26.8.1999

Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.

Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.

I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.

Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.

Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.

Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.