Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.
Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar