A vaknade på fel sida idag. Gnäll, gnäll, gnäll och kläng och gråt och olycka. Sjukdom eller bara dåligt humör? Det barkar åt ynk, ynk, ynk i soffan hela dagen. Ingen feber ännu men jag fryser och vill inte äta nåt och jag vill ha en kaaattt, buhuhuhuuu.
Gulleunge.
Jag kan bara inte vabba under min första jobbvecka. Nej nej nej. Så jag vabbar på pluggdagarna så tar M de andra. Vab en pluggdag betyder Teletubbies och gos varvat med LVM-lagstiftning och paperskrivning. Och kanske, kanske är ynket bra igen imorgon.
Visar inlägg med etikett min tvåochetthalvtåring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett min tvåochetthalvtåring. Visa alla inlägg
onsdag 7 oktober 2009
fredag 4 september 2009
Dagens pepp II - eller?
I går ringde min chef och frågade om jag kan tänka mig att börja jobba deltid under hösten. Det är precis det jag har önskat mig, att få ta mitt sommarvik med in i hösten. Jag längtar efter ett arbetsliv, jag trivs väldigt bra med det jobbet, med kollegorna och hela arbetsplatsen. Det är ett sammanhang där jag känner att jag är rätt person på rätt plats, jag gör ett bra jobb och kan vara mig själv, behöver inte censurera mig, inte heller göra avkall på mina värderingar.
Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.
Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.
Vi får se om det blir av, inget är säkert än.
Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.
Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.
Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.
Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.
Vi får se om det blir av, inget är säkert än.
Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.
Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.
måndag 31 augusti 2009
Dags att granska sig själv om och om igen
I morse över frukosten:
A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.
I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.
A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.
Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.
Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.
A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.
I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.
A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.
Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.
Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.
fredag 28 augusti 2009
Världens bästa förskola
A:s nya förskola är fantastisk. Alldeles underbart fantastisk. Det är svårt att beskriva vilken otroligt rolig, kreativ, tillåtande, empatisk och stimulerande miljö och stämning det råder. Och kontrasten till det gamla stället är enorm.
A har gått där snart tre veckor. Hon har varit lite ledsen en enda gång vid lämning och då skötte den fantastiska pedagogen det galant, efter några minuter satt A i hennes famn och vinkade glatt hejdå till mig. A springer in där så fort hon kan om morgnarna och ropar i farten hejdå puss å kram mamma. Inte en enda gång under tio månader på det gamla stället sprang hon in där, inte en enda gång var hon riktigt glad vid lämningarna även om det inte alltid var vilda protester heller. Hon fogade sig i att lämnas och hon fogade sig i att vara där. Men det här stället älskar hon!
Personalen berättade häromdagen att A hade skrattat oavbrutet under hela samlingen och att de inte riktigt visste varför, för de gjorde ju inget speciellt. Jag sa som det är, att det är bara för att hon tycker att det är så roligt att vara där med er. Och A berättade sen om gurkorna som dansade mazurka på samlingen och om kompisarna som alla e snälla mot mig mamma och om att dom åt mellanmål PÅ GÅRDEN. Och om man inte vet vilket dystert dagis hon gått på innan så låter det här väl inte så hejdundrande, men för A är det stort och för oss är det en sån lättnad. Jag börjar nästan gråta varje gång jag hämtar henne och hon rusar runt och visar mig alla olika rum, allt som hon fått göra i ateljén och byggrummet och allt vad det är. Och då är det bara inget speciellt enligt personalen, för den pedagogiska verksamheten kommer igång först om ett tag. På de här veckorna har A helt seriöst fått göra och uppleva mer än hon fick på tio månader på det gamla stället, där de sällan orkade gå ut och där den pedagogiska verksamheten bestod i att var fjortonde dag låsa upp målarrummet och låta alla barn måla samma målning med samma färg.
Kom bara höst och vintermörker och gråtrötta vardagskvällar, jag kommer ALDRIG mer att ha dåligt samvete för att det blir långa dagisdagar.
