En kollega utryckte idag att det kan kännas som om man hoppat på ett ekipage som envetet kör vidare mot ett allt konstigare håll medan ens personlighet ligger i en buske och ropar hjääälp, jag har ramlat av! Ja, så är det.
Jag känner väl av stressen. Lider av en eftersläpande trötthet sedan hösten. Längtar efter något, vad som helst. En solskenshistoria. En liten semester. En lång sovmorgon. En helg för mig själv. Ett välbetalt deltidsarbete! Undrar om det finns nåt socialt arbete utan direktkontakt med människor som far illa? Idag cyklade jag förbi ett café på morgonen och tittade avundsjukt på killen som satte ut en skylt med texten förtjusande frukostbuffé varje vardag 8-11. Tänk att servera rykande hett kaffe, baka bröd och ge människor en förtjusande frukostbuffé istället!
"Att lindra vår ångest, förvandla den till tvivel, är en strategi inspirerad av fegheten, denna skepticism för allmänt bruk. " E.M Cioran
Det får inte vara så, att jag inte pallar. Inte tycker det är roligt i längden. Att jag håller ifrån, att jag dagligen tänker på att jag måste skaffa hemligt nummer. Nej, jag ska komma igen i vår med sol och nya krafter och ett engagemang på en mer lagom nivå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar