Goda grannar

Jag har anmält grannen till socialtjänsten. Så. Nu väntar jag. Nu lyssnar jag oavbrutet. Dom står och ropar mammaaa, mammaaa, öppna, öppna öppna, jag vill hem, vi vill iiin men hon öppnar inte.

Till slut kommer det nån granne som förbarmar sig över dom och släpper in dom i trappan. Ofta är dom ute igen en kvart senare. Tre, fyra och sex år gamla, utkörda hemifrån, ensamma står dom och sparkar på sanden och sliter grenar av buskar och ropar mot det öppna fönstret och klockan blir halvnio och nio nu och jag vet att den stora börjat nollan nyss och man undrar ju om dom får nån middag och om det är nån som säger åt dom att borsta tänderna och om nån är där bakom gardinen över huvud taget, eller det vet jag ju att där är eftersom jag har hört DIN JÄVLA SKITUNGE. Och inne i sitt rum ligger min fina fina unge och snusar alldeles överöst av kärlek och trygghet och jag måste värja mig mot världen och jag måste skruva upp ljudet och stänga fönstret och skrika till mig själv att jag sätter min familj främst jag sätter min familj främst jag gör vad jag kan jag har gjort det rätta här och jag kan inte göra mer, kan jag inte, jag borde göra mer -

Jag vet mycket väl att det tar ett tag förrän saker och ting börjar hända på en myndighet. Men fan fan fan. Om jag ger det en vecka från mottagande av anmälan innan jag ringer igen.

Lillebror

Idag träffade jag min lillebror som är åtta år. Sist vi sågs var en kort sväng för två år sedan. Hans mamma är oberäknelig på många sätt. Vår gemensamma pappa vill inte ha kontakt med honom sen ett par år tillbaka, dels för att han (pappa) är en idiot och dels på grund av ständiga gräl med mamman. Det har hur som helst inte direkt gjort det lättare att upprätthålla kontakten. Lillebror är ett sånt barn som man lätt får ont i magen av att tänka på. Jag tänker på när han var tre veckor och jag passade honom första gången. Jag var ung och hade liten erfarenhet av barn och ingen erfarenhet av spädisar så jag fattade inte riktigt att det är helt jävla onormalt att en ensamstående, nybliven, ammande förälder sticker ut och super. Fattade inte heller förrän långt efteråt (när jag själv hade ett barn som ammade varannan timme minst) att det var hunger som hade orsakat all den gråten där mitt i natten. Nå. Att det är för jävligt att se sånt är ingen anledning att inte ha kontakt. Jag har inga ursäkter utan bara enormt dåligt samvete, för min egen del, för min pappa, för att det är så orättvist, för allting.

Lillebror följde i alla fall med mig, A, min lillasyster och min mamma ut till stugan idag och vi spelade spel, fiskade, åt pannkakor och lekte kurragömma. Lillebror talade mycket om pappa och då tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle säga. Han är ett fint barn, klok för sin ålder, känslig och mycket självständig. Det kändes ändå som en ganska vanlig dag med bröder och systrar. En väldigt bra dag. Jag önskar att det kunde vara så lite oftare och jag lovar mig själv nu att se till att det blir av att vi ses åtminstone de fåtal gånger per år som vi kommer till det landet där han bor.

Idag

Utanför stora Ica stod en ung kille och sålde Aluma. Han såg helt knäckt ut. Tittade ner i marken och verkade önska att han kunde försvinna ner i asfalten.

Jag ville köpa en tidning och han blev enormt glad. Berättade att det gick så trögt att sälja idag och han hade ingen växel heller för han hade gett pengarna åt en kompis. Jag hade inte jämna pengar så jag gav honom alla mynt jag hade och sa att jag köper tidningen en annan dag i stället. Sen ville jag försvinna ner i asfalten för att han blev så tacksam. Det är mer än jag hade tjänat på att sälja ett nummer, sa han. Han pratade om att han luktade illa och inte hade duschat på tre dagar och inte hade rena kläder och och och. Jag sa att nä men det syns inte alls och det är ingen som tänker på det, det är bara du som tänker på det och bla bla bla.