A har gått där snart tre veckor. Hon har varit lite ledsen en enda gång vid lämning och då skötte den fantastiska pedagogen det galant, efter några minuter satt A i hennes famn och vinkade glatt hejdå till mig. A springer in där så fort hon kan om morgnarna och ropar i farten hejdå puss å kram mamma. Inte en enda gång under tio månader på det gamla stället sprang hon in där, inte en enda gång var hon riktigt glad vid lämningarna även om det inte alltid var vilda protester heller. Hon fogade sig i att lämnas och hon fogade sig i att vara där. Men det här stället älskar hon!
Personalen berättade häromdagen att A hade skrattat oavbrutet under hela samlingen och att de inte riktigt visste varför, för de gjorde ju inget speciellt. Jag sa som det är, att det är bara för att hon tycker att det är så roligt att vara där med er. Och A berättade sen om gurkorna som dansade mazurka på samlingen och om kompisarna som alla e snälla mot mig mamma och om att dom åt mellanmål PÅ GÅRDEN. Och om man inte vet vilket dystert dagis hon gått på innan så låter det här väl inte så hejdundrande, men för A är det stort och för oss är det en sån lättnad. Jag börjar nästan gråta varje gång jag hämtar henne och hon rusar runt och visar mig alla olika rum, allt som hon fått göra i ateljén och byggrummet och allt vad det är. Och då är det bara inget speciellt enligt personalen, för den pedagogiska verksamheten kommer igång först om ett tag. På de här veckorna har A helt seriöst fått göra och uppleva mer än hon fick på tio månader på det gamla stället, där de sällan orkade gå ut och där den pedagogiska verksamheten bestod i att var fjortonde dag låsa upp målarrummet och låta alla barn måla samma målning med samma färg.
Kom bara höst och vintermörker och gråtrötta vardagskvällar, jag kommer ALDRIG mer att ha dåligt samvete för att det blir långa dagisdagar.
måndag 24 augusti 2009
Borrelia
A fik sitt livs första fästing för två veckor sedan. Och nu har hon borrelia! Goddammit. Det trodde jag aldrig. När den där lilla röda fläcken i knävecket började växa och växa fnyste jag bara något om utslag och inget konstigt och ja ja. När maken ringde 1177 och fick bekräftat att alla omständigheter pekar på borrelia var jag mycket skeptisk. När vår snälla läkarkompis kom förbi i helgen och tittade på fläcken och sa ja, men ni kan avvakta till måndag, så trodde jag fortfarande att det skulle gå över.
Men nu är det så. Förmiddagen spenderades på mina favoritställen Vårdcentralen och Apoteket. A har borrelia, det ska behandlas och sen kommer det bli bra. Den lilla huvudpersonen själv är helt oberörd. Ingen feber, inget ont nånstans, bara en jättestor och växande ljusröd fläck.
Nu är det dags för hennes livs första penicillinkur. Tre tabletter om dan. Jag har laddat med sylt och chokladpudding att smuggla ner Kåvepeninsmulor i. Idag gick det åt en halv chokladpudding och två små fruktkvark bara för att få i henne den första tabletten. One down, 29 to go. Givetvis har hon kommit på mig redan. Jag tänker inte äta mer medicin nu mamma. Håhåjaja.
Men nu är det så. Förmiddagen spenderades på mina favoritställen Vårdcentralen och Apoteket. A har borrelia, det ska behandlas och sen kommer det bli bra. Den lilla huvudpersonen själv är helt oberörd. Ingen feber, inget ont nånstans, bara en jättestor och växande ljusröd fläck.
Nu är det dags för hennes livs första penicillinkur. Tre tabletter om dan. Jag har laddat med sylt och chokladpudding att smuggla ner Kåvepeninsmulor i. Idag gick det åt en halv chokladpudding och två små fruktkvark bara för att få i henne den första tabletten. One down, 29 to go. Givetvis har hon kommit på mig redan. Jag tänker inte äta mer medicin nu mamma. Håhåjaja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)