Fredag

A blev frisk, gick till dagis igår, vaknade med feber i natt igen. Idag ska vi åka. Oavsett. Eller? Usch jag vet inte. Jäkla pissvecka det har varit. Nu ska jag försöka fokusera på att ha en bra helg. Oavsett.

Värst av allt är flygångesten. Det känns så oansvarigt att båda föräldrarna sätter sig på samma flyg. Tänk om!

Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.

Vafan?!

I går på gården kom en fyraåring med en orange ballong i handen fram till mig, M och A, medan vi stod och parkerade våra cyklar.

A: Titta, han har en ballong!
Jag: Hej, vilken fin ballong du har!
Okända barnet: Slår på A med ballongen och muttrar.
Jag: Parerar slag.
Okända barnet: Jag ska döda din bebis! Fortsätter slå på A.
Jag & M: Vad är det du säger, så kan du inte säga!
Okända barnet: Jag ska döda henne, jag ska elda på henne!

Sen följde en märklig dialog där jag och M var milt sagt upprörda och försökte förklara för barnet att man absolut aldrig får säga sådana hemska saker åt någon människa. Barnet framhärdade envist att han skulle döda vår bebis och att han visst fick säga så. Jag frågade efter hans föräldrar men dom var förstås inte där. Tur det, för jag var så förbannad så jag hade utan att tänka mig för sagt till föräldrarna också, varpå den morbida fyraåringen förmodligen hade fått stryk. För det är fantamej inte i normalt fungerande familjer man fostrar fyraåringar som slår på främmande barn och säger att dom ska döda och elda dem!

Vår gård är full av barn nu när det blivit soligt och vårigt ute. Inte en enda vuxen är ute, men lätt 15-20 barn i åldrarna bebis -13 år. Kul! Eller inte, eftersom det är SÅ JÄVLA SORGLIGT med alla dessa barn som uppfostrar varandra utan nån vuxens inflytande.

Flyttar, flyttar inte, flyttar, flyttar inte

Jag har blivit en av alla dom som vill flytta bort från innerstaden sen de fick barn, till nåt lite lugnare och trevligare område. Det är inte så jävla konstigt. Hur ofta träffar vi våra vänner som alla bor i närheten utan att det planerats minst några dagar i förväg? Går jag på café, bio, krogen varje vecka? Nä. Jag vill hellre bo nånstans där dagispersonalen orkar le på morgonen, där det inte alltid ligger spyor på trottoaren och framför var som helst där det inte är så jävla fult hela tiden.

Vår förra lägenhet låg i Kaliningrad. Det var vi, rockkillen vid sidan om, arga tanten nedanför, elefantflickorna ovanför. Kamphundar och kanyler på gården och så de östeuropeiska byggjobbarna som bodde svart i eländiga kyffen i den mögliga källaren. År efter år gnällde jag om att jag dööör om jag måste bo här en vinter till. I augusti förra året flyttade vi några kvarter bort, till en trea med balkong och barnvänlig gård. Trodde vi.

Här är så fult så jag får huvudvärk. Ständigt trafikbrus. Vattentornet aka Kuken står fortfarande rakt utanför vardagsrumsfönstret. Visst bor här många barn, men dom bara bryter av alla kvistarna på buskarna på gården, skriker, slåss och mobbar den ledsna feta pojken som jämt äter godis och slänger papper omkring sig. Alla som bor här ser ledsna eller arga ut jämt. Sen jag gjorde min praktik i höstas fick jag ytterligare nya referenser att förhålla mig till dagligen. Metadonmottagningen rakt över gatan, sprutbytet mittemot dotterns dagis, massa välbekanta hålögda ansikten utanför lokala Ica. Jag går sönder av att allt är så fult och sorgligt hela tiden. Ja, jag dööör om jag måste bo här en vinter till!

I helgen ska vi titta på en hyreslägenhet i en annan stadsdel. Ovanvåningen till ett 50-talsradhus! Trädgård, bärbuskar och äppelträd!