På posten

Senaste inköpslistan från Bokus. Snart i en kärnfamilj nära dig.

* 1 st Skriet från kärnfamiljen
* 1 st Processens ram i brottmål : om gärningsbegrepp...
* 1 st Gittan Och Fårskallarna
* 1 st Boven i mitt drama kallas kärlek
* 1 st Militärmusik
* 1 st Bergsprängardottern som exploderade
* 1 st Vi i villa
* 1 st Den svarta boken
* 1 st Processens ram i tvistemål : om yrkande och gr...
* 1 st Amberville

För övrigt så har jag sett krokusskott på flera ställen nu.
Så snart är det vår banne mig!

Hets och panik

En kollega utryckte idag att det kan kännas som om man hoppat på ett ekipage som envetet kör vidare mot ett allt konstigare håll medan ens personlighet ligger i en buske och ropar hjääälp, jag har ramlat av! Ja, så är det.

Jag känner väl av stressen. Lider av en eftersläpande trötthet sedan hösten. Längtar efter något, vad som helst. En solskenshistoria. En liten semester. En lång sovmorgon. En helg för mig själv. Ett välbetalt deltidsarbete! Undrar om det finns nåt socialt arbete utan direktkontakt med människor som far illa? Idag cyklade jag förbi ett café på morgonen och tittade avundsjukt på killen som satte ut en skylt med texten förtjusande frukostbuffé varje vardag 8-11. Tänk att servera rykande hett kaffe, baka bröd och ge människor en förtjusande frukostbuffé istället!

"Att lindra vår ångest, förvandla den till tvivel, är en strategi inspirerad av fegheten, denna skepticism för allmänt bruk. " E.M Cioran

Det får inte vara så, att jag inte pallar. Inte tycker det är roligt i längden. Att jag håller ifrån, att jag dagligen tänker på att jag måste skaffa hemligt nummer. Nej, jag ska komma igen i vår med sol och nya krafter och ett engagemang på en mer lagom nivå.

Det nya nu

Mer:
Skratt, matlistor, matlådor, spontanutflykter, genomtänkta inköp, städning, gemensam semester, hårtoning, långa bad, löpträning, sparande, tandläkarbesök, bokläsning, ta hand om oss själva och varandra, göra det jag vill.


Mindre:
Stress, prestationsångest, rökning, tjat, ipren, halvfabrikat, onödig konsumtion, vardagspusslande, göra saker bara för att, dåligt samvete.

Årets projekt:
Körkort.

00-talet

2000 - var jag ny i Sverige och slets mellan här och där. Många båtresor över Östersjön blev det. Till slut flyttade jag till Malmö. Jag blev även ihop med exet på nytt, bara för att åka till honom i USA och göra slut igen på en 36 timmar lång bussresa. Det här året täffade jag min nuvarande make M för första gången på Café Ariman genom gemensamma bekanta. Minns att han var nytatuerad den dagen, att han nyss blivit vegan och att vi hade likadana skor.

2001 - var ett uselt och destruktivt år på alla plan. Jag minns att jag vid något tillfälle bodde i en etta på 16 m2 och sov med en kniv under kudden. Minns också kollapser och terapi.

2002 - bodde jag inneboende i en garderob hos en excentrisk kvinna vars pojkvän sysslade med extrem bodymodification och bland annat högg av sig ett finger, skyllde på nynazister och åkte dit för försäkringsbedrägeri. Jag kedjerökte mycket. Träffade en man som verkade mycket normal i relation till allt det där andra. Flyttade illa kvickt ihop med honom. Vad annars, med den boendesituationen.

2003 - jobbade jag på skola och tillbringade en mycket fin sommar i Finland. Blev bedragen av serietecknarsambon. Separerade, behöll lägenheten och började kvickt som ögat dejta en ny man med samma namn.

2004 - bodde jag i Åbo i ett pittoreskt trähus från 1800-talet och sov till klockan två om dagarna. Överallt var det mängder av snö, allt var fult och trots att jag flyttat "hem" led jag av ångest och ensamhet. Jag återvände till Malmö där jag delade lägenheten med en nyseparerad väninna. Vi städade på samma hotell, kollade på Beverly hills om eftermiddagarna, fikade mazariner, löste korsord och föreställde oss med fasa att det var så här livet skulle se ut nu. Jag dejtade en galning och pluggade mycket. Träffade också min gamle bekant och just då nyseparerade M på krogen en sen natt. På en efterfest hos min granne/M:s kursare kom vi överens om att vid behov dela lägenhet nästa år.

