Vardag och lite om det här med pengar och respekt

Jag hinner inte blogga. Jobb/studier/barn, vardagslivet är hektiskt men roligt.

Men jag tänker på allt möjligt som jag skulle vilja skriva om. Till exempel det här med att ge eller inte ge pengar. Ett viktigt ämne, tycker jag. Det handlar om medmänsklighet och respekt. Läs hos Kurrylin.

Jag förstår inte alls det här med att man vill veta vad pengarna går till. Om jag har gett någon pengar så är det deras att göra vad de vill med. Oftast går de till alkohol och droger. Det tycker jag inte att jag som givare ska moralisera över. Dessutom tycker jag att det är bättre att missbruket finansieras genom tiggeri än genom brottslighet och/eller prositution. För om man vet något om beroende så vet man också att ingen låter bli att dricka/knarka av pengabrist. Och i de fall där jag ser att personen ifråga är illa däran fysiskt och inte ser ut att ha ätit på länge så köper jag mat istället.

Nej, jag förstår inte varför man inte skulle ge pengar, om man kan avvara dem. Att alla inte har råd att ge förstår jag däremot mycket väl. Men man kan åtminstone se människor i ögonen och säga nej tyvärr.

Jag tycker att jag har ett medmänskligt ansvar. Det står för mig på inget sätt i konflikt med att samhället har det övergripande och det yttersta ansvaret för sina medborgare.

Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.

Idag

Utanför stora Ica stod en ung kille och sålde Aluma. Han såg helt knäckt ut. Tittade ner i marken och verkade önska att han kunde försvinna ner i asfalten.

Jag ville köpa en tidning och han blev enormt glad. Berättade att det gick så trögt att sälja idag och han hade ingen växel heller för han hade gett pengarna åt en kompis. Jag hade inte jämna pengar så jag gav honom alla mynt jag hade och sa att jag köper tidningen en annan dag i stället. Sen ville jag försvinna ner i asfalten för att han blev så tacksam. Det är mer än jag hade tjänat på att sälja ett nummer, sa han. Han pratade om att han luktade illa och inte hade duschat på tre dagar och inte hade rena kläder och och och. Jag sa att nä men det syns inte alls och det är ingen som tänker på det, det är bara du som tänker på det och bla bla bla.

Jag blev så berörd. Han var nog inte mycket mer än 20-22 år. Och där stod han och skämdes och önskade sig långt därifrån, medan lättklädda glada människor gick förbi honom i en ström.

Hur kan man hjälpa människor? Kan man göra det rätt? Kan man göra det osjälviskt? Jag ville göra nånting, säga nånting, för att han inte skulle känna sig så usel som han såg ut att göra. Men genom det jag gjorde så kanske jag bara fick honom att känna sig ännu mer usel. Jag vet inte. Jag ville säga åt honom att hålla huvudet högt. Att han jobbar med att sälja en bra tidning, att ingen ska se ner på honom för det och att han inte ska se ner på sig själv. Men det känns som att hur jag än gör, vad jag än säger, så befäster jag hans position, och min.

Sen tar jag min fyllda matkasse och mina vinflaskor och går. Ha en bra dag, ropar han efter mig, du med och lycka till idag, ropar jag tillbaka. Sen cyklar jag hem till min lägenhet och mitt liv och min dator.

Sätter mig ner och skriver om missbruksvården här i stan, om vem som nås av dessa så kallade förbättringar och satsningar. Jag vill förstå, sätta fingret på. Just då känns det så svårt. Det handlar inte om att kunskapsbasera. Inte om vilka metoder och formulär som ska användas. Inte om illusionsnummer och dimridåer. Det handlar om RESPEKT och om RESURSFÖRDELNING. Jag blir så förbannad och ledsen och trött.

Vafan?!

I går på gården kom en fyraåring med en orange ballong i handen fram till mig, M och A, medan vi stod och parkerade våra cyklar.

A: Titta, han har en ballong!
Jag: Hej, vilken fin ballong du har!
Okända barnet: Slår på A med ballongen och muttrar.
Jag: Parerar slag.
Okända barnet: Jag ska döda din bebis! Fortsätter slå på A.
Jag & M: Vad är det du säger, så kan du inte säga!
Okända barnet: Jag ska döda henne, jag ska elda på henne!

Sen följde en märklig dialog där jag och M var milt sagt upprörda och försökte förklara för barnet att man absolut aldrig får säga sådana hemska saker åt någon människa. Barnet framhärdade envist att han skulle döda vår bebis och att han visst fick säga så. Jag frågade efter hans föräldrar men dom var förstås inte där. Tur det, för jag var så förbannad så jag hade utan att tänka mig för sagt till föräldrarna också, varpå den morbida fyraåringen förmodligen hade fått stryk. För det är fantamej inte i normalt fungerande familjer man fostrar fyraåringar som slår på främmande barn och säger att dom ska döda och elda dem!

Vår gård är full av barn nu när det blivit soligt och vårigt ute. Inte en enda vuxen är ute, men lätt 15-20 barn i åldrarna bebis -13 år. Kul! Eller inte, eftersom det är SÅ JÄVLA SORGLIGT med alla dessa barn som uppfostrar varandra utan nån vuxens inflytande.

Apropå Earth Hour...

... så minns jag earth hour 2006. Vi bodde i vår gamla lägenhet, där alla elledningar inklusive proppskåpet var från 1930-talet. Jag stängde av elen med huvudströmbrytaren. Det skulle jag inte ha gjort, för sen gick den inte att vrida på igen, någonting glappade rejält. Panik! Riktigt så miljövänliga hade vi inte tänkt vara. Nå, några timmar, ett par telefonsamtal och tusen svordomar senare så gick eländet igång på något sätt igen. Sen rörde vi det aldrig mer.

Ikväll kör vi earth hour-light. A är mörkrädd och monsterfixerad just nu, så att stänga av alltihopa inlusive nattlamporna är inte ett alternativ. Men allt annat ska släckas.