2000 - var jag ny i Sverige och slets mellan här och där. Många båtresor över Östersjön blev det. Till slut flyttade jag till Malmö. Jag blev även ihop med exet på nytt, bara för att åka till honom i USA och göra slut igen på en 36 timmar lång bussresa. Det här året täffade jag min nuvarande make M för första gången på Café Ariman genom gemensamma bekanta. Minns att han var nytatuerad den dagen, att han nyss blivit vegan och att vi hade likadana skor.
2001 - var ett uselt och destruktivt år på alla plan. Jag minns att jag vid något tillfälle bodde i en etta på 16 m2 och sov med en kniv under kudden. Minns också kollapser och terapi.
2002 - bodde jag inneboende i en garderob hos en excentrisk kvinna vars pojkvän sysslade med extrem bodymodification och bland annat högg av sig ett finger, skyllde på nynazister och åkte dit för försäkringsbedrägeri. Jag kedjerökte mycket. Träffade en man som verkade mycket normal i relation till allt det där andra. Flyttade illa kvickt ihop med honom. Vad annars, med den boendesituationen.
2003 - jobbade jag på skola och tillbringade en mycket fin sommar i Finland. Blev bedragen av serietecknarsambon. Separerade, behöll lägenheten och började kvickt som ögat dejta en ny man med samma namn.
2004 - bodde jag i Åbo i ett pittoreskt trähus från 1800-talet och sov till klockan två om dagarna. Överallt var det mängder av snö, allt var fult och trots att jag flyttat "hem" led jag av ångest och ensamhet. Jag återvände till Malmö där jag delade lägenheten med en nyseparerad väninna. Vi städade på samma hotell, kollade på Beverly hills om eftermiddagarna, fikade mazariner, löste korsord och föreställde oss med fasa att det var så här livet skulle se ut nu. Jag dejtade en galning och pluggade mycket. Träffade också min gamle bekant och just då nyseparerade M på krogen en sen natt. På en efterfest hos min granne/M:s kursare kom vi överens om att vid behov dela lägenhet nästa år.
2005 - M flyttade in i mitt vardagsrum. Jag försökte skriva d-uppsats i etnologi, gjorde fältarbete bland hemlösa missbrukare och krisade med val av väg i livet. Under tre månader höll M och jag vänskapsfasaden uppe. Nånstans mitt i hetaste juli kapitulerade vi. Resten av året ägnades åt den stora Kärleken. Jag jobbade som nattportier och hade all tid i världen att göra allt och ingenting.
2006 - var ett mycket lyckligt år. Jag började på ny kula med svenskt studiemedel och tog mig an Socialhögskolan. Jag och M bestämde oss för varandra. Vi överraskade familj och vänner med inbjudningar till en bröllopsfest i maj. Efterfesten varade natten lång i vår lägenhet. På bröllopsresan i Paris började jag må märkligt illa men skyllde på överdos av ostar, rödvin och franska cigaretter. Mot slutet av året hasade jag fram som en pillertrillad 80-åring och grät för att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå en promenad runt Pildammsparken.
2007 - i februari , sedliga nio månader efter bröllopet, föddes A efter 38 timmars värkarbete. Foglossningssmärtan försvann i samma sekund och ett halvår av extremt många promenader runt Pildammsparen inleddes. När jag återvände till skolan på höstterminen fick jag förvånat svara på frågan om A hade börjat på dagis redan. Året präglades av vaknätter, flaskmatning, amning, funderingar om jämställdhet, föräldraskap, äktenskap och familjeliv.
2008 - från vårvintern minns jag mest att jag var så trött, så trött och att vi var så fattiga. Och att A började gå på sin 1-års dag. M tog examen den våren och vi gick båda hemma över sommaren och tärde på varandra. Sen fick M sitt första jobb och vi lämnade lägenheten som hyst mig och de mina sedan 2002 och flyttade till en trea. Jag praktiserade, vi kämpade med världens sämsta dagis och lärde oss vad VAB var.
2009 - var bland annat året då jag fyllde 30 och började jogga. Vi våndades över var vi skulle bo. Men så fick A plats på världens bästa föräldrakooperativ och molnen skingrades. Jag skrev en skitbra uppsats, blev publicerad, fick mitt första jobb - med missbrukare, precis som jag hade föreställt mig när jag började på Socialhögskolan. Jag började också känna mig avslappnad och hemma i alla mina olika sociala sammanhang för kanske första gången någonsin.
Nu så här i slutet av 2009 känns det som om allting har fallit plats för mig. 00-talet innehåller en tredjedel av mitt liv, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv i Sverige. Jag hoppas att 10-talet blir lika bra, men jag kan klara mig med mindre relationsdramatik och konstiga boendelösningar.
Visar inlägg med etikett anekdoter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anekdoter. Visa alla inlägg
onsdag 30 december 2009
onsdag 30 september 2009
Att dra en rövare
Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.
En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.
Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.
En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.
Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.
En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.
Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.
En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.
Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.
måndag 14 september 2009
Jobb jag har haft: au pair
Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.
De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.
En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.
Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.
Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.
Veckan därpå åkte jag hem.
Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!
Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.
De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.
En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.
Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.
Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.
Veckan därpå åkte jag hem.
Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!
Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.
onsdag 26 augusti 2009
26.8.1999
Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.
Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.
I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.
Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.
Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.
Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.
Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.
I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.
Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.
Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.
Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.
tisdag 25 augusti 2009
Anekdot
Det var nittiotal och min storasyster sommarjobbade som barnvakt åt en viss finlandssvensk filmproducents barn. Barnvaktandet gick tydligen bra för när sommaren var slut fick hon i uppdrag att ta hem en hög VHS-band innehållande en mängd oredigerat intervjumaterial. Kulturprofilen arbetade vid den här tidpunkten på en dokumentär om en viss Dämonregissör. Exakt vad min syster skulle göra med intervjumaterialet minns jag inte, transkribera kanske. Hur som helst så kom jag hem från skolan en eftermiddag, slängde mig i soffan och slog på Beverly Hills 90210. När telefonen ringde tryckte jag på rec och kastade mig över luren.
På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.
Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.
På kvällen hördes ett ramaskri från soffan. Minst en halvtimme av Jörn Donners intervju med sin gamle vän Ingmar Bergman var nu ersatt med Dylans och Brendas femtioelfte breakup.
Min syster grät hela natten. Jag vidhöll att det var hennes eget fel som hade lämnat bandet i VHS-spelaren. Vår mor vred sina händer. Dagen därpå tog storasyster sig samman. Hon fick en fet urskällning och sparken. Men vi var alla överens om att den största klåparen av oss alla var filmproducenten själv, som hade lämnat råkopian till barnflickan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)