Mina irrationella rädslor, del II

2) Att A inte får vänner.

Jag får ångest vid tanken på att A inte skulle ha riktiga, nära vänner i sitt liv. Hon är bara två år men jag ser redan hur viktigt det är för henne med kompisar. Hon rabblar upp namnen på alla innan hon ska somna. Hon säger att hon älskar Sindre, Madou, Finn och Flora. Jag vet att hon redan idag får något av sina små vänner som jag inte kan ge henne. Så jag tänker på hur det skulle vara i framtiden, om hon inte får vara med och leka. Inte blir bjuden på kalas. Inte har nån att sitta med i klassen. Tänker tanken att hon växer upp helt ensam, utan vänner som finns där när familjen inte längre räcker till. Att hon för alltid ska vara utan såna som man ringer när som helst, som kommer förbi med glass när man är sjuk, som sitter uppe hela natten och kedjeröker med en när man blivit dumpad. Såna som förstår vad man menar och har överseende med alla ens nojor.

Tänker att jag skulle göra allt som står i min makt som förälder men ändå tvingas acceptera att hon blir utan allt det som vänskap ger. Smärtan i att som förälder se sitt barn vara utanför måste vara enorm. Hur man än försöker - flytta, byta skola, stötta - kan man ändå inte vara sitt barns enda kompis och ersätta hela den delen av livet.

Det irrationella i den här rädslan är egentligen det, att jag förstås borde vara mer rädd för att hon skulle bli en i mängden, en ja-sägare, en som inte säger ifrån när någon annan lämnas utanför eller mobbas. Mitt ängsliga jag vill säga att det är så, men det är inte sant. Det som ger mig allra mest panikkänslor är tanken på att det skulle vara just A som står utanför.

Intellektuell koma

Ja. Det är det stