Att dra en rövare

Jag har alltid gillat att berätta historier och då främst sådana om mig själv och min familj och uppväxt. För att jag är egocentrisk och för att det finns mycket roligt material att hämta där. Problemet är att nuförtiden, när man rör sig i lite vuxnare kretsar, säg på jobbet och så - då låter mina gamla favorithistorier inte alls sådär trevligt excentriska och underhållande. Och även om jag försöker censurera mig lite - jag fattar ju att det inte alltid är så lämpligt att jag drar den om hur min pappa är bostadslös och bor i en skåpbil eller den om när jag kom på min lillebror med att ha en gigantisk, proffsig marijuanaodling i sin garderob - så är mina historier lite galnare än average, har jag märkt. Och det är inte något positivt.

En typisk sån sak hände för ett tag sedan när jag, M och A spenderade helgen på en sommarstuga med ett annat par och deras son. Det var mycket trevligt och roligt för både stora och små. Vi satt och grillade och drack vin medan ungarna lekte. Så hör någon en rovfågel kraxa i skogen och jag säger att det är en korp, och mycket riktigt ser vi snart en korp segla ovanför trädtopparna. Och så undrar någon hur det kommer sig att jag känner igen korpar så där på lätet. Joserdu, det beror på att vi hade en tam korp när vi var små eller rättare sagt min pappa hade en tam korp som brukade sitta på hans axel och kraxa. Den hette Kalle och den var jävligt argsint. Till exempel när pappa hade konstutställning på gården och det kom fina damer i långkjolar på vernissage, då hoppade korpen efter dem på gården och högg dem i kjolfållarna under elakt kraxande, så damerna blev rädda och gömde sig i sina bilar och så fick pappa punga ut med ersättning. Och oj då, är det sant, haha det låter ju helt galet. Då kommer M och bara brer på: och sen fick korpen Kirstens mammas vigselring och flög iväg! Varpå jag bekräftar att jo, pappa ringmärkte faktiskt korpen med min mammas vigselring som hon hade fått från sin släkt och ja, pappa lät korpen förvildas igen och så småningom flyttade den ut i skogen igen. Sen blir det tyst och vännerna bara, jaaa, gud vad galet hahaha och så sippar vi vidare på BiB-vinet under tystnad.

Eller som en liten sak i somras på en jobbfika. Någon drog upp bibeln och huruvida man hade läst den. Utan att tänka mig för så sa jag att jo, haha, på julen när jag var åtta år så fick jag bibeln i julklapp, för att mina föräldrar menade att här får du en bok som du inte slukar på några timmar, hahaha. Men givetvis så sträckläste jag den. Så fort jag har yttrat orden så kommer frågan va, läste du verkligen bibeln när du var åtta år? Och jag inser hur mycket det låter som att jag sitter där på fredagsfikan och ljuger kollegorna rätt upp i ansiktet. Även om jag förklarar att ja, det gjorde jag, det tog säkert ganska många dagar eller veckor men jag gjorde det, jag förstod inte innehållet förstås, det var bara så att jag var i bokslukaråldern och jag var ett mycket envist barn så känns det ändå som att halva arbetsgruppen tror att jag är mytoman.

En annan gång pågick det vilda diskussioner i lunchrummet om det här med stora åldersskillnader i relationer. Jag var på vippen att öppna munnen och berätta en mycket komplicerad historia om hur min 34-åriga kompis träffade en 57-årig man som delar hennes intresse för visor och brännvin och hur det sen kröp fram att han är från samma land och småstad som jag och tja, slutklämmen är att min kompis numera är buksvägerska med min mamma. Tur att jag hejdade mig i sista stund och tänkte att hörru Kirsten, nu är det du som bara äter din pastasallad och tiger still och ler. Dom behöver inte fler rövarhistorier från den här sommarvikarien.

Det är en märklig känsla. Jag berättar anekdoter från mitt liv och så inser jag att det låter antingen som att jag ljuger rakt av eller som att jag kommer från en mycket dysfunktionell bakgrund. Men ja, visst vet jag att man inte ska vara för privat i vissa sammanhang. Det är en medelklassig grej som jag upplevt vissa anpassningssvårigheter med.