Krisen

Om tre veckor flyttar vi. Till en helt annan del av stan, från Södra till Västra. I flera veckor nu har detta varit det första, sista och enda jag talat om och tänkt på. Identitetskrisen. Lämna Möllan! Barn i rosa pikétröjor! Pensionärer med blått hår!

Jag har nu officiellt trätt in i en hederlig ålders- och identitetskris. För jag fyller ju 31 också nu i dagarna. Jag hade liksom tänkt mig att stanna på 30.

Det nya nu

Mer:
Skratt, matlistor, matlådor, spontanutflykter, genomtänkta inköp, städning, gemensam semester, hårtoning, långa bad, löpträning, sparande, tandläkarbesök, bokläsning, ta hand om oss själva och varandra, göra det jag vill.


Mindre:
Stress, prestationsångest, rökning, tjat, ipren, halvfabrikat, onödig konsumtion, vardagspusslande, göra saker bara för att, dåligt samvete.

Årets projekt:
Körkort.

Belöning

Jag kommer att få heltidsanställning (längre vik, inte fast) på min nuvarande arbetsplats i januari. Det är än så länge ett inofficiellt löfte, eftersom vissa officiella procedurer fortfarande måste gås igenom, men jag vet att det är pålitligt och jag vet att det betyder att jag så småningom kommer att bli fast anställd också.

Såhär i slutet av en hektisk men mycket bra vecka, känner jag att den här slitsamma hösten faktiskt kommer att resultera i vissa belöningar. Trygghet. Stabilitet. Möjlighet att fokusera, fördjupa, förkovra sig i arbetet.

Och på privatlivsfronten: lugn och ro, förutsägbara arbetstider, stabil ekonomi, vi kan börja fundera på att flytta om vi vill det, om vi vill ha fler barn, kanske köpa bil. Ja, kort sagt, planera.

Äntligen! Hela mitt liv har jag trott att jag gillar att ha det lite oförutsägbart och kaotiskt omkring mig, men det har blivit allt tydligare att jag är en strukturerad trygghetsnarkoman .

Lättnad

Besöket är över, de resande har dragit vidare, det hela blev otippat odramatiskt. Viktigast av allt - de intresserade sig helt uppriktigt för A. Hämtade från dagis, lyssnade, såg, lekte. Jag såg att de svalde många kommentarer på det området som hade kunnat få mig att tända på alla cylindrar. (Plastleksaker! Godis! Onaturliga material på kläderna! För mycket färger! Fel sorts böcker! TV!) Det gjorde mig glad och gjorde det lättare att låta vissa andra små kommentarer glida förbi. De får gärna visa A en hel värld av höstlövskronor, kastanjedjur, små båtar av tovad ull och andra enligt dem mer lämpliga leksaker, bara de kan respektera att vi inte lever i enlighet med de hemvävda idealen. Det är så jag vill ha det. Blandat.

Så länge världarna inte kolliderar, som George skulle sagt.

Sen att jag inombords är beredd på krig vilket ögonblick som helst och har formulerat långa svador med försvarstal och anklagelser om vartannat, ja, det är om inte annat så ganska utmattande. Men det är mitt problem. Nu andas jag ut.

Besök på väg

Nu ska pappa ut och resa igen. Han och flickvännen kommer förbi här snart, troligen redan ikväll, på väg nån annanstans. Inte kan de säga när de kommer och inte när de åker eller vart.

Tajmingen kunde varit bättre. Inte minst på grund av mitt för stunden kraftigt nedsatta immunförsvar mot allt som påminner om kritik av mina livsval. Och är det något de två resande är riktigt bra på så är det att få alla andra att känna sig tråkiga, svenniga, medelmåttiga, lurade. Själva är de ju fria, helt oberoende, ja totalt ansvarsbefriade faktiskt. Kan inte med att vara bundna av jordiska ting som mobiltelefoner, e-post, fasta adresser... Stackars alla oss andra som är fjättrade av kärlek, ansvar, fast boende och diverse ägodelar!

Men - jag vill hellre träffa dem än inte och ska försöka göra det bästa av det. Hoppas också att A tycker det är roligt att träffa morfar. Jag håller andan. Maken håller sig förmodligen undan.

Att dra en rövare

Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.

En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.

Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.

En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.

Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.

Nu då?