2005 - M flyttade in i mitt vardagsrum. Jag försökte skriva d-uppsats i etnologi, gjorde fältarbete bland hemlösa missbrukare och krisade med val av väg i livet. Under tre månader höll M och jag vänskapsfasaden uppe. Nånstans mitt i hetaste juli kapitulerade vi. Resten av året ägnades åt den stora Kärleken. Jag jobbade som nattportier och hade all tid i världen att göra allt och ingenting.

2006 - var ett mycket lyckligt år. Jag började på ny kula med svenskt studiemedel och tog mig an Socialhögskolan. Jag och M bestämde oss för varandra. Vi överraskade familj och vänner med inbjudningar till en bröllopsfest i maj. Efterfesten varade natten lång i vår lägenhet. På bröllopsresan i Paris började jag må märkligt illa men skyllde på överdos av ostar, rödvin och franska cigaretter. Mot slutet av året hasade jag fram som en pillertrillad 80-åring och grät för att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå en promenad runt Pildammsparken.

2007 - i februari , sedliga nio månader efter bröllopet, föddes A efter 38 timmars värkarbete. Foglossningssmärtan försvann i samma sekund och ett halvår av extremt många promenader runt Pildammsparen inleddes. När jag återvände till skolan på höstterminen fick jag förvånat svara på frågan om A hade börjat på dagis redan. Året präglades av vaknätter, flaskmatning, amning, funderingar om jämställdhet, föräldraskap, äktenskap och familjeliv.

2008 - från vårvintern minns jag mest att jag var så trött, så trött och att vi var så fattiga. Och att A började gå på sin 1-års dag. M tog examen den våren och vi gick båda hemma över sommaren och tärde på varandra. Sen fick M sitt första jobb och vi lämnade lägenheten som hyst mig och de mina sedan 2002 och flyttade till en trea. Jag praktiserade, vi kämpade med världens sämsta dagis och lärde oss vad VAB var.

2009 - var bland annat året då jag fyllde 30 och började jogga. Vi våndades över var vi skulle bo. Men så fick A plats på världens bästa föräldrakooperativ och molnen skingrades. Jag skrev en skitbra uppsats, blev publicerad, fick mitt första jobb - med missbrukare, precis som jag hade föreställt mig när jag började på Socialhögskolan. Jag började också känna mig avslappnad och hemma i alla mina olika sociala sammanhang för kanske första gången någonsin.

Nu så här i slutet av 2009 känns det som om allting har fallit plats för mig. 00-talet innehåller en tredjedel av mitt liv, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv i Sverige. Jag hoppas att 10-talet blir lika bra, men jag kan klara mig med mindre relationsdramatik och konstiga boendelösningar.

Belöning

Jag kommer att få heltidsanställning (längre vik, inte fast) på min nuvarande arbetsplats i januari. Det är än så länge ett inofficiellt löfte, eftersom vissa officiella procedurer fortfarande måste gås igenom, men jag vet att det är pålitligt och jag vet att det betyder att jag så småningom kommer att bli fast anställd också.

Såhär i slutet av en hektisk men mycket bra vecka, känner jag att den här slitsamma hösten faktiskt kommer att resultera i vissa belöningar. Trygghet. Stabilitet. Möjlighet att fokusera, fördjupa, förkovra sig i arbetet.

Och på privatlivsfronten: lugn och ro, förutsägbara arbetstider, stabil ekonomi, vi kan börja fundera på att flytta om vi vill det, om vi vill ha fler barn, kanske köpa bil. Ja, kort sagt, planera.

Äntligen! Hela mitt liv har jag trott att jag gillar att ha det lite oförutsägbart och kaotiskt omkring mig, men det har blivit allt tydligare att jag är en strukturerad trygghetsnarkoman .

På väg

Den sista grupptentan någonsin är avklarad. Inget mer grupparbete! Oh, joy.

Det slår mig att jag är nära nu. Snart är jag borta från universitetet! Aldrig mer 131:an eller knökfulla Öresundståg i rusningstid. Å herregud vad underbart. Det har gått tio år sedan jag började min första universitetskurs. Och nej, jag har inte pluggat i ett kör sedan dess, men jag har pluggat väldigt mycket och väldigt länge. Dessutom har jag vantrivts större delen av tiden. Känt mig obekväm med hierarkierna, sagt något fel, varit annorlunda, för dum, för smart, för praktisk, för teoretisk. Nu ska jag hålla målet i sikte, huvudet högt och magen kall, medan jag syr ihop de här sista skälvande månaderna. Sen är jag nöjd. Många frågar om jag funderat på forskarutbildningen. Men icke. Jag vill bara bort. Jag vet vad jag vill göra och där ingår inte fler hundår i Lund.

