Jag har blivit en av alla dom som vill flytta bort från innerstaden sen de fick barn, till nåt lite lugnare och trevligare område. Det är inte så jävla konstigt. Hur ofta träffar vi våra vänner som alla bor i närheten utan att det planerats minst några dagar i förväg? Går jag på café, bio, krogen varje vecka? Nä. Jag vill hellre bo nånstans där dagispersonalen orkar le på morgonen, där det inte alltid ligger spyor på trottoaren och framför var som helst där det inte är så jävla fult hela tiden.
Vår förra lägenhet låg i Kaliningrad. Det var vi, rockkillen vid sidan om, arga tanten nedanför, elefantflickorna ovanför. Kamphundar och kanyler på gården och så de östeuropeiska byggjobbarna som bodde svart i eländiga kyffen i den mögliga källaren. År efter år gnällde jag om att jag dööör om jag måste bo här en vinter till. I augusti förra året flyttade vi några kvarter bort, till en trea med balkong och barnvänlig gård. Trodde vi.
Här är så fult så jag får huvudvärk. Ständigt trafikbrus. Vattentornet aka Kuken står fortfarande rakt utanför vardagsrumsfönstret. Visst bor här många barn, men dom bara bryter av alla kvistarna på buskarna på gården, skriker, slåss och mobbar den ledsna feta pojken som jämt äter godis och slänger papper omkring sig. Alla som bor här ser ledsna eller arga ut jämt. Sen jag gjorde min praktik i höstas fick jag ytterligare nya referenser att förhålla mig till dagligen. Metadonmottagningen rakt över gatan, sprutbytet mittemot dotterns dagis, massa välbekanta hålögda ansikten utanför lokala Ica. Jag går sönder av att allt är så fult och sorgligt hela tiden. Ja, jag dööör om jag måste bo här en vinter till!
I helgen ska vi titta på en hyreslägenhet i en annan stadsdel. Ovanvåningen till ett 50-talsradhus! Trädgård, bärbuskar och äppelträd!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nä, ingen annan stadsdel. Annan stad! Jag vet en liten by inte så långt ifrån där ni bor nu som är mycket trevlig. Där det finns dagis där personalen orkar le inte bara på morgonen utan även på eftermiddagarna. Där jag inte sett en enda spya och där man till och med vågar låta cykeln stå olåst. Här finns natur och här är tempot lugnare. Och här vänder man sig på gatan när man hör siréner istället för att bara sucka inför något som man hör ideligen.
Nja... Men kanske den fina, lite mindre staden som ligger nära er? Det har vi allvarliga planer på, om inte det här visar sig vara drömlägenheten!
Skicka en kommentar