Anekdot

Det var nittiotal och min storasyster sommarjobbade som barnvakt åt en viss finlandssvensk filmproducents barn. Barnvaktandet gick tydligen bra för när sommaren var slut fick hon i uppdrag att ta hem en hög VHS-band innehållande en mängd oredigerat intervjumaterial. Kulturprofilen arbetade vid den här tidpunkten på en dokumentär om en viss Dämonregissör. Exakt vad min syster skulle göra med intervjumaterialet minns jag inte, transkribera kanske. Hur som helst så kom jag hem från skolan en eftermiddag, slängde mig i soffan och slog på Beverly Hills 90210. När telefonen ringde tryckte jag på rec och kastade mig över luren.

På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.

Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.

Mina irrationella rädslor, del I

Jag är rädd för många saker. Men (förutom att någon av oss skall bli allvarligt sjuk/dö) har jag nog två riktigt stora skräcker som lamslår mig totalt när jag tänker på dem. (Kan man säga skräck i pluralis? Rädslor känns lite för lamt.)

1) Att hamna i en bil under vatten.

Det är min största mardröm och det har det varit i hela mitt liv. Och så i höstas blev det ännu mer verkligt, då detta hände: Min syster körde bil över en klaffbro när hon var i vecka 38. Och då gick klaffbron upp! Det var ett mirakel att hon klarade sig. Hon tog sig ur bilen och klättrade ner för bron. Hunden var kvar i bilen när den rasade ner, men klarade sig också helt oskadd. Så här såg det ut minuten innan bilen rasade ner på vägen.


Bilden togs av en fiskare på plats som hjälpte min syster. Han sålde sina bilder till kvällstidningarna. Bron är sju meter lång. Behöver jag säga att bilen blev skrot.

Tänk om det hade hänt två veckor senare. Tänk om lilla K hade suttit i ett babyskydd bredvid, eller där bak i bilen, i stället för att ligga tryggt i magen. Jag vet, det hände inte mig och det borde inte alls handla om mig. Men det gör mig så skräckslagen att jag knappt kan skriva ner det. I mina mer vidskepliga stunder är jag övertygad om att det är så här jag kommer att dö nån dag.