Pappa är hemma, fick jag höra av storasyster igår. Han hade drabbats av hemlängtan, så resan blev fyra månader lång i stället för ett år. Bra så. Nu är han i skogen igen, utan adress, utan telefon.

Inom en snar framtid räknar jag med rapporter om sammanbrott. Kanske har jag fel. Kanske är det bra nu. Men man gör klokt i att bereda sig på det värsta även om man hoppas på det bästa.

Vuxenliv

Var på medlemsmöte på föräldrakooperativet i kväll. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner spänningarna i gruppen. Tystnad, blickar. Punkt efter punkt på dagordningen betas av.

Egentligen vill vi alla bara ha våra ungar på ett riktigt bra dagis. Ingen vill egentligen diskutera offerter på låsbara skåp till personalrummet. Ingen vill sätta sig in i reglerna för var staketet vid gungorna måste sitta och ingen vill bygga det heller.

Men det är det som krävs. Nu är jag vice personalansvarig och med i julfestgruppen. Det första är en sån uppgift som jag verkligen gillar, men varför i hela världen sa jag ja till att ordna julfest?

Ett av mina starkaste barndomsminnen är att min mamma ofta var på möte på kvällarna. Det är ofattbart att jag nu själv är vuxen och sitter på möten med andra vuxna och pratar om vuxna saker. Pratar om våra barns vardag, försöker få ihop det. Det är det vuxnaste jag vet. Möten och kampen för att få ihop det.

Dags att granska sig själv om och om igen

I morse över frukosten:

A: Det är nån som bygger i vår lägenhet.
K: Jaså, vem då?
A: En man.
K: Jaha, det har jag inte märkt.
A. Jo, det är en man som bygger här.
K: Eller en kvinna?
A: Neeej mamma. Det är en MAN som bygger.

I den här lägenheten är det varken män eller kvinnor som bygger, det är bara A som har livlig fantasi. Men inte livligare än att fantasierna följer en viss logik från vardagslivet. De enda människor som A ser bygga saker är farfar och de manliga byggarbetarna på förskolans gård, alltså - män bygger. Inte kvinnor.

A gillar att leka att hon bygger. Och jag vill att hon ska fortsätta göra saker hon gillar. Just nu märker jag att det börjar komma in såna här små kommentarer. Pojkar klättrar och män bygger och flickor har kjol. Hittills har A aldrig sagt något begränsande, som att kvinnor inte kan bygga, att flickor inte kan klättra eller att pojkar inte kan ha kjol. Och då är allt frid och fröjd. Alla får göra allt som de tycker är roligt. Men jag känner på mig att det börjar komma smygande snart, det där skedet där man plötsligt bara råkar gilla bara såna saker som de flesta andra av samma kön bara råkar gilla.

Jag minns mycket väl att jag ofta byggde saker när jag var liten. Men sen slutade jag göra det.
Fortfarande tänker jag så - jag tycker att det är roligt att snickra och greja egentligen, det är bara det att jag aldrig gör det. Vilken slump. Så nu är det dags för mig att snickra nåt. En liten hylla till A:s rum tänker jag, det har vi letat efter men inte hittat. Det ska bli mitt och A:s projekt nu i veckan.

Jag är trettio år och märker att jag noggrant måste granska mig själv och mina idéer om vad jag gör/inte gör och vad jag gillar/inte gillar för att vara säker på att det är JAG som bestämt det. Och A ska få välja själv hon också.

26.8.1999

Jag och exet körde mot Skåne, med alla mina saker packade i hans lilla Golf. Vi lyssnade på Bob Marley på kassettband för att slippa prata med varandra under den nästan åtta timmar långa resan. Enda gångerna jag öppnade munnen var när jag hotade med att tända en cigg inne i bilen om han inte stannade bilen.

Dagen innan hade jag tömt min lilla etta högst upp i tornhuset. Pappa som skulle ta över ettan hade stått och trampat nervöst högst upp i spiraltrappan medan jag och exet tjafsade om sista hyran och elräkningen och varför jag nödvändigtvis skulle släpa med alla tavlor och och och.

