Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.