På posten

Senaste inköpslistan från Bokus. Snart i en kärnfamilj nära dig.

* 1 st Skriet från kärnfamiljen
* 1 st Processens ram i brottmål : om gärningsbegrepp...
* 1 st Gittan Och Fårskallarna
* 1 st Boven i mitt drama kallas kärlek
* 1 st Militärmusik
* 1 st Bergsprängardottern som exploderade
* 1 st Vi i villa
* 1 st Den svarta boken
* 1 st Processens ram i tvistemål : om yrkande och gr...
* 1 st Amberville

För övrigt så har jag sett krokusskott på flera ställen nu.
Så snart är det vår banne mig!

Det nya nu

Mer:
Skratt, matlistor, matlådor, spontanutflykter, genomtänkta inköp, städning, gemensam semester, hårtoning, långa bad, löpträning, sparande, tandläkarbesök, bokläsning, ta hand om oss själva och varandra, göra det jag vill.


Mindre:
Stress, prestationsångest, rökning, tjat, ipren, halvfabrikat, onödig konsumtion, vardagspusslande, göra saker bara för att, dåligt samvete.

Årets projekt:
Körkort.

Julkänsla nu

Nu har jag gjort det. Klarat av hösten!

Skolarbetet är avklarat och inlämnat, bara nåt litet seminarium kvar att visa sig på i januari. Jobbmässigt är läget under kontroll. Jag börjar på heltid första januari och behöver inte byta tjänst utan utökar bara min nuvarande. Löneförhandlade dessutom hyfsat framgångsrikt. Julfesten på förskolan gick hur bra som helst. Alla förskolans personalmöten, rekryteringar, schemadiskussioner und so weiter är avklarade för året. Ja, baske mig om jag inte har fått ihop alla mina åtaganden på ett sätt som jag är nöjd med och det utan att kompromissa (för mycket) med mitt eget välmående.

Och vi lever! Vi mår bra! Har inte varit sjuka på två månader! Inte en vabbdag sedan oktober! Alla är glada men trötta. Hur blev det så här, att allt bara gick i lås? Fattar inte. Förr i världen skulle mina katastroftankar ha kickat in direkt. Det-här-är-alldeles-för-bra-för-att-vara-sant-så-imorgon-kraschar-garanterat-flyget-mantrat. Men nu känner jag mig märkligt lugn och nöjd och rentav lite jul-sugen.

Är det så här det är att bli så kallat äldre och klokare? Bara att tacka och ta emot i så fall. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så här. I morgon börjar mitt livs första betalda semester!

Julkänslan?

Den lyser fortfarande med sin frånvaro här i Kirstens vrå. De närmaste veckorna bjuder på julfest på dagis, julfest på jobbet och julfest med svärföräldrarna och sen når firandet sin kulmen med jouluaatto hos min familj i Finland. Och däremellan klämmer vi in julpyssel och lucia på dagis. (Och ja, självklart har jag i något svagt ögonblick anmält mig som julfestansvarig på dagis.)

På plussidan - vi skippar julklapparna till de vuxna i år. Ett efterlängtat beslut. I stället lottar vi ut en person vardera att köpa en klapp åt. Mycket bättre för både miljön och den allmänna ångestnivån än att hetsa runt efter tio små struntpresenter.

På minussidan - de jävla julkalendrarna. Farmor gav en chokladkalender åt A, ergo dagliga duster. Lägg sen till TVÅ papperskalender (varför får man både SR:s och SVT:s kalender i samma paket?) och en pepparkakskalender på dagis. För att inte nämna de chokladkalendrar jag och M fick av farmor och som vi låtsas ha tappat bort, eftersom A är så hjälpsam och erbjuder sig att öppna åt oss, typ tio gånger om dagen.

Var kom det här maxade multumfirandet ifrån? Jag vill ha EN kalender, EN julfest, EN julklapp. Tack snälla tomten.

A ska i alla fall få den här sköna snickarbänken. Ett substitut för den högt älskade riktiga verkstaden som finns hos farfar, det bästa vi lägenhetsmänniskor med tummen mitt i handen kan erbjuda på hemmaplan. Finns här.



PS. Om jag får en spikmatta så blir jag förbannad. DS

Ljusa tider

A har varit helt frisk i tre veckor nu. Hon är inte ens lite snorig. I och för sig fick vi två telefonsamtal på raken från förskolan förra veckan för att lilla A 1)blivit slagen med en träplanka i ögat (av min fd sambos barn, bara en sån sak, maj gadd!) och 2)svalt en sten ("stor, men slät"). Men ändå - tre hela dagisveckor! Jag har fått så mycket gjort på jobbet och i skolan så det är inte klokt. Och Middagsfrid har kommit och åtminstone varannan vecka räddat oss från fiskpinne/köttfärssås/laxpasta/korvstroganoff-träsket.

