Julkänslan?

Den lyser fortfarande med sin frånvaro här i Kirstens vrå. De närmaste veckorna bjuder på julfest på dagis, julfest på jobbet och julfest med svärföräldrarna och sen når firandet sin kulmen med jouluaatto hos min familj i Finland. Och däremellan klämmer vi in julpyssel och lucia på dagis. (Och ja, självklart har jag i något svagt ögonblick anmält mig som julfestansvarig på dagis.)

På plussidan - vi skippar julklapparna till de vuxna i år. Ett efterlängtat beslut. I stället lottar vi ut en person vardera att köpa en klapp åt. Mycket bättre för både miljön och den allmänna ångestnivån än att hetsa runt efter tio små struntpresenter.

På minussidan - de jävla julkalendrarna. Farmor gav en chokladkalender åt A, ergo dagliga duster. Lägg sen till TVÅ papperskalender (varför får man både SR:s och SVT:s kalender i samma paket?) och en pepparkakskalender på dagis. För att inte nämna de chokladkalendrar jag och M fick av farmor och som vi låtsas ha tappat bort, eftersom A är så hjälpsam och erbjuder sig att öppna åt oss, typ tio gånger om dagen.

Var kom det här maxade multumfirandet ifrån? Jag vill ha EN kalender, EN julfest, EN julklapp. Tack snälla tomten.

A ska i alla fall få den här sköna snickarbänken. Ett substitut för den högt älskade riktiga verkstaden som finns hos farfar, det bästa vi lägenhetsmänniskor med tummen mitt i handen kan erbjuda på hemmaplan. Finns här.



PS. Om jag får en spikmatta så blir jag förbannad. DS