Dags att granska sig själv om och om igen

I morse över frukosten:

A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.

I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.

A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.

Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.

Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.

Dagens pepp

Jag fick ett oväntat samtal idag och blev ombedd att presentera min c-uppsats och svara på frågor om den på ett seminarium för ett gäng höga chefer som arbetar med missbruksfrågor i den här stan. Helt galet kul! Jag var beredd på att den skulle hamna längst ner i skrivbordslådan eller bara ligga som ett oöppnat pdf-dokument nånstans. Så ringer det någon högt uppsatt person och tycker det var en skitbra uppsats och säger att flera av de här cheferna och andra har läst uppsatsen och vill använda sig av det jag har kommit franm till. Det betyder i bästa fall att det kanske kommer att bli någon liten förändring till det bättre för dem som arbetar med missbruksfrågor och framför allt för de människor som tar del av kommunens missbruksvård.

Det är sjukt stort för mig! Jag är så stolt och glad och jag vill verkligen skriva det på min Facebook-status, men jag kan inte, för hur jag än formulerar mig så låter det så skrytigt. Speciellt eftersom jag har både kollegor och kursare där. Så jag skriver det här, där nästan ingen läser men då får jag det sagt i alla fall. Vad GLAD jag är!

Världens bästa förskola

A:s nya förskola är fantastisk. Alldeles underbart fantastisk. Det är svårt att beskriva vilken otroligt rolig, kreativ, tillåtande, empatisk och stimulerande miljö och stämning det råder. Och kontrasten till det gamla stället är enorm.

A har gått där snart tre veckor. Hon har varit lite ledsen en enda gång vid lämning och då skötte den fantastiska pedagogen det galant, efter några minuter satt A i hennes famn och vinkade glatt hejdå till mig. A springer in där så fort hon kan om morgnarna och ropar i farten hejdå puss å kram mamma. Inte en enda gång under tio månader på det gamla stället sprang hon in där, inte en enda gång var hon riktigt glad vid lämningarna även om det inte alltid var vilda protester heller. Hon fogade sig i att lämnas och hon fogade sig i att vara där. Men det här stället älskar hon!

Personalen berättade häromdagen att A hade skrattat oavbrutet under hela samlingen och att de inte riktigt visste varför, för de gjorde ju inget speciellt. Jag sa som det är, att det är bara för att hon tycker att det är så roligt att vara där med er. Och A berättade sen om gurkorna som dansade mazurka på samlingen och om kompisarna som alla e snälla mot mig mamma och om att dom åt mellanmål PÅ GÅRDEN. Och om man inte vet vilket dystert dagis hon gått på innan så låter det här väl inte så hejdundrande, men för A är det stort och för oss är det en sån lättnad. Jag börjar nästan gråta varje gång jag hämtar henne och hon rusar runt och visar mig alla olika rum, allt som hon fått göra i ateljén och byggrummet och allt vad det är. Och då är det bara inget speciellt enligt personalen, för den pedagogiska verksamheten kommer igång först om ett tag. På de här veckorna har A helt seriöst fått göra och uppleva mer än hon fick på tio månader på det gamla stället, där de sällan orkade gå ut och där den pedagogiska verksamheten bestod i att var fjortonde dag låsa upp målarrummet och låta alla barn måla samma målning med samma färg.

Kom bara höst och vintermörker och gråtrötta vardagskvällar, jag kommer ALDRIG mer att ha dåligt samvete för att det blir långa dagisdagar.

26.8.1999

Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.

Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.

I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.

Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.

Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.

Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.

Anekdot

Det var nittiotal och min storasyster sommarjobbade som barnvakt åt en viss finlandssvensk filmproducents barn. Barnvaktandet gick tydligen bra för när sommaren var slut fick hon i uppdrag att ta hem en hög VHS-band innehållande en mängd oredigerat intervjumaterial. Kulturprofilen arbetade vid den här tidpunkten på en dokumentär om en viss Dämonregissör. Exakt vad min syster skulle göra med intervjumaterialet minns jag inte, transkribera kanske. Hur som helst så kom jag hem från skolan en eftermiddag, slängde mig i soffan och slog på Beverly Hills 90210. När telefonen ringde tryckte jag på rec och kastade mig över luren.

På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.

Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.

Borrelia

A fik sitt livs första fästing för två veckor sedan. Och nu har hon borrelia! Goddammit. Det trodde jag aldrig. När den där lilla röda fläcken i knävecket började växa och växa fnyste jag bara något om utslag och inget konstigt och ja ja. När maken ringde 1177 och fick bekräftat att alla omständigheter pekar på borrelia var jag mycket skeptisk. När vår snälla läkarkompis kom förbi i helgen och tittade på fläcken och sa ja, men ni kan avvakta till måndag, så trodde jag fortfarande att det skulle gå över.

Men nu är det så. Förmiddagen spenderades på mina favoritställen Vårdcentralen och Apoteket. A har borrelia, det ska behandlas och sen kommer det bli bra. Den lilla huvudpersonen själv är helt oberörd. Ingen feber, inget ont nånstans, bara en jättestor och växande ljusröd fläck.

Nu är det dags för hennes livs första penicillinkur. Tre tabletter om dan. Jag har laddat med sylt och chokladpudding att smuggla ner Kåvepeninsmulor i. Idag gick det åt en halv chokladpudding och två små fruktkvark bara för att få i henne den första tabletten. One down, 29 to go. Givetvis har hon kommit på mig redan. Jag tänker inte äta mer medicin nu mamma. Håhåjaja.

Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.

I terminstakt

Hösten är min bästa årstid. Jag ska gå sparkande bland lövhögar, med nya böcker i nya väskor, iklädd brun manchester, med stora halsdukar virade runt halsen, med huvudet fullt av färska, spännande, intelligenta tankar. Varje höst. Denna höst.

Några veckor sommar kvar. Sommar passar inte min livsstil. Men mitt sommarvik hade jag velat ta med in i hösten.