Det är måndag förmiddag och allt är som vanligt. Har lämnat A på dagis klockan nio. Veckohandlat. Druckit kopiösa mängder kaffe. Rensat datorn på gamla filer. Inte skrivit ett ord om organisationsteori.
På golvet bredvid skrivbordet står en kista full med mina gamla dagböcker. Anteckningar från sex till nitton års ålder. Jag har bläddrat lite i dem. Och det kommer aldrig, aldrig att intressera någon vad som står i dem. Inte ens jag är intresserad. Mot den bakgrunden: vad fan är drivkraften att fortfarande vid 29 års ålder göra samma sak men dessutom offentligt och därmed ännu mer censurerat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag skrev dagbok mellan 15 och 20 och sen lite sporadiskt även därefter fram till för kanske fem år sedan då Internet tog överhanden och jag inte skrivit på papper annat än under graviditeterna. Men jag måste erkänna att jag verkligen gillar att gå tillbaka och läsa. Verkligheten blir så annorlunda när jag läser den än när jag bara tänker tillbaka. Vissa saker är löjligt pinsamma, men jag vårdar mina dagböcker ömt och tänker att kanske mina barn vill läsa någon gång. Jag vet att jag skulle vilja läsa min mammas dagböcker (vilket jag inte får och jag hittills stått emot att göra ändå även om jag haft möjligheten).
Och jo, fortsätt blogga. Jag gillar dina ord. Jag är intresserad av att läsa.
Skicka en kommentar