönstret. Visst bor här många barn, men dom bara bryter av alla kvistarna på buskarna på gården, skriker, slåss och mobbar den ledsna feta pojken som jämt äter godis och slänger papper omkring sig. Alla som bor här ser ledsna eller arga ut jämt. Sen jag gjorde min praktik i höstas fick jag ytterligare nya referenser att förhålla mig till dagligen. Metadonmottagningen rakt över gatan, sprutbytet mittemot dotterns dagis, massa välbekanta hålögda ansikten utanför lokala Ica. Jag går sönder av att allt är så fult och sorgligt hela tiden. Ja, jag dööör om jag måste bo här en vinter till!

I helgen ska vi titta på en hyreslägenhet i en annan stadsdel. Ovanvåningen till ett 50-talsradhus! Trädgård, bärbuskar och äppelträd!

Välkommen till vårdcentralen

Så här kul är det att försöka få en läkartid på vår vårdcentral.

Kl. 13.45: Jag ringer VC. Är nummer fyra i kön, knappar in mitt nummer för att bli uppringd.
Kl. 14.45: Börjar misstänka att de har glömt bort mig. Ringer upp igen. Är nu nummer sju i kön.
Kl.15.00: Är nummer ett i kön redan. Jippi!
Kl. 15.20: Är fortfarande nummer ett i kön. Inte så jippi.
Kl. 15.30: Får tala med Sur sjuksköterska. Frågar henne vad hon har gjort i 30 minuter medan jag varit nummer ett i kön. Hon säger att det är hårt tryck på primärvården just nu. När jag förklarat mitt ärende håller Sura sjuksköterskan med mig om att A borde få träffa en läkare, men berättar att tiderna är slut för dagen.
Jag: Ja, men så akut är det ju inte, vi kan vänta några dagar.
Sura sjuksköterskan: Morgondagens akuttider släpps i morgon klockan åtta, du får ringa igen då.
Jag: Men det är inte en akuttid jag vill ha, jag vill boka en vanlig läkartid bara.
SS: De vanliga läkartiderna har två veckors väntetid.
Jag: Vilken typ av läkarbesök kan man vänta med i två veckor?
SS: Ja, det är ju mest återbesök förstås.
Jag: Går vårdcentralen bara runt på akuttider? Det verkar inte vettigt alls.
SS: Du ska ringa i morgon klockan åtta.
Jag: Får jag en läkartid i morgon då?
SS: Det beror på hur vi bedömer ärendet just då.
Jag: *censur*

Minuten efter att jag slängt på luren ringer telefonen. Hej, det är Sura sjuksköterskan från VC, du ville bli uppringd? Ja tack, jag ville bli uppringd för två timmar sedan när jag fortfarande hade hoppet, humorn och artigheten i behåll!

Men Sura sjuksköterskans kollega Cyniska sjuksystern är värre. När min kompis efter en veckas influensa hade 40 c feber vägrade Cyniska sjuksystern ge henne en läkartid. I stället rekommenderade hon min kompis att gå till Jourläkarcentralen på kvällen tillsammans med sina för tillfället friska två barn, båda under två år. För man brukar faktiskt alltid bli snabbare insläppt om man har gråtande barn med sig.

Förr i världen var jag en bokslukare, nu är jag glad om jag hinner läsa Fokus på fredagarna

Jag älskar att läsa. När jag var barn läste min mamma högt för mig och mina tre syskon i timmar varje kväll. Snabbt lärde jag mig böckerna utantill och låg bredvid och rättade mamma om hon inte läste precis på bokstaven. I sexårsåldern när jag kunde läsa flytande tröttnade jag på högläsningen. Jag ville ändå vara med i den stora sängen, i högen av barn och böcker och mamma, men jag läste mina egna böcker och lyssnade med ett halvt öra samtidigt.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är sommarlovsdagarna när vi varit på bibliteket och jag hade en hel kasse full med nya böcker. Då brukade jag gömma mig i källaren mellan tvättmaskinen och torktumlaren. Jag lade högen med olästa böcker på tvättmaskinen och sträckläste. De lästa böckerna travade jag i en hög på torktumlaren. När alla var lästa snubblade jag upp ur källaren ut i den skarpa solen. Yr och lätt illamående. På julen när jag var åtta år fick jag en bibel av pappa. På skoj, för han ville ge mig en bok som jag inte skulle läsa ut på en dag. Jag läste den från pärm till pärm, men det tog flera veckor.