I Hässleholm var vi en hårsmån från att bli påkörda av nån skånsk tonåring som var ute och övningskörde. Jag försökte vara lite trevligare mot exet när jag tänkte på att jag hade kunnat dö där och då och hur bittert det hade varit att dö på så dåligt humör, men han tinade inte precis upp så jag slutade försöka. När vi närmade oss Lund ringde jag från min gigantiska mobiltelefon till tjejen vars studentlägenhet jag skulle hyra i andra hand och hon försökte beskriva vägen. Jag fattade mycket lite eftersom hon använde en massa svenska och skånska ord - sväng höger vid macken? - men till slut hittade vi fram. Kämnärsrätten. Lägenhet E 303. En tändsticksask, utslängd på en ful slätt med hundratals andra tändsticksaskar i olika nyanser av ljusblått.

Exet hjälpte mig att tömma bilen och stuva in alla grejerna i tändstickasken och vips, så var han borta med sin jävla Golf och sin jävla surmulna uppsyn.

Och där satt jag i min ljusblå tändsticksask. I hyran ingick tjejens säng, soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord och två stolar. Allt i fulaste furu och högst upp på bokhyllan en dammig bukett torkade rosor i en ful silverfärgad bytta. Jag kände inte en kotte i hela Lund eller tja, hela landet faktiskt och jag var fjärde reserv till A-kursen i Mellanösternkunskap och hade potentiellt sett ingen försörjning. Tjoho! Hade jag gjort detta för min skull? Nej, allt detta hade jag planerat för att jag och det där sura exet skulle kunna bo nära varandra när han kom in på Trafikflygarhögskolan nånstans i Skåne. Men så dumpade han mig för en göteborgska två veckor innan vi skulle flytta.

Medan jag satt på trappan till min tändstickask och tittade på alla studenter bestämde jag mig för att aldrig erkänna för någon att jag hade flyttat för en killes skull. Och nu, tio år senare så är det så: Alla jag känner i Sverige tror att jag flyttade helt själv till Lund för att jag inte ville stanna kvar där hemma och för att jag ville läsa Mellanösternkunskap. Jag är till och med själv övertygad om att det var så egentligen.

Nu får jag äta upp det

A har börjat säga mycket lugnt och bestämt Nej, det tänker jag inte göra om det mesta. Om jag insisterar så tittar hon under lugg på mig och konstaterar Om man inte vill så måste man inte mamma, faktiskt!

Hon har rätt. Det är väldigt få saker man måste om man inte vill. Åtminstone i vår familj, när man är två år. Borsta tänderna, ha cykelhjälm, bilbarnstol, ja, lite sånt finns det ju. Det mesta andra är förhandlingsbart.

I vår familj, när man är 29, så måste man en hel massa saker som man inte vill.

Jag vill sitta på en parkbänk i regnet och dricka varm choklad med den lilla filosofen. Men icke. Jag sitter och transkriberar så fingertopparna domnar.

Hej överlevnadsstrategi

Åkte till sopis, sprang på en kursare som sa ska du skriva själv det klarar du som är så DUKTIG, blev förbannad, träffade handledare, handledaren sa snälla saker, fick dåligt samvete, blev uppenbart att vi talade förbi varandra totalt, fick ångest, missade ett tåg, ville gråta, kom hem, klockan var två, jag somnade.

Ångest = jag somnar. Alltid.

Godnatt.

Mina irrationella rädslor, del II

2) Att A inte får vänner.

Jag får ångest vid tanken på att A inte skulle ha riktiga, nära vänner i sitt liv. Hon är bara två år men jag ser redan hur viktigt det är för henne med kompisar. Hon rabblar upp namnen på alla innan hon ska somna. Hon säger att hon älskar Sindre, Madou, Finn och Flora. Jag vet att hon redan idag får något av sina små vänner som jag inte kan ge henne. Så jag tänker på hur det skulle vara i framtiden, om hon inte får vara med och leka. Inte blir bjuden på kalas. Inte har nån att sitta med i klassen. Tänker tanken att hon växer upp helt ensam, utan vänner som finns där när familjen inte längre räcker till. Att hon för alltid ska vara utan såna som man ringer när som helst, som kommer förbi med glass när man är sjuk, som sitter uppe hela natten och kedjeröker med en när man blivit dumpad. Såna som förstår vad man menar och har överseende med alla ens nojor.

