Förr i världen var jag en bokslukare, nu är jag glad om jag hinner läsa Fokus på fredagarna

Jag älskar att läsa. När jag var barn läste min mamma högt för mig och mina tre syskon i timmar varje kväll. Snabbt lärde jag mig böckerna utantill och låg bredvid och rättade mamma om hon inte läste precis på bokstaven. I sexårsåldern när jag kunde läsa flytande tröttnade jag på högläsningen. Jag ville ändå vara med i den stora sängen, i högen av barn och böcker och mamma, men jag läste mina egna böcker och lyssnade med ett halvt öra samtidigt.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är sommarlovsdagarna när vi varit på bibliteket och jag hade en hel kasse full med nya böcker. Då brukade jag gömma mig i källaren mellan tvättmaskinen och torktumlaren. Jag lade högen med olästa böcker på tvättmaskinen och sträckläste. De lästa böckerna travade jag i en hög på torktumlaren. När alla var lästa snubblade jag upp ur källaren ut i den skarpa solen. Yr och lätt illamående. På julen när jag var åtta år fick jag en bibel av pappa. På skoj, för han ville ge mig en bok som jag inte skulle läsa ut på en dag. Jag läste den från pärm till pärm, men det tog flera veckor.

Numera har jag svårt att hinna läsa i den utsträckning och på det sätt jag önskar. En bra bok får ta max två-tre dagar att läsa ut tycker jag, annars kommer jag av mig. För ett tag sedan sträckläste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Underbar läsning, så jag gick ut och köpte Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen också. Men det tog mig tre veckor att läsa ut Fågeln som vrider upp världen. Fatta att jag läste hela bibeln på samma tid när jag var åtta år!

Det här med att läsa några sidor på bussen, ett par sidor till under Bolibompa, något kapitel innan jag däckar på kvällen - det funkar inte för mig. Kanske får jag börja gömma mig i tvättstugan om kvällarna med ett gäng romaner. Ingen dum idé faktiskt. Annars får jag väl vänta till pensionen.