Samvetet och rapport från en mycket grå novemberdag

Warszawa var fantastiskt. Hotellet och just precis det här rummet kan jag varmt rekommendera. I Warszawa var det ständigt grått, disigt och småregnigt och allting var väldigt kulissartat och underbart, vi åt polsk mat och drack polsk öl och gjorde härligt fåniga saker som att åka häst och droska för massvis med pengar, bara för att. Jag tar nu fram den lilla medplockade schampoflaskan från badrummet bara för att låta doften bära mig tillbaka.

Resan måste ha ägt rum i ett annat liv. Det finns inga spår kvar av det utvilade, glada jaget eller det utvilade, glada paret. Dagen efter hemkomst var jag tröttare än någonsin och nära att bryta ihop på nån bisarr samtalsövning i skolan, där jag talade om stress och prestationsångest och jag tolkade någons omtanke som ett direkt ifrågasättande av mina livsval. Sedan dess har vi även hunnit med en maginfluensa inklusive vabbrunda.

Idag skriver jag paniskt på en sammanfattning som kommer att bli det första jag någonsin får publicerat. Tanken på att sätta mitt namn under något värdelöst kort, sönderhackat dravel får det att vända sig i magen. Jag försöker acceptera att det var bra att jag blev nominerad men att jag inte kommer att vinna. Ytterligare en presentation på fredag och så det vanliga, jobbet där det känns som om döden lurar bakom varje hörn, med alla bisarra sjukdomar som florerar ovanpå det vanliga du inser väl att vem som helst av dem kan dö när som helst och du får inte ta det på dina axlar. Och så den nya -sista!- kursen i skolan där första dagen bestod av att nån ivrig kursare läxade upp mig för att jag inte planerar delta i föreläsningarna och jag med mitt minimala tålamod snäste av både henne och raskt därpå en av lärarna på ett ytterst otrevligt sätt. Samvetet, samvetet!

Älskade unge och man som trots allt gör det här värt det. Jag försöker acceptera att jag är inte gjord av det där sega virket som jag önskade. Det kommer att fungera tiden ut, men jag kommer aldrig att göra om det. Och jag ska inte som ett fån säga ja tack till något annat erbjudande över huvud taget mer under detta år.

Fredag

A blev frisk, gick till dagis igår, vaknade med feber i natt igen. Idag ska vi åka. Oavsett. Eller? Usch jag vet inte. Jäkla pissvecka det har varit. Nu ska jag försöka fokusera på att ha en bra helg. Oavsett.

Värst av allt är flygångesten. Det känns så oansvarigt att båda föräldrarna sätter sig på samma flyg. Tänk om!

Pussla mig hit och pussla mig dit

Jag gillar inte alls livspussel-begreppet. Men va fan. Det är just precis vad jag håller på med nu. Fix och trix och halvdagsvabb med hjälp av söta vännen som tar den där halvtimmen i skarven mellan att jag måste till tåget och M hinner hem.

A är sjuk. Igen, eller fortfarande. Varken hackat eller malet. För sjuk för förskolan men för pigg för att man ska kunna få nåt gjort här hemma. En sån där förskoleflunsa som inte bryter ut riktigt men inte heller går över på lång, lång tid. M måste åka på jobbresa så jag kommer vara tvungen att ta all vab resten av veckan. Jag har en essä som måste skrivas klart imorgon. Det blir nog inte så mycket med det. Onsdag och torsdag är fulla med klientmöten. Bara att avboka. Och på fredag ska jag och M åka till Warszawa över helgen. Ensamma. Första ensamresan post-kid. Bara att... Nä, just det.

Lilla gullunge, bli frisk. Jag skiter i essän, jag skiter i jobbet, men jag klarar inte att åka på semester och lämna en febervarm och lessen och gråtig liten A hos farmor och farfar. Nä, det går bara inte. Och om vi måste ställa in resan så blir vi fattiga och olyckliga. Så snälla snälla snälla. Jag lovar att vabba hela veckan och skriva hela nätterna utan att säga ett pip ens på klagomuren Facebook. Men låt mig få den här helgen.

Vardag och lite om det här med pengar och respekt

Jag hinner inte blogga. Jobb/studier/barn, vardagslivet är hektiskt men roligt.

Men jag tänker på allt möjligt som jag skulle vilja skriva om. Till exempel det här med att ge eller inte ge pengar. Ett viktigt ämne, tycker jag. Det handlar om medmänsklighet och respekt. Läs hos Kurrylin.

Jag förstår inte alls det här med att man vill veta vad pengarna går till. Om jag har gett någon pengar så är det deras att göra vad de vill med. Oftast går de till alkohol och droger. Det tycker jag inte att jag som givare ska moralisera över. Dessutom tycker jag att det är bättre att missbruket finansieras genom tiggeri än genom brottslighet och/eller prositution. För om man vet något om beroende så vet man också att ingen låter bli att dricka/knarka av pengabrist. Och i de fall där jag ser att personen ifråga är illa däran fysiskt och inte ser ut att ha ätit på länge så köper jag mat istället.

Nej, jag förstår inte varför man inte skulle ge pengar, om man kan avvara dem. Att alla inte har råd att ge förstår jag däremot mycket väl. Men man kan åtminstone se människor i ögonen och säga nej tyvärr.

Jag tycker att jag har ett medmänskligt ansvar. Det står för mig på inget sätt i konflikt med att samhället har det övergripande och det yttersta ansvaret för sina medborgare.

Ingen frid

Det där jäkla Middagsfrid som skulle rädda vår något överbelastade vardag är helt hopplöst. Fyra (4) beställningar senare har de fortfarande inte fått in någon beställning i sitt datasystem. Jag gillar särskilt hur deras kundservice insinuerar att jag är en idiot. Så här skriver dom: Det är viktigt att du fyller i alla uppgifter, annars kommer du få en röd lite stjärna vid den rad det saknas uppgifter. När beställningen är inlagd så får du upp en ruta där det står ”Tack för din beställning” får du inte upp den så har beställningen inte gått igenom.

Fylla i alla rader? Nähä?!

De vägrar även ta emot beställningar på något annat sätt än via sin tydligen icke-fungerande hemsida.

Fan också. Finns det andra företag som leverar i Malmö? Jag börjar bli smått desperat.

Ynk, ynk

A vaknade på fel sida idag. Gnäll, gnäll, gnäll och kläng och gråt och olycka. Sjukdom eller bara dåligt humör? Det barkar åt ynk, ynk, ynk i soffan hela dagen. Ingen feber ännu men jag fryser och vill inte äta nåt och jag vill ha en kaaattt, buhuhuhuuu.

Gulleunge.

Jag kan bara inte vabba under min första jobbvecka. Nej nej nej. Så jag vabbar på pluggdagarna så tar M de andra. Vab en pluggdag betyder Teletubbies och gos varvat med LVM-lagstiftning och paperskrivning. Och kanske, kanske är ynket bra igen imorgon.

Privat/personlig

Irriterar mig lite på det här med personlig, aldrig privat vs. privat, aldrig personlig. Först tyckte jag att Linna Johansson skrev mycket bra om det här. Men sen, suck. Alla dessa ställningstaganden, positioneringar. Fuck that, jag är både privat, personlig och anonym, som det passar mig. En del av mitt privata jag är i allra högsta grad just mina medelklassiga komplex, mina försök att balansera på linan och vara personlig men ändå sval och distanserad, att aldrig ge för mycket av mig själv. Vad den kampen blottar om mig kan vara det mest privata.