Idag

Utanför stora Ica stod en ung kille och sålde Aluma. Han såg helt knäckt ut. Tittade ner i marken och verkade önska att han kunde försvinna ner i asfalten.

Jag ville köpa en tidning och han blev enormt glad. Berättade att det gick så trögt att sälja idag och han hade ingen växel heller för han hade gett pengarna åt en kompis. Jag hade inte jämna pengar så jag gav honom alla mynt jag hade och sa att jag köper tidningen en annan dag i stället. Sen ville jag försvinna ner i asfalten för att han blev så tacksam. Det är mer än jag hade tjänat på att sälja ett nummer, sa han. Han pratade om att han luktade illa och inte hade duschat på tre dagar och inte hade rena kläder och och och. Jag sa att nä men det syns inte alls och det är ingen som tänker på det, det är bara du som tänker på det och bla bla bla.

Jag blev så berörd. Han var nog inte mycket mer än 20-22 år. Och där stod han och skämdes och önskade sig långt därifrån, medan lättklädda glada människor gick förbi honom i en ström.

Hur kan man hjälpa människor? Kan man göra det rätt? Kan man göra det osjälviskt? Jag ville göra nånting, säga nånting, för att han inte skulle känna sig så usel som han såg ut att göra. Men genom det jag gjorde så kanske jag bara fick honom att känna sig ännu mer usel. Jag vet inte. Jag ville säga åt honom att hålla huvudet högt. Att han jobbar med att sälja en bra tidning, att ingen ska se ner på honom för det och att han inte ska se ner på sig själv. Men det känns som att hur jag än gör, vad jag än säger, så befäster jag hans position, och min.

Sen tar jag min fyllda matkasse och mina vinflaskor och går. Ha en bra dag, ropar han efter mig, du med och lycka till idag, ropar jag tillbaka. Sen cyklar jag hem till min lägenhet och mitt liv och min dator.

Sätter mig ner och skriver om missbruksvården här i stan, om vem som nås av dessa så kallade förbättringar och satsningar. Jag vill förstå, sätta fingret på. Just då känns det så svårt. Det handlar inte om att kunskapsbasera. Inte om vilka metoder och formulär som ska användas. Inte om illusionsnummer och dimridåer. Det handlar om RESPEKT och om RESURSFÖRDELNING. Jag blir så förbannad och ledsen och trött.