Dags att granska sig själv om och om igen

I morse över frukosten:

A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.

I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.

A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.

Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.

Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.