Lättnad

Besöket är över, de resande har dragit vidare, det hela blev otippat odramatiskt. Viktigast av allt - de intresserade sig helt uppriktigt för A. Hämtade från dagis, lyssnade, såg, lekte. Jag såg att de svalde många kommentarer på det området som hade kunnat få mig att tända på alla cylindrar. (Plastleksaker! Godis! Onaturliga material på kläderna! För mycket färger! Fel sorts böcker! TV!) Det gjorde mig glad och gjorde det lättare att låta vissa andra små kommentarer glida förbi. De får gärna visa A en hel värld av höstlövskronor, kastanjedjur, små båtar av tovad ull och andra enligt dem mer lämpliga leksaker, bara de kan respektera att vi inte lever i enlighet med de hemvävda idealen. Det är så jag vill ha det. Blandat.

Så länge världarna inte kolliderar, som George skulle sagt.

Sen att jag inombords är beredd på krig vilket ögonblick som helst och har formulerat långa svador med försvarstal och anklagelser om vartannat, ja, det är om inte annat så ganska utmattande. Men det är mitt problem. Nu andas jag ut.

Besök på väg

Nu ska pappa ut och resa igen. Han och flickvännen kommer förbi här snart, troligen redan ikväll, på väg nån annanstans. Inte kan de säga när de kommer och inte när de åker eller vart.

Tajmingen kunde varit bättre. Inte minst på grund av mitt för stunden kraftigt nedsatta immunförsvar mot allt som påminner om kritik av mina livsval. Och är det något de två resande är riktigt bra på så är det att få alla andra att känna sig tråkiga, svenniga, medelmåttiga, lurade. Själva är de ju fria, helt oberoende, ja totalt ansvarsbefriade faktiskt. Kan inte med att vara bundna av jordiska ting som mobiltelefoner, e-post, fasta adresser... Stackars alla oss andra som är fjättrade av kärlek, ansvar, fast boende och diverse ägodelar!

Men - jag vill hellre träffa dem än inte och ska försöka göra det bästa av det. Hoppas också att A tycker det är roligt att träffa morfar. Jag håller andan. Maken håller sig förmodligen undan.

Nu då?

Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.

Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.

Pappa

Jag tänker mycket på det här med familj. Vad det betyder för mig.

Min pappa har odlat sin rättshaveristsida allt mer de senaste åren, sen han slutade dricka. Så har han bit för bit blivit allt svårare att ha och göra med, även för mig. Och till slut blev det omöjligt, så gjorde han sig omöjlig, också hos hyresvärd, arbetskraftsbyrå och socialbyrå.

Pappa skriver brev till oss. Han skriver att han har ett ställe i skogen. Och att i juni ska han och hans kvinna köpa en skåpbil och åka på en ettårig roadtrip. Till Sibirien och till Tbilisi ska dom åka. Via oss i Malmö och via södra Frankrike.

Jag vill inte skriva tillbaka till en poste restante-adress. Jag vill kunna lyfta luren och ringa som en vanlig människa. Inte bara höra via nån som träffat nån som berättat att han kommit förbi och att han mått bra. Jag saknar honom mycket just nu.

Om nån annans pappa hade jag kanske fört journal: Bostadslös, medelålders man. För ambulerande tillvaro. Bakgrund i alkoholmissbruk. Psykisk status oklar. Önskar ej insatser. Beslut dd att ej inleda utredning jml...