Lättnad

Besöket är över, de resande har dragit vidare, det hela blev otippat odramatiskt. Viktigast av allt - de intresserade sig helt uppriktigt för A. Hämtade från dagis, lyssnade, såg, lekte. Jag såg att de svalde många kommentarer på det området som hade kunnat få mig att tända på alla cylindrar. (Plastleksaker! Godis! Onaturliga material på kläderna! För mycket färger! Fel sorts böcker! TV!) Det gjorde mig glad och gjorde det lättare att låta vissa andra små kommentarer glida förbi. De får gärna visa A en hel värld av höstlövskronor, kastanjedjur, små båtar av tovad ull och andra enligt dem mer lämpliga leksaker, bara de kan respektera att vi inte lever i enlighet med de hemvävda idealen. Det är så jag vill ha det. Blandat.

Så länge världarna inte kolliderar, som George skulle sagt.

Sen att jag inombords är beredd på krig vilket ögonblick som helst och har formulerat långa svador med försvarstal och anklagelser om vartannat, ja, det är om inte annat så ganska utmattande. Men det är mitt problem. Nu andas jag ut.

Besök på väg

Nu ska pappa ut och resa igen. Han och flickvännen kommer förbi här snart, troligen redan ikväll, på väg nån annanstans. Inte kan de säga när de kommer och inte när de åker eller vart.

Tajmingen kunde varit bättre. Inte minst på grund av mitt för stunden kraftigt nedsatta immunförsvar mot allt som påminner om kritik av mina livsval. Och är det något de två resande är riktigt bra på så är det att få alla andra att känna sig tråkiga, svenniga, medelmåttiga, lurade. Själva är de ju fria, helt oberoende, ja totalt ansvarsbefriade faktiskt. Kan inte med att vara bundna av jordiska ting som mobiltelefoner, e-post, fasta adresser... Stackars alla oss andra som är fjättrade av kärlek, ansvar, fast boende och diverse ägodelar!

Men - jag vill hellre träffa dem än inte och ska försöka göra det bästa av det. Hoppas också att A tycker det är roligt att träffa morfar. Jag håller andan. Maken håller sig förmodligen undan.

Samvetet och rapport från en mycket grå novemberdag

Warszawa var fantastiskt. Hotellet och just precis det här rummet kan jag varmt rekommendera. I Warszawa var det ständigt grått, disigt och småregnigt och allting var väldigt kulissartat och underbart, vi åt polsk mat och drack polsk öl och gjorde härligt fåniga saker som att åka häst och droska för massvis med pengar, bara för att. Jag tar nu fram den lilla medplockade schampoflaskan från badrummet bara för att låta doften bära mig tillbaka.

Resan måste ha ägt rum i ett annat liv. Det finns inga spår kvar av det utvilade, glada jaget eller det utvilade, glada paret. Dagen efter hemkomst var jag tröttare än någonsin och nära att bryta ihop på nån bisarr samtalsövning i skolan, där jag talade om stress och prestationsångest och jag tolkade någons omtanke som ett direkt ifrågasättande av mina livsval. Sedan dess har vi även hunnit med en maginfluensa inklusive vabbrunda.

Idag skriver jag paniskt på en sammanfattning som kommer att bli det första jag någonsin får publicerat. Tanken på att sätta mitt namn under något värdelöst kort, sönderhackat dravel får det att vända sig i magen. Jag försöker acceptera att det var bra att jag blev nominerad men att jag inte kommer att vinna. Ytterligare en presentation på fredag och så det vanliga, jobbet där det känns som om döden lurar bakom varje hörn, med alla bisarra sjukdomar som florerar ovanpå det vanliga du inser väl att vem som helst av dem kan dö när som helst och du får inte ta det på dina axlar. Och så den nya -sista!- kursen i skolan där första dagen bestod av att nån ivrig kursare läxade upp mig för att jag inte planerar delta i föreläsningarna och jag med mitt minimala tålamod snäste av både henne och raskt därpå en av lärarna på ett ytterst otrevligt sätt. Samvetet, samvetet!

Älskade unge och man som trots allt gör det här värt det. Jag försöker acceptera att jag är inte gjord av det där sega virket som jag önskade. Det kommer att fungera tiden ut, men jag kommer aldrig att göra om det. Och jag ska inte som ett fån säga ja tack till något annat erbjudande över huvud taget mer under detta år.

Privat/personlig

Irriterar mig lite på det här med personlig, aldrig privat vs. privat, aldrig personlig. Först tyckte jag att Linna Johansson skrev mycket bra om det här. Men sen, suck. Alla dessa ställningstaganden, positioneringar. Fuck that, jag är både privat, personlig och anonym, som det passar mig. En del av mitt privata jag är i allra högsta grad just mina medelklassiga komplex, mina försök att balansera på linan och vara personlig men ändå sval och distanserad, att aldrig ge för mycket av mig själv. Vad den kampen blottar om mig kan vara det mest privata.

Att dra en rövare

Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.