Mitt i mörkaste november sitter jag här och känner mig märkligt nöjd, glad, lugn och tillfreds. Ska det va så, va va va?! *peppar peppar - ta i trä - kastar ett saltkar bakom ryggen*

Samvetet och rapport från en mycket grå novemberdag

Warszawa var fantastiskt. Hotellet och just precis det här rummet kan jag varmt rekommendera. I Warszawa var det ständigt grått, disigt och småregnigt och allting var väldigt kulissartat och underbart, vi åt polsk mat och drack polsk öl och gjorde härligt fåniga saker som att åka häst och droska för massvis med pengar, bara för att. Jag tar nu fram den lilla medplockade schampoflaskan från badrummet bara för att låta doften bära mig tillbaka.

Resan måste ha ägt rum i ett annat liv. Det finns inga spår kvar av det utvilade, glada jaget eller det utvilade, glada paret. Dagen efter hemkomst var jag tröttare än någonsin och nära att bryta ihop på nån bisarr samtalsövning i skolan, där jag talade om stress och prestationsångest och jag tolkade någons omtanke som ett direkt ifrågasättande av mina livsval. Sedan dess har vi även hunnit med en maginfluensa inklusive vabbrunda.

Idag skriver jag paniskt på en sammanfattning som kommer att bli det första jag någonsin får publicerat. Tanken på att sätta mitt namn under något värdelöst kort, sönderhackat dravel får det att vända sig i magen. Jag försöker acceptera att det var bra att jag blev nominerad men att jag inte kommer att vinna. Ytterligare en presentation på fredag och så det vanliga, jobbet där det känns som om döden lurar bakom varje hörn, med alla bisarra sjukdomar som florerar ovanpå det vanliga du inser väl att vem som helst av dem kan dö när som helst och du får inte ta det på dina axlar. Och så den nya -sista!- kursen i skolan där första dagen bestod av att nån ivrig kursare läxade upp mig för att jag inte planerar delta i föreläsningarna och jag med mitt minimala tålamod snäste av både henne och raskt därpå en av lärarna på ett ytterst otrevligt sätt. Samvetet, samvetet!

Älskade unge och man som trots allt gör det här värt det. Jag försöker acceptera att jag är inte gjord av det där sega virket som jag önskade. Det kommer att fungera tiden ut, men jag kommer aldrig att göra om det. Och jag ska inte som ett fån säga ja tack till något annat erbjudande över huvud taget mer under detta år.

Fredag

A blev frisk, gick till dagis igår, vaknade med feber i natt igen. Idag ska vi åka. Oavsett. Eller? Usch jag vet inte. Jäkla pissvecka det har varit. Nu ska jag försöka fokusera på att ha en bra helg. Oavsett.

Värst av allt är flygångesten. Det känns så oansvarigt att båda föräldrarna sätter sig på samma flyg. Tänk om!

Pussla mig hit och pussla mig dit

Jag gillar inte alls livspussel-begreppet. Men va fan. Det är just precis vad jag håller på med nu. Fix och trix och halvdagsvabb med hjälp av söta vännen som tar den där halvtimmen i skarven mellan att jag måste till tåget och M hinner hem.

A är sjuk. Igen, eller fortfarande. Varken hackat eller malet. För sjuk för förskolan men för pigg för att man ska kunna få nåt gjort här hemma. En sån där förskoleflunsa som inte bryter ut riktigt men inte heller går över på lång, lång tid. M måste åka på jobbresa så jag kommer vara tvungen att ta all vab resten av veckan. Jag har en essä som måste skrivas klart imorgon. Det blir nog inte så mycket med det. Onsdag och torsdag är fulla med klientmöten. Bara att avboka. Och på fredag ska jag och M åka till Warszawa över helgen. Ensamma. Första ensamresan post-kid. Bara att... Nä, just det.

Lilla gullunge, bli frisk. Jag skiter i essän, jag skiter i jobbet, men jag klarar inte att åka på semester och lämna en febervarm och lessen och gråtig liten A hos farmor och farfar. Nä, det går bara inte. Och om vi måste ställa in resan så blir vi fattiga och olyckliga. Så snälla snälla snälla. Jag lovar att vabba hela veckan och skriva hela nätterna utan att säga ett pip ens på klagomuren Facebook. Men låt mig få den här helgen.

Vardag och lite om det här med pengar och respekt

Jag hinner inte blogga. Jobb/studier/barn, vardagslivet är hektiskt men roligt.

Men jag tänker på allt möjligt som jag skulle vilja skriva om. Till exempel det här med att ge eller inte ge pengar. Ett viktigt ämne, tycker jag. Det handlar om medmänsklighet och respekt. Läs hos Kurrylin.

Jag förstår inte alls det här med att man vill veta vad pengarna går till. Om jag har gett någon pengar så är det deras att göra vad de vill med. Oftast går de till alkohol och droger. Det tycker jag inte att jag som givare ska moralisera över. Dessutom tycker jag att det är bättre att missbruket finansieras genom tiggeri än genom brottslighet och/eller prositution. För om man vet något om beroende så vet man också att ingen låter bli att dricka/knarka av pengabrist. Och i de fall där jag ser att personen ifråga är illa däran fysiskt och inte ser ut att ha ätit på länge så köper jag mat istället.

Nej, jag förstår inte varför man inte skulle ge pengar, om man kan avvara dem. Att alla inte har råd att ge förstår jag däremot mycket väl. Men man kan åtminstone se människor i ögonen och säga nej tyvärr.

Jag tycker att jag har ett medmänskligt ansvar. Det står för mig på inget sätt i konflikt med att samhället har det övergripande och det yttersta ansvaret för sina medborgare.

Ingen frid

Det där jäkla Middagsfrid som skulle rädda vår något överbelastade vardag är helt hopplöst. Fyra (4) beställningar senare har de fortfarande inte fått in någon beställning i sitt datasystem. Jag gillar särskilt hur deras kundservice insinuerar att jag är en idiot. Så här skriver dom: Det är viktigt att du fyller i alla uppgifter, annars kommer du få en röd lite stjärna vid den rad det saknas uppgifter. När beställningen är inlagd så får du upp en ruta där det står ”Tack för din beställning” får du inte upp den så har beställningen inte gått igenom.

Fylla i alla rader? Nähä?!

De vägrar även ta emot beställningar på något annat sätt än via sin tydligen icke-fungerande hemsida.

Fan också. Finns det andra företag som leverar i Malmö? Jag börjar bli smått desperat.

Ynk, ynk

A vaknade på fel sida idag. Gnäll, gnäll, gnäll och kläng och gråt och olycka. Sjukdom eller bara dåligt humör? Det barkar åt ynk, ynk, ynk i soffan hela dagen. Ingen feber ännu men jag fryser och vill inte äta nåt och jag vill ha en kaaattt, buhuhuhuuu.

Gulleunge.

Jag kan bara inte vabba under min första jobbvecka. Nej nej nej. Så jag vabbar på pluggdagarna så tar M de andra. Vab en pluggdag betyder Teletubbies och gos varvat med LVM-lagstiftning och paperskrivning. Och kanske, kanske är ynket bra igen imorgon.

Fler besked

Jag fick jobbet! Kommer att dela tjänst med en kollega som nyligen fått barn. Det här kommer att bli bra, jag kan inte tänka mig ett roligare jobb just nu. Det är världens bästa arbetsgrupp med en massa roliga, kloka kolleger. Alltid högt i tak och många livliga diskussioner, det är så jag vill ha det. Dessutom ligger det smäck mitt i city - tio minuter från hem och dagis. Fem minuter från M:s jobb. Jag älskar att slippa pendla! Därför kanske det faktiskt går ihop utan att M går ner i tid. Vi ska försöka.

Det hela känns roligt och nervöst. Prioritera, prioritera. Har redan beställt Middagsfrid. Vad kan man mer göra för att förenkla livet?

Vuxenliv

Var på medlemsmöte på föräldrakooperativet i kväll. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner spänningarna i gruppen. Tystnad, blickar. Punkt efter punkt på dagordningen betas av.

Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.

Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?

Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.

Dagens pepp II - eller?

I går ringde min chef och frågade om jag kan tänka mig att börja jobba deltid under hösten. Det är precis det jag har önskat mig, att få ta mitt sommarvik med in i hösten. Jag längtar efter ett arbetsliv, jag trivs väldigt bra med det jobbet, med kollegorna och hela arbetsplatsen. Det är ett sammanhang där jag känner att jag är rätt person på rätt plats, jag gör ett bra jobb och kan vara mig själv, behöver inte censurera mig, inte heller göra avkall på mina värderingar.

Men längtar jag efter att plugga 100%, jobba 50% och försöka ha ett fungerande familjeliv samtidigt? Jag är visserligen effektiv och presterar ofta bra utan att slå knut på mig själv i många sammanhang. Men i grunden är jag också lat, inte särskilt stresstålig och trivs med att ha luft i vardagen och mycket ensamtid. Hmm.

