Jobb jag har haft: au pair

Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.

De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.

En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.

Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.

Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.

Veckan därpå åkte jag hem.

Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!

Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.

Förr i världen var jag en bokslukare, nu är jag glad om jag hinner läsa Fokus på fredagarna

Jag älskar att läsa. När jag var barn läste min mamma högt för mig och mina tre syskon i timmar varje kväll. Snabbt lärde jag mig böckerna utantill och låg bredvid och rättade mamma om hon inte läste precis på bokstaven. I sexårsåldern när jag kunde läsa flytande tröttnade jag på högläsningen. Jag ville ändå vara med i den stora sängen, i högen av barn och böcker och mamma, men jag läste mina egna böcker och lyssnade med ett halvt öra samtidigt.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är sommarlovsdagarna när vi varit på bibliteket och jag hade en hel kasse full med nya böcker. Då brukade jag gömma mig i källaren mellan tvättmaskinen och torktumlaren. Jag lade högen med olästa böcker på tvättmaskinen och sträckläste. De lästa böckerna travade jag i en hög på torktumlaren. När alla var lästa snubblade jag upp ur källaren ut i den skarpa solen. Yr och lätt illamående. På julen när jag var åtta år fick jag en bibel av pappa. På skoj, för han ville ge mig en bok som jag inte skulle läsa ut på en dag. Jag läste den från pärm till pärm, men det tog flera veckor.

Numera har jag svårt att hinna läsa i den utsträckning och på det sätt jag önskar. En bra bok får ta max två-tre dagar att läsa ut tycker jag, annars kommer jag av mig. För ett tag sedan sträckläste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Underbar läsning, så jag gick ut och köpte Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen också. Men det tog mig tre veckor att läsa ut Fågeln som vrider upp världen. Fatta att jag läste hela bibeln på samma tid när jag var åtta år!

Det här med att läsa några sidor på bussen, ett par sidor till under Bolibompa, något kapitel innan jag däckar på kvällen - det funkar inte för mig. Kanske får jag börja gömma mig i tvättstugan om kvällarna med ett gäng romaner. Ingen dum idé faktiskt. Annars får jag väl vänta till pensionen.

Blast from the past

Imorse när jag öppnade inboxen låg där ett mail från ett gammalt ex. Oh my god vad jag var kär i honom för tio år sedan. Jag var nitton och han var tjugoett. Vi blev ihop och han krossade mitt hjärta och vi blev ihop och gjorde slut igen och flyttade kors och tvärs och blev ihop per telefon och reste till varandra och upptäckte att vi överhuvudtaget inte stod ut med varandra längre. Miljonte och sista gången vi gjorde slut var på en Greyhoundbuss nånstans i amerikanska södern. Då hade vi suttit på bussjäveln trettiosex timmar i ett sträck för att vi inte kunde enas om var vi ville stiga av.

Sedan dess mailar vi varandra vartannat år kanske. Uppdaterar lite. Han har gift sig och skilt sig och gift sig igen. Nu berättade han att han flyttat till en stad som påminde honom om mig. Och att han har blivit pappa. I mitt svar grattade jag honom helt hurtigt till faderskapet och uppmanade honom att förvalta det väl.

Jag har aldrig förstått hur man helt kan säga upp kontakten med någon man har känt väl. Det kanske i och för sig bara beror på min tvångsmässiga läggning. Jag har ex jag aldrig skulle vilja möta på en mörk gata. Men om de skulle maila mig så skulle jag säkert ändå inte kunna låta bli att svara.