Numera har jag svårt att hinna läsa i den utsträckning och på det sätt jag önskar. En bra bok får ta max två-tre dagar att läsa ut tycker jag, annars kommer jag av mig. För ett tag sedan sträckläste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Underbar läsning, så jag gick ut och köpte Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen också. Men det tog mig tre veckor att läsa ut Fågeln som vrider upp världen. Fatta att jag läste hela bibeln på samma tid när jag var åtta år!

Det här med att läsa några sidor på bussen, ett par sidor till under Bolibompa, något kapitel innan jag däckar på kvällen - det funkar inte för mig. Kanske får jag börja gömma mig i tvättstugan om kvällarna med ett gäng romaner. Ingen dum idé faktiskt. Annars får jag väl vänta till pensionen.

Konsumtionskalas

Lilla A har full koll på det här med att fylla år och få presenter och käka glass. I flera veckor har hon pratat om att hon ska ha kalas när hon fyller två: Berätta mitt kalas! Å paket, å tårta, å glass, å ballonger, å kompisar, å paket, å fammo å faffa å apan å nallen. Å sjunga gratulerar å ja leva. Å få paket, med russin å sånt å en bil åsså. Å tårta, jag blåser ljusen. Paket!

Det är fint att hon ser fram emot sitt kalas så mycket. Många kompisar har fyllt år på sistone och hon har väl upptäckt att det är väldigt skojigt med kalas helt enkelt. Och visst får man paket när man fyller år. Det är väl inte mer med det.

Men ändå... Hennes standardreplik så fort vi säger att nånting är slut/inte finns/hon inte kan få ditt eller datt är den här: Köpa ny! Gå till affären köpa ny! Ha pengar mamma! Köpa, köpa. Nu!

Vi som ändå anser oss vara ganska pk konsumenter, mycket loppisar och eko och sådär. Ingen av oss har nån prylfixering, vi har aktat oss för att överösa henne med saker och vi håller oss helt klart för goda för att spendera helgerna på köpcentren bland alla Cewin och Thindrah. Men se där får vi för vårt medelklassiga konsumtionsförakt! En paketgalen tvååring med köpfixering.

Blast from the past

Imorse när jag öppnade inboxen låg där ett mail från ett gammalt ex. Oh my god vad jag var kär i honom för tio år sedan. Jag var nitton och han var tjugoett. Vi blev ihop och han krossade mitt hjärta och vi blev ihop och gjorde slut igen och flyttade kors och tvärs och blev ihop per telefon och reste till varandra och upptäckte att vi överhuvudtaget inte stod ut med varandra längre. Miljonte och sista gången vi gjorde slut var på en Greyhoundbuss nånstans i amerikanska södern. Då hade vi suttit på bussjäveln trettiosex timmar i ett sträck för att vi inte kunde enas om var vi ville stiga av.

Sedan dess mailar vi varandra vartannat år kanske. Uppdaterar lite. Han har gift sig och skilt sig och gift sig igen. Nu berättade han att han flyttat till en stad som påminde honom om mig. Och att han har blivit pappa. I mitt svar grattade jag honom helt hurtigt till faderskapet och uppmanade honom att förvalta det väl.

Jag har aldrig förstått hur man helt kan säga upp kontakten med någon man har känt väl. Det kanske i och för sig bara beror på min tvångsmässiga läggning. Jag har ex jag aldrig skulle vilja möta på en mörk gata. Men om de skulle maila mig så skulle jag säkert ändå inte kunna låta bli att svara.

Saker och ting jag hellre skulle göra just nu

Ingen idé att lista, för precis vadsomhelst skulle jag hellre göra just nu än skriva om makt och motmakt ur ett organisationsteoretiskt perspektiv.

Igår kväll Svt-playade jag en dokumentär om att vara slarvig. Den var ok, mest för att själva fenomenet slarviga personer vs. ordningssamma är ganska intressant. Jag har alltid tänkt på mig själv som en slarvig person (tack, mamma!) men sanningen är den att jag har utvecklat en närmast pervers fascination för ordning och reda när det gäller vissa områden. Till exempel så får jag ståpäls av arkivskåp med hängmappar. Att dra ut lådan med ett svisch, ögna över alla mappar i nogsamt sorterad bokstavsordning, arkivera ett Viktigt Papper, stänga lådan med en liten knäpp. Aaah. Å andra sidan skulle jag aldrig få för mig att stryka kläder, hålla ordning i badrumsskåpet eller köpa Ikea-förvaring till dotterns leksaker. Eller öppna posten direkt när den kommer eller lägga tillbaka cd-skivorna i sina case eller gå ut med sopsorteringen innan den svämmar över. Men ge mig ett arkivskåp och jag organiserar skiten ur vilken skrivbordslåda som helst.

