Idag har vi firat vår nyblivna tvååring med tårta, kalas, presenter och ballonger. Precis som hon har pratat om och sett fram emot så länge. En mycket lyckad dag!
Och jag har nostalgitittat på foton från febrauari 07 och februari 08. Snyft.
När jag tittar på fotona från de första veckorna i A:s liv så ser jag också hur lång tid det tog innan det kändes normalt att hon var här. Det syns verkligen att jag var helt klumpig, valhänt och förvirrad. Jag hade t.ex. glömt att jag helst talade i telefon samtidigt som jag ammade eller flaskmatade henne då i början, för det kändes så konstigt annars. Och oj vad mycket vi försökte göra allting som vanligt fast ingenting var som vanligt. Jag fokuserade på allting runt omkring för att det hela blev för överväldigande annars. Sen efter ungefär tre veckor så hade hon smält in i livet liksom. Det syns på bilderna också. Vi ser inte fullt så bleka, högtidliga och stirriga ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner igen att det känns jobbigt att titta på gamla bilder även om det för oss var helt annorlunda. Jag kände aldrig att det var svårt att anpassa sig till det nya, däremot sörjer jag hur fel det blev när allt var rätt först. Speciellt med lilla Bulan. Och ärligt talat så har jag inte ens orkat gå tillbaka och analyserat Gurkans första tid, det är mest bara sorg. Jaja, det kan väl bli bättre så småningom.
Jag tittar på gamla bilder och tänker... "Gud vad pigg jag såg ut den gången". Och snygg i håret. Nu går jag här i långkalsonger på landet (eftersom det blir termobyxor utanpå så fort man lämnar huset). Men visst är man mer avslappnad i alla fall.
Har kollat in din blogg några gånger nu. Riktigt bra.
Kram
Skicka en kommentar