Vardag och lite om det här med pengar och respekt

Jag hinner inte blogga. Jobb/studier/barn, vardagslivet är hektiskt men roligt.

Men jag tänker på allt möjligt som jag skulle vilja skriva om. Till exempel det här med att ge eller inte ge pengar. Ett viktigt ämne, tycker jag. Det handlar om medmänsklighet och respekt. Läs hos Kurrylin.

Jag förstår inte alls det här med att man vill veta vad pengarna går till. Om jag har gett någon pengar så är det deras att göra vad de vill med. Oftast går de till alkohol och droger. Det tycker jag inte att jag som givare ska moralisera över. Dessutom tycker jag att det är bättre att missbruket finansieras genom tiggeri än genom brottslighet och/eller prositution. För om man vet något om beroende så vet man också att ingen låter bli att dricka/knarka av pengabrist. Och i de fall där jag ser att personen ifråga är illa däran fysiskt och inte ser ut att ha ätit på länge så köper jag mat istället.

Nej, jag förstår inte varför man inte skulle ge pengar, om man kan avvara dem. Att alla inte har råd att ge förstår jag däremot mycket väl. Men man kan åtminstone se människor i ögonen och säga nej tyvärr.

Jag tycker att jag har ett medmänskligt ansvar. Det står för mig på inget sätt i konflikt med att samhället har det övergripande och det yttersta ansvaret för sina medborgare.

Ordflöde på/av

Hela mitt liv har jag försökt lära mig att hålla käften, både när jag inte har något att säga och när det verkar omdömeslöst att säga det jag tänker. Det har hittills gett mycket dåliga resultat. Men jag har bestämt mig för att det är mer bra än dåligt.

Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.

Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?

Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!

Idag

Utanför stora Ica stod en ung kille och sålde Aluma. Han såg helt knäckt ut. Tittade ner i marken och verkade önska att han kunde försvinna ner i asfalten.

Jag ville köpa en tidning och han blev enormt glad. Berättade att det gick så trögt att sälja idag och han hade ingen växel heller för han hade gett pengarna åt en kompis. Jag hade inte jämna pengar så jag gav honom alla mynt jag hade och sa att jag köper tidningen en annan dag i stället. Sen ville jag försvinna ner i asfalten för att han blev så tacksam. Det är mer än jag hade tjänat på att sälja ett nummer, sa han. Han pratade om att han luktade illa och inte hade duschat på tre dagar och inte hade rena kläder och och och. Jag sa att nä men det syns inte alls och det är ingen som tänker på det, det är bara du som tänker på det och bla bla bla.

Jag blev så berörd. Han var nog inte mycket mer än 20-22 år. Och där stod han och skämdes och önskade sig långt därifrån, medan lättklädda glada människor gick förbi honom i en ström.

Hur kan man hjälpa människor? Kan man göra det rätt? Kan man göra det osjälviskt? Jag ville göra nånting, säga nånting, för att han inte skulle känna sig så usel som han såg ut att göra. Men genom det jag gjorde så kanske jag bara fick honom att känna sig ännu mer usel. Jag vet inte. Jag ville säga åt honom att hålla huvudet högt. Att han jobbar med att sälja en bra tidning, att ingen ska se ner på honom för det och att han inte ska se ner på sig själv. Men det känns som att hur jag än gör, vad jag än säger, så befäster jag hans position, och min.

Sen tar jag min fyllda matkasse och mina vinflaskor och går. Ha en bra dag, ropar han efter mig, du med och lycka till idag, ropar jag tillbaka. Sen cyklar jag hem till min lägenhet och mitt liv och min dator.

Sätter mig ner och skriver om missbruksvården här i stan, om vem som nås av dessa så kallade förbättringar och satsningar. Jag vill förstå, sätta fingret på. Just då känns det så svårt. Det handlar inte om att kunskapsbasera. Inte om vilka metoder och formulär som ska användas. Inte om illusionsnummer och dimridåer. Det handlar om RESPEKT och om RESURSFÖRDELNING. Jag blir så förbannad och ledsen och trött.