Inte så jag brukade spendera lördagskvällarna förr i tiden, men ah...

Lördag! Torgrunda med glad A på M:s axlar, very kärnfamiljish, ostbutiken, köttbutiken, bolaget... Ikväll planerar jag och maken att käka gott och dricka oss lite smålulliga ihop med andra småbarnsföräldrar. Medan barnen kollar Charlie & Lola. Eller, vågar jag tänka tanken, medan barnen sover. Crazy va!

Hemmafredag

Vaknar sent och ska ingenstans. M är redan på jobbet, det gillar inte A. Vi äter långsam frukost. A vill koka ägg och doppa macka, som Teletubbies. Sen bygger vi hus åt alla kompisarna, å ormen, å hästen, å mamma, å mej. Hittar några rullar presentsnöre. Det blir till spagetti på spisen, rullas sen på sked och gaffel i pippihuset. A klipper papper och slår in paket efter paket, sjunger vi gratulerar, pladdrar på om sitt kommande kalas. Vi lallar mest runt och plockar. Jag försöker läsa tidningen i smyg.

Förmiddagen går, hade lösa planer på att gå ut men vi kommer inte iväg, har fastnat i en pyjamasdag, måste man alltid hitta på nåt, nä, men lunchen är blä, allt är blä och jag famlar efter tålamod. Väljer mina strider. Små händer fulla av kycklinggryta och apelsin, tvååringen tänker inte tvätta dem, lirkar, leker, räknar till tre, inget händer. Jag höjer rösten för mycket, A springer ynklig till vasken, inte båka, inta båka. Känner mig hemsk. Slätar över med snällaste mammarösten. Dags att vila. Jag läser Stora Molly, lilla Molly. A fastnar för bilden där bara Mollys långa ben syns. Hon bläddrar tillbaka gång på gång och berättar: Ser ingen Molly mamma, bara benen, där högt upp e hemliga spöket och Molly, jag ser dem inte aldrig! Vi somnar tillsammans. Jag vaknar som vanligt så fort A somnat djupt. Smyger ut i vardagsrummet, kokar kaffe.

Jag lade upp ett mycket optimistiskt dagisschema för den här delkursen. Måndag till torsdag, 9-15.3o. Kanske inte så smart med tanke på hur det går med mitt paper... Men värt det!

Februari, torsdag, jag borde plugga

Ja, 2009 har ju pågått ett tag nu. Men eftersom jag stöpte nyårslyckor när jag borde ha avgett löften så passar jag på nu. 2009 ska bli året då jag kom över det 15 år långa skolgymnastiktraumat och började jogga frivilligt. Och nu har jag faktiskt joggat tre och en halv gång, så jag vågar säga till folk att jag har börjat jogga utan att blir röd i ansiktet för att det känns som en sån uppenbar lögn.

Note to self – det kan vara en bra idé att uppdatera Ipoden innan man ger sig ut i Pildammarna. Sufjan Stevens, M Ward, Little wings… Nja, eller visst om syftet var att sätta sig ner i en blöt lövhög och brista i gråt så.

Ändå var det skönt. Inte bara för att jag kände mig duktig och det vägde upp min försummelse av det där papret jag borde jobba på. Utan också för att det var skönt i parken, det hade regnat och luften var grå men mjuk. Och för att det kändes bra att använda kroppen i motsats till att bara gå omkring och snubbla hela dagarna för att jag är så uppe i mitt huvud.

Första

Jag har tänkt att jag är alldeles för självmedveten och neurotisk för att blogga. Men nu fyller jag snart 30 och vadå, det ska väl fan inte gås omkring och känna sig hindrad av sin egen personlighet hela livet. Alla är självmedvetna och neurotiska. Min blogg handlar om mig. Mig och de mina. Ur mitt, oftast självmedvetna och neurotiska, perspektiv.