Jag blev så berörd. Han var nog inte mycket mer än 20-22 år. Och där stod han och skämdes och önskade sig långt därifrån, medan lättklädda glada människor gick förbi honom i en ström.

Hur kan man hjälpa människor? Kan man göra det rätt? Kan man göra det osjälviskt? Jag ville göra nånting, säga nånting, för att han inte skulle känna sig så usel som han såg ut att göra. Men genom det jag gjorde så kanske jag bara fick honom att känna sig ännu mer usel. Jag vet inte. Jag ville säga åt honom att hålla huvudet högt. Att han jobbar med att sälja en bra tidning, att ingen ska se ner på honom för det och att han inte ska se ner på sig själv. Men det känns som att hur jag än gör, vad jag än säger, så befäster jag hans position, och min.

Sen tar jag min fyllda matkasse och mina vinflaskor och går. Ha en bra dag, ropar han efter mig, du med och lycka till idag, ropar jag tillbaka. Sen cyklar jag hem till min lägenhet och mitt liv och min dator.

Sätter mig ner och skriver om missbruksvården här i stan, om vem som nås av dessa så kallade förbättringar och satsningar. Jag vill förstå, sätta fingret på. Just då känns det så svårt. Det handlar inte om att kunskapsbasera. Inte om vilka metoder och formulär som ska användas. Inte om illusionsnummer och dimridåer. Det handlar om RESPEKT och om RESURSFÖRDELNING. Jag blir så förbannad och ledsen och trött.

Pappa

Jag tänker mycket på det här med familj. Vad det betyder för mig.

Min pappa har odlat sin rättshaveristsida allt mer de senaste åren, sen han slutade dricka. Så har han bit för bit blivit allt svårare att ha och göra med, även för mig. Och till slut blev det omöjligt, så gjorde han sig omöjlig, också hos hyresvärd, arbetskraftsbyrå och socialbyrå.

Pappa skriver brev till oss. Han skriver att han har ett ställe i skogen. Och att i juni ska han och hans kvinna köpa en skåpbil och åka på en ettårig roadtrip. Till Sibirien och till Tbilisi ska dom åka. Via oss i Malmö och via södra Frankrike.

Jag vill inte skriva tillbaka till en poste restante-adress. Jag vill kunna lyfta luren och ringa som en vanlig människa. Inte bara höra via nån som träffat nån som berättat att han kommit förbi och att han mått bra. Jag saknar honom mycket just nu.

Om nån annans pappa hade jag kanske fört journal: Bostadslös, medelålders man. För ambulerande tillvaro. Bakgrund i alkoholmissbruk. Psykisk status oklar. Önskar ej insatser. Beslut dd att ej inleda utredning jml...

Vafan?!

I går på gården kom en fyraåring med en orange ballong i handen fram till mig, M och A, medan vi stod och parkerade våra cyklar.

A: Titta, han har en ballong!
Jag: Hej, vilken fin ballong du har!
Okända barnet: Slår på A med ballongen och muttrar.
Jag: Parerar slag.
Okända barnet: Jag ska döda din bebis! Fortsätter slå på A.
Jag & M: Vad är det du säger, så kan du inte säga!
Okända barnet: Jag ska döda henne, jag ska elda på henne!

Sen följde en märklig dialog där jag och M var milt sagt upprörda och försökte förklara för barnet att man absolut aldrig får säga sådana hemska saker åt någon människa. Barnet framhärdade envist att han skulle döda vår bebis och att han visst fick säga så. Jag frågade efter hans föräldrar men dom var förstås inte där. Tur det, för jag var så förbannad så jag hade utan att tänka mig för sagt till föräldrarna också, varpå den morbida fyraåringen förmodligen hade fått stryk. För det är fantamej inte i normalt fungerande familjer man fostrar fyraåringar som slår på främmande barn och säger att dom ska döda och elda dem!

Vår gård är full av barn nu när det blivit soligt och vårigt ute. Inte en enda vuxen är ute, men lätt 15-20 barn i åldrarna bebis -13 år. Kul! Eller inte, eftersom det är SÅ JÄVLA SORGLIGT med alla dessa barn som uppfostrar varandra utan nån vuxens inflytande.