Hädisk underhållning

Det här är så otroligt roligt, och helt vansinnigt att det är på riktigt, jag dör! "Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan". Nej, det är klart. Läs och lär: Lenas grannar valde rätt.

Att dra en rövare

Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.

En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.

Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.

En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.

Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.

Fler besked

Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.

Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?

Nu då?

Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.

Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.

Listigt

Dags att summera mitt 00-tal so far. (Listan kommer från Sunkmamman)

Antal stadigvarande pojkvänner: 3
Antal äktenskap: 1
Antal barn satta till världen: 1
Antal bostäder: 8
Antal högskoleexamina: 1
Antal kalas-fyllor: oräkneliga
Antal färdigskrivna romaner: 0
Antal utslitna par Converse AllStar: 3
Antal halsfluss: 0
Antal klamydiatester: 3
Antal tatueringar: 0
Antal försök att gå i terapi: 1
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: 0
Antal provade p-pillersorter: 3
Antal mobiltelefoner: 7

Jag tänker inte lägga till:

Antal A-kurser på universitetet
Antal ostadiga pojkvänner
Antal gånger då jag slutat röka

I hamn

Jag rodde ihop det. Presentationen gick bra! Cheferna var intresserade, pålästa och ställde många bra frågor. De var självkritiska och reflekterande utan att dra för långtgående slutsatser. Det kändes otroligt roligt att vara i den rollen! Jag tycker om att tala inför grupper och jag gillar diskussion. Mardrömmen hade varit om de suttit tysta och sett skeptiska ut. Det verkar också som att en del av resultaten kan komma till praktisk användning ganska snart och att andra signaler kan leda till ytterligare utvärderingar.

Jag blev också inbjuden att presentera samma sak på ett seminarium med en annan grupp lite senare i höst. Och i den gruppen sitter mellancheferna -alltså kommer även min egen chef från sommarjobbet/kanske deltidsjobbet att sitta med. Snacka om att ha dubbla roller. Det kan bli intressant!

Det måste ju ändå öka min anställningsbarhet något att jag fått lägga ut texten om det jag tycker är viktigt i två timmar inför alla mina framtida potentiella arbetsgivare. Åtminstone kanske de känner igen mitt namn bland de 200 som brukar söka vikariaten.

Vuxenliv

Var på medlemsmöte på föräldrakooperativet i kväll. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner spänningarna i gruppen. Tystnad, blickar. Punkt efter punkt på dagordningen betas av.

Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.

Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?

Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.