Tack, men nej tack, sa vi till huset. Hus-lägenheten. För liten, för långt bort. Dessutom, ska jag bo i nåt husliknande så vill jag åtminstone kunna säga till A - spring ut du först så kommer jag strax. Det här huset hade en underbar trädgård men tyvärr ingen direkt utgång till den från ovanvåningen, utan man var tvungen att gå runt om. Det bästa med hela visningen var nog när vi åkte därifrån och plötsligt fick upp ögonen för allt det som trots allt är bra med vårt nuvarande boende. Välbehövligt, efter allt neggande från främst min sida.
Nä. Så länge vi ska bo kvar i den här stan så vill jag åtminstone ha storstadens fördelar lättillgängliga. De där villakvarteren är väldigt klaustrofobiska. Och blotta tanken på att man måste åka dubbelnummerbuss i säkert 40 min för att komma därifrån...
För att sopa bort eventuella spår av förortslängtan kanske vi ska se Revolutionary Road i kväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar