Lillebror

Idag träffade jag min lillebror som är åtta år. Sist vi sågs var en kort sväng för två år sedan. Hans mamma är oberäknelig på många sätt. Vår gemensamma pappa vill inte ha kontakt med honom sen ett par år tillbaka, dels för att han (pappa) är en idiot och dels på grund av ständiga gräl med mamman. Det har hur som helst inte direkt gjort det lättare att upprätthålla kontakten. Lillebror är ett sånt barn som man lätt får ont i magen av att tänka på. Jag tänker på när han var tre veckor och jag passade honom första gången. Jag var ung och hade liten erfarenhet av barn och ingen erfarenhet av spädisar så jag fattade inte riktigt att det är helt jävla onormalt att en ensamstående, nybliven, ammande förälder sticker ut och super. Fattade inte heller förrän långt efteråt (när jag själv hade ett barn som ammade varannan timme minst) att det var hunger som hade orsakat all den gråten där mitt i natten. Nå. Att det är för jävligt att se sånt är ingen anledning att inte ha kontakt. Jag har inga ursäkter utan bara enormt dåligt samvete, för min egen del, för min pappa, för att det är så orättvist, för allting.

Lillebror följde i alla fall med mig, A, min lillasyster och min mamma ut till stugan idag och vi spelade spel, fiskade, åt pannkakor och lekte kurragömma. Lillebror talade mycket om pappa och då tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle säga. Han är ett fint barn, klok för sin ålder, känslig och mycket självständig. Det kändes ändå som en ganska vanlig dag med bröder och systrar. En väldigt bra dag. Jag önskar att det kunde vara så lite oftare och jag lovar mig själv nu att se till att det blir av att vi ses åtminstone de fåtal gånger per år som vi kommer till det landet där han bor.