Ordflöde på/av

Hela mitt liv har jag försökt lära mig att hålla käften, både när jag inte har något att säga och när det verkar omdömeslöst att säga det jag tänker. Det har hittills gett mycket dåliga resultat. Men jag har bestämt mig för att det är mer bra än dåligt.

Jag finner det oerhört provocerande när människor håller tyst av fel skäl. Ofta leder till att fel människor uttalar sig om fel saker och att andra kunniga människor sitter och knyter näven i fickan. Så är det i skolan varje dag. Läraren frågar gruppen hur mycket kunskap de har i utvecklingspsykologi. I gruppen sitter en kvinna med en steg 1-utbildning samt två kvinnor som läst fil.mag i psykologi parallellt med socionomutbildningen och de säger inte flaska. Tre vuxna kvinnor. Efteråt frågar jag dem varför och de svarar njae, inte första dagen.

Sånt gör mig förbannad. Varför gör man så? Jante? Bristande självkänsla? För att man genom att vägra ta frågan på allvar kan undvika att verkligen delta i sammanhanget fullt ut och på så sätt kan skydda sig från eventuella misslyckanden? För att man gillar att knyta näven i fickan och irritera sig över låga krav och den basala kunskapsnivån hos andra i gruppen?

Jag gör aldrig så. Jag är stolt över det jag kan och det jag gjort. Jag tror mig veta att jag uppfattas som en dryg jäkel i en del sammanhang. Kanske sitter det nån tyst, duktig tjej och tycker att jag tar plats på andras bekostnad. Men jag hoppas att jag genom att själv ta plats kan uppmuntra andra att göra det också. Jag är aldrig missunnsam mot andra som det går bra för och jag är inte misstänksam mot andras kunskaper och det de åstadkommit. Och jag har inget tålamod med det här tassandet. Varför detta behov av att dämpa sig, låta både sig själv och andra hämmas? Ut med det bara! Lyft dig själv, låt andra lyfta sig, lyft varandra!