Julkänslan?

Den lyser fortfarande med sin frånvaro här i Kirstens vrå. De närmaste veckorna bjuder på julfest på dagis, julfest på jobbet och julfest med svärföräldrarna och sen når firandet sin kulmen med jouluaatto hos min familj i Finland. Och däremellan klämmer vi in julpyssel och lucia på dagis. (Och ja, självklart har jag i något svagt ögonblick anmält mig som julfestansvarig på dagis.)

På plussidan - vi skippar julklapparna till de vuxna i år. Ett efterlängtat beslut. I stället lottar vi ut en person vardera att köpa en klapp åt. Mycket bättre för både miljön och den allmänna ångestnivån än att hetsa runt efter tio små struntpresenter.

På minussidan - de jävla julkalendrarna. Farmor gav en chokladkalender åt A, ergo dagliga duster. Lägg sen till TVÅ papperskalender (varför får man både SR:s och SVT:s kalender i samma paket?) och en pepparkakskalender på dagis. För att inte nämna de chokladkalendrar jag och M fick av farmor och som vi låtsas ha tappat bort, eftersom A är så hjälpsam och erbjuder sig att öppna åt oss, typ tio gånger om dagen.

Var kom det här maxade multumfirandet ifrån? Jag vill ha EN kalender, EN julfest, EN julklapp. Tack snälla tomten.

A ska i alla fall få den här sköna snickarbänken. Ett substitut för den högt älskade riktiga verkstaden som finns hos farfar, det bästa vi lägenhetsmänniskor med tummen mitt i handen kan erbjuda på hemmaplan. Finns här.



PS. Om jag får en spikmatta så blir jag förbannad. DS

Fler besked

Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.

Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?

Dagens pepp II - eller?

I går ringde min chef och frågade om jag kan tänka mig att börja jobba deltid under hösten. Det är precis det jag har önskat mig, att få ta mitt sommarvik med in i hösten. Jag längtar efter ett arbetsliv, jag trivs väldigt bra med det jobbet, med kollegorna och hela arbetsplatsen. Det är ett sammanhang där jag känner att jag är rätt person på rätt plats, jag gör ett bra jobb och kan vara mig själv, behöver inte censurera mig, inte heller göra avkall på mina värderingar.

Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.

Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.

Vi får se om det blir av, inget är säkert än.

Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.

Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.

Lillebror

Idag träffade jag min lillebror som är åtta år. Sist vi sågs var en kort sväng för två år sedan. Hans mamma är oberäknelig på många sätt. Vår gemensamma pappa vill inte ha kontakt med honom sen ett par år tillbaka, dels för att han (pappa) är en idiot och dels på grund av ständiga gräl med mamman. Det har hur som helst inte direkt gjort det lättare att upprätthålla kontakten. Lillebror är ett sånt barn som man lätt får ont i magen av att tänka på. Jag tänker på när han var tre veckor och jag passade honom första gången. Jag var ung och hade liten erfarenhet av barn och ingen erfarenhet av spädisar så jag fattade inte riktigt att det är helt jävla onormalt att en ensamstående, nybliven, ammande förälder sticker ut och super. Fattade inte heller förrän långt efteråt (när jag själv hade ett barn som ammade varannan timme minst) att det var hunger som hade orsakat all den gråten där mitt i natten. Nå. Att det är för jävligt att se sånt är ingen anledning att inte ha kontakt. Jag har inga ursäkter utan bara enormt dåligt samvete, för min egen del, för min pappa, för att det är så orättvist, för allting.

Lillebror följde i alla fall med mig, A, min lillasyster och min mamma ut till stugan idag och vi spelade spel, fiskade, åt pannkakor och lekte kurragömma. Lillebror talade mycket om pappa och då tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle säga. Han är ett fint barn, klok för sin ålder, känslig och mycket självständig. Det kändes ändå som en ganska vanlig dag med bröder och systrar. En väldigt bra dag. Jag önskar att det kunde vara så lite oftare och jag lovar mig själv nu att se till att det blir av att vi ses åtminstone de fåtal gånger per år som vi kommer till det landet där han bor.

Flyktigt

Om vi bara var riktigt nöjda med ett av tre - dagis, lägenhet, jobbsituation - så skulle det vara så skönt. Man skulle ha en fast punkt att utgå ifrån, nånting som var för bra för att släppa så man kunde planera utifrån det. Som det är nu har vi ett dåligt dagis, en ok lägenhet och en jobbsituation som är ok just nu men inte långsiktigt. Man skulle liksom gärna byta bort antingen alla delarna eller åtminstone dagiset. Det här gör att allting känns obehagligt flytande. Varje vecka är det nya planer. Kanske flytta dit? Men tänk om M får jobbet där, hur blir det då med pendling? Och om jag börjar jobba här? Tänk om A får plats på det dagiset och vi inte alls det vill flytta från området? Så vi kan inte bestämma nånting. Allting hänger ihop, men alla bitar är utbytbara. Man kan inte helt hoppa över någon av dem. Och de flesta av bitarna har man liten eller ingen kontroll över.

Gaaahhh!

Kalasdag

Idag har vi firat vår nyblivna tvååring med tårta, kalas, presenter och ballonger. Precis som hon har pratat om och sett fram emot så länge. En mycket lyckad dag!

Och jag har nostalgitittat på foton från febrauari 07 och februari 08. Snyft.

När jag tittar på fotona från de första veckorna i A:s liv så ser jag också hur lång tid det tog innan det kändes normalt att hon var här. Det syns verkligen att jag var helt klumpig, valhänt och förvirrad. Jag hade t.ex. glömt att jag helst talade i telefon samtidigt som jag ammade eller flaskmatade henne då i början, för det kändes så konstigt annars. Och oj vad mycket vi försökte göra allting som vanligt fast ingenting var som vanligt. Jag fokuserade på allting runt omkring för att det hela blev för överväldigande annars. Sen efter ungefär tre veckor så hade hon smält in i livet liksom. Det syns på bilderna också. Vi ser inte fullt så bleka, högtidliga och stirriga ut.

Inte så jag brukade spendera lördagskvällarna förr i tiden, men ah...

Lördag! Torgrunda med glad A på M:s axlar, very kärnfamiljish, ostbutiken, köttbutiken, bolaget... Ikväll planerar jag och maken att käka gott och dricka oss lite smålulliga ihop med andra småbarnsföräldrar. Medan barnen kollar Charlie & Lola. Eller, vågar jag tänka tanken, medan barnen sover. Crazy va!