Tänker att jag skulle göra allt som står i min makt som förälder men ändå tvingas acceptera att hon blir utan allt det som vänskap ger. Smärtan i att som förälder se sitt barn vara utanför måste vara enorm. Hur man än försöker - flytta, byta skola, stötta - kan man ändå inte vara sitt barns enda kompis och ersätta hela den delen av livet.

Det irrationella i den här rädslan är egentligen det, att jag förstås borde vara mer rädd för att hon skulle bli en i mängden, en ja-sägare, en som inte säger ifrån när någon annan lämnas utanför eller mobbas. Mitt ängsliga jag vill säga att det är så, men det är inte sant. Det som ger mig allra mest panikkänslor är tanken på att det skulle vara just A som står utanför.

Mina irrationella rädslor, del I

Jag är rädd för många saker. Men (förutom att någon av oss skall bli allvarligt sjuk/dö) har jag nog två riktigt stora skräcker som lamslår mig totalt när jag tänker på dem. (Kan man säga skräck i pluralis? Rädslor känns lite för lamt.)

1) Att hamna i en bil under vatten.

Det är min största mardröm och det har det varit i hela mitt liv. Och så i höstas blev det ännu mer verkligt, då detta hände: Min syster körde bil över en klaffbro när hon var i vecka 38. Och då gick klaffbron upp! Det var ett mirakel att hon klarade sig. Hon tog sig ur bilen och klättrade ner för bron. Hunden var kvar i bilen när den rasade ner, men klarade sig också helt oskadd. Så här såg det ut minuten innan bilen rasade ner på vägen.


Bilden togs av en fiskare på plats som hjälpte min syster. Han sålde sina bilder till kvällstidningarna. Bron är sju meter lång. Behöver jag säga att bilen blev skrot.

Tänk om det hade hänt två veckor senare. Tänk om lilla K hade suttit i ett babyskydd bredvid, eller där bak i bilen, i stället för att ligga tryggt i magen. Jag vet, det hände inte mig och det borde inte alls handla om mig. Men det gör mig så skräckslagen att jag knappt kan skriva ner det. I mina mer vidskepliga stunder är jag övertygad om att det är så här jag kommer att dö nån dag.

"... jag är målmedveten och driftig" - NOT

Jag har ett så tråkigt liv just nu så det finns inte. Inte massor av blogguppslag precis.

Det mest spännande som händer är att jag filar på mitt cv. Det är inte alldeles enkelt, eftersom jag utöver programmet som jag läser sjätte terminen på nu har 307,5 poäng i fristående kurser varav säkert 100 är i oavslutade kurser. Shit. Hur får man nåt sånt att se snyggt ut? Svar, det går inte. Bara att svälja och tänka ut en förklaring om att man gått en lång och krokig väg men till slut så...

Lägg sen till en massa sommarjobb, timanställningar och vikariat här och där. För att inte nämna de där luckorna då jag jobbat ohederligt eller bara flummat runt.

Nu får jag betala priset för mitt ostrukturerade leverne. Två sidor splittrad personlighet blir det.

Villakvarteren tur och retur

Tack, men nej tack, sa vi till huset. Hus-lägenheten. För liten, för långt bort. Dessutom, ska jag bo i nåt husliknande så vill jag åtminstone kunna säga till A - spring ut du först så kommer jag strax. Det här huset hade en underbar trädgård men tyvärr ingen direkt utgång till den från ovanvåningen, utan man var tvungen att gå runt om. Det bästa med hela visningen var nog när vi åkte därifrån och plötsligt fick upp ögonen för allt det som trots allt är bra med vårt nuvarande boende. Välbehövligt, efter allt neggande från främst min sida.

Nä. Så länge vi ska bo kvar i den här stan så vill jag åtminstone ha storstadens fördelar lättillgängliga. De där villakvarteren är väldigt klaustrofobiska. Och blotta tanken på att man måste åka dubbelnummerbuss i säkert 40 min för att komma därifrån...

För att sopa bort eventuella spår av förortslängtan kanske vi ska se Revolutionary Road i kväll.

Första

Jag har tänkt att jag är alldeles för självmedveten och neurotisk för att blogga. Men nu fyller jag snart 30 och vadå, det ska väl fan inte gås omkring och känna sig hindrad av sin egen personlighet hela livet. Alla är självmedvetna och neurotiska. Min blogg handlar om mig. Mig och de mina. Ur mitt, oftast självmedvetna och neurotiska, perspektiv.