Men jag sa ja. Jag kunde inte säga nej. Det rör sig om några månader och det ger mig ett väldigt mycket bättre utgångsläge efter examen i januari. Det kommer att skapa stress, men det kommer också att eliminera en hel del stress och framtidsoro.

Vi får se om det blir av, inget är säkert än.

Till saken hör att M precis i dagarna har börjat på ett nytt, roligare och mer krävande jobb. Han jobbar 100%. Och vi har precis skolat in A på ett föräldrakooperativ vilket innebär en hel del åtaganden för oss. Ja, det pågår en del diskussioner om vem som ska satsa och på vad hemma i Kirstenhushållet just nu. Jag vill att M ska gå ner i arbetstid. Han vill att vi ska pussla ihop det med hjälp av flex så att A inte behöver gå på dagis mer än som längst 8-16 och vi fortsätter dela hämtning/lämning/vab 50-50. Jag tycker det låter som ett sårbart upplägg, men vi får väl se. Det kan gå.

Nu kollar jag upp alla möjligheter att förenkla vardagen. Till exempel Middagsfrid. Och jag gör prioriteringslistor i huvudet. Just nu ser den ut så här: 1) Familj 2)Jobb 3)Studier 4)Jag 5)Socialt umgänge med vänner 6) Umgänge/kontakt med övrig familj/släkt 7)Träning. Saker och ting som inte alls får vara med på listan är t.ex. städa, handla, laga mat... Hmm. Och den beryktade Galtpesten göre sig icke besvär i det här hushållet.

Dags att granska sig själv om och om igen

I morse över frukosten:

A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.

I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.

A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.

Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.

Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.

Världens bästa förskola

A:s nya förskola är fantastisk. Alldeles underbart fantastisk. Det är svårt att beskriva vilken otroligt rolig, kreativ, tillåtande, empatisk och stimulerande miljö och stämning det råder. Och kontrasten till det gamla stället är enorm.

A har gått där snart tre veckor. Hon har varit lite ledsen en enda gång vid lämning och då skötte den fantastiska pedagogen det galant, efter några minuter satt A i hennes famn och vinkade glatt hejdå till mig. A springer in där så fort hon kan om morgnarna och ropar i farten hejdå puss å kram mamma. Inte en enda gång under tio månader på det gamla stället sprang hon in där, inte en enda gång var hon riktigt glad vid lämningarna även om det inte alltid var vilda protester heller. Hon fogade sig i att lämnas och hon fogade sig i att vara där. Men det här stället älskar hon!

Personalen berättade häromdagen att A hade skrattat oavbrutet under hela samlingen och att de inte riktigt visste varför, för de gjorde ju inget speciellt. Jag sa som det är, att det är bara för att hon tycker att det är så roligt att vara där med er. Och A berättade sen om gurkorna som dansade mazurka på samlingen och om kompisarna som alla e snälla mot mig mamma och om att dom åt mellanmål PÅ GÅRDEN. Och om man inte vet vilket dystert dagis hon gått på innan så låter det här väl inte så hejdundrande, men för A är det stort och för oss är det en sån lättnad. Jag börjar nästan gråta varje gång jag hämtar henne och hon rusar runt och visar mig alla olika rum, allt som hon fått göra i ateljén och byggrummet och allt vad det är. Och då är det bara inget speciellt enligt personalen, för den pedagogiska verksamheten kommer igång först om ett tag. På de här veckorna har A helt seriöst fått göra och uppleva mer än hon fick på tio månader på det gamla stället, där de sällan orkade gå ut och där den pedagogiska verksamheten bestod i att var fjortonde dag låsa upp målarrummet och låta alla barn måla samma målning med samma färg.

Kom bara höst och vintermörker och gråtrötta vardagskvällar, jag kommer ALDRIG mer att ha dåligt samvete för att det blir långa dagisdagar.

Borrelia

A fik sitt livs första fästing för två veckor sedan. Och nu har hon borrelia! Goddammit. Det trodde jag aldrig. När den där lilla röda fläcken i knävecket började växa och växa fnyste jag bara något om utslag och inget konstigt och ja ja. När maken ringde 1177 och fick bekräftat att alla omständigheter pekar på borrelia var jag mycket skeptisk. När vår snälla läkarkompis kom förbi i helgen och tittade på fläcken och sa ja, men ni kan avvakta till måndag, så trodde jag fortfarande att det skulle gå över.