En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.

Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.

En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.

Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.

Fler besked

Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.

Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?

I hamn

Jag rodde ihop det. Presentationen gick bra! Cheferna var intresserade, pålästa och ställde många bra frågor. De var självkritiska och reflekterande utan att dra för långtgående slutsatser. Det kändes otroligt roligt att vara i den rollen! Jag tycker om att tala inför grupper och jag gillar diskussion. Mardrömmen hade varit om de suttit tysta och sett skeptiska ut. Det verkar också som att en del av resultaten kan komma till praktisk användning ganska snart och att andra signaler kan leda till ytterligare utvärderingar.

Jag blev också inbjuden att presentera samma sak på ett seminarium med en annan grupp lite senare i höst. Och i den gruppen sitter mellancheferna -alltså kommer även min egen chef från sommarjobbet/kanske deltidsjobbet att sitta med. Snacka om att ha dubbla roller. Det kan bli intressant!

Det måste ju ändå öka min anställningsbarhet något att jag fått lägga ut texten om det jag tycker är viktigt i två timmar inför alla mina framtida potentiella arbetsgivare. Åtminstone kanske de känner igen mitt namn bland de 200 som brukar söka vikariaten.

Dagens pepp - uppdatering

Snart ska jag presentera uppsatsen. Fick mer info om formerna idag och känner lite: gulp. Församlingen består alltså av stadens samtliga högsta chefer på det här området. De ska ägna hela förmiddagen åt min uppsats, som de tydligen alla redan har läst och diskuterat i olika sammanhang. Först ska jag presentera, sen ska vi diskutera/jag svara på frågor, sen fortsätter chefsgänget i enrum för att besluta vad de tänker göra åt det som framkommit i uppsatsen. Dubbelgulp.

Gruppen beskrevs som diskussionslysten och pratglad och jag rekommenderades vara beredd på att diskussionsdelen drar över tiden. Gulp gulp gulp.

Upp till bevis nu Kirsten.

Jobb jag har haft: au pair

Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.

De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.

En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.

Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.

Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.

Veckan därpå åkte jag hem.

Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!

Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.

Ordflöde på/av

Hela mitt liv har jag försökt lära mig att hålla käften, både när jag inte har något att säga och när det verkar omdömeslöst att säga det jag tänker. Det har hittills gett mycket dåliga resultat. Men jag har bestämt mig för att det är mer bra än dåligt.

Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.

Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?

Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!

Dagens pepp

Jag fick ett oväntat samtal idag och blev ombedd att presentera min c-uppsats och svara på frågor om den på ett seminarium för ett gäng höga chefer som arbetar med missbruksfrågor i den här stan. Helt galet kul! Jag var beredd på att den skulle hamna längst ner i skrivbordslådan eller bara ligga som ett oöppnat pdf-dokument nånstans. Så ringer det någon högt uppsatt person och tycker det var en skitbra uppsats och säger att flera av de här cheferna och andra har läst uppsatsen och vill använda sig av det jag har kommit franm till. Det betyder i bästa fall att det kanske kommer att bli någon liten förändring till det bättre för dem som arbetar med missbruksfrågor och framför allt för de människor som tar del av kommunens missbruksvård.

Det är sjukt stort för mig! Jag är så stolt och glad och jag vill verkligen skriva det på min Facebook-status, men jag kan inte, för hur jag än formulerar mig så låter det så skrytigt. Speciellt eftersom jag har både kollegor och kursare där. Så jag skriver det här, där nästan ingen läser men då får jag det sagt i alla fall. Vad GLAD jag är!

26.8.1999

Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.

Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.

I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.

Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.

Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.

Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.

Anekdot

Det var nittiotal och min storasyster sommarjobbade som barnvakt åt en viss finlandssvensk filmproducents barn. Barnvaktandet gick tydligen bra för när sommaren var slut fick hon i uppdrag att ta hem en hög VHS-band innehållande en mängd oredigerat intervjumaterial. Kulturprofilen arbetade vid den här tidpunkten på en dokumentär om en viss Dämonregissör. Exakt vad min syster skulle göra med intervjumaterialet minns jag inte, transkribera kanske. Hur som helst så kom jag hem från skolan en eftermiddag, slängde mig i soffan och slog på Beverly Hills 90210. När telefonen ringde tryckte jag på rec och kastade mig över luren.

På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.

Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.

I terminstakt

Hösten är min bästa årstid. Jag ska gå sparkande bland lövhögar, med nya böcker i nya väskor, iklädd brun manchester, med stora halsdukar virade runt halsen, med huvudet fullt av färska, spännande, intelligenta tankar. Varje höst. Denna höst.

Några veckor sommar kvar. Sommar passar inte min livsstil. Men mitt sommarvik hade jag velat ta med in i hösten.