Men nu är det så. Förmiddagen spenderades på mina favoritställen Vårdcentralen och Apoteket. A har borrelia, det ska behandlas och sen kommer det bli bra. Den lilla huvudpersonen själv är helt oberörd. Ingen feber, inget ont nånstans, bara en jättestor och växande ljusröd fläck.

Nu är det dags för hennes livs första penicillinkur. Tre tabletter om dan. Jag har laddat med sylt och chokladpudding att smuggla ner Kåvepeninsmulor i. Idag gick det åt en halv chokladpudding och två små fruktkvark bara för att få i henne den första tabletten. One down, 29 to go. Givetvis har hon kommit på mig redan. Jag tänker inte äta mer medicin nu mamma. Håhåjaja.

Lillebror

Idag träffade jag min lillebror som är åtta år. Sist vi sågs var en kort sväng för två år sedan. Hans mamma är oberäknelig på många sätt. Vår gemensamma pappa vill inte ha kontakt med honom sen ett par år tillbaka, dels för att han (pappa) är en idiot och dels på grund av ständiga gräl med mamman. Det har hur som helst inte direkt gjort det lättare att upprätthålla kontakten. Lillebror är ett sånt barn som man lätt får ont i magen av att tänka på. Jag tänker på när han var tre veckor och jag passade honom första gången. Jag var ung och hade liten erfarenhet av barn och ingen erfarenhet av spädisar så jag fattade inte riktigt att det är helt jävla onormalt att en ensamstående, nybliven, ammande förälder sticker ut och super. Fattade inte heller förrän långt efteråt (när jag själv hade ett barn som ammade varannan timme minst) att det var hunger som hade orsakat all den gråten där mitt i natten. Nå. Att det är för jävligt att se sånt är ingen anledning att inte ha kontakt. Jag har inga ursäkter utan bara enormt dåligt samvete, för min egen del, för min pappa, för att det är så orättvist, för allting.

Lillebror följde i alla fall med mig, A, min lillasyster och min mamma ut till stugan idag och vi spelade spel, fiskade, åt pannkakor och lekte kurragömma. Lillebror talade mycket om pappa och då tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle säga. Han är ett fint barn, klok för sin ålder, känslig och mycket självständig. Det kändes ändå som en ganska vanlig dag med bröder och systrar. En väldigt bra dag. Jag önskar att det kunde vara så lite oftare och jag lovar mig själv nu att se till att det blir av att vi ses åtminstone de fåtal gånger per år som vi kommer till det landet där han bor.

Coolast i parken

Jag såg ett riktigt coolt föräldrapar på lekplatsen i helgen. De var så snygga så. Alla accessoarer på plats, den rätta skötväskan, rätta jeansen, rätta scarfen, rätta solglasögonen... De sköt sin häftiga barnvagn framför sig och talade rakt ut i luften, han i headset, hon med mobilen klistrad mot örat. Oavbrutet. På stockholmska.

Senare såg jag dem försöka kränga på ett par kritvita Stan smith på bebisen som ålade sig vilt skrikande i famnen. Hahaha! I leriga parken, på ett barn i nyss-lärt-sig-gå-åldern!

Vilken total parodi på "bebis som accessoar-temat". Jag har aldrig trott att det finns på riktigt! Så himla sorgligt och ängsligt. Alla i parken log lite överseende åt dem. Stackars dom och stackars unge. Men det var roligt att titta på! Man tröttnar ju på det vanliga klientelet i parken efter några år. Det normala scenariot inkluderar ofta minst en inflyttad-slacker-som-blev-pk-förälder som kastar arga blickar över sandlådan på minst en kedjerökande född-på-möllan-förälder.

Två dagar senare

..har ingenting särskilt hänt.

Alla helgens planer blev inställda, p.g.a. sjukdom dels hos oss och dels hos andra. Men det blev bra ändå. Det har mest bara varit vi och det har varit hemskt skönt. Jag känner mig så konstigt lugn. Har inte tjafsat, varken med A eller M. Nå, åtminstone inte tjafsat nämnvärt med någondera.

Dessutom har jag börjat skriva. Alltså på uppsatsen. Nånting lossnade och jag tror att det kommer att gå bra nu.

Och nu har vi ju fått ett av tre att falla på plats när A slipper sitt sunkiga dagis. Samtidigt som det är på väg att lösa sig för oss båda på jobbfronten, känns det som åtminstone. Så vi stannar här i lägenheten! Det är skönt att äntligen kunna bestämma sig för någonting. Nu kan jag ta mig för att skruva upp en hylla eller två. Fixa lite på balkongen och tvätta fönstren och sånt. Här kanske jag kan bo en vinter till utan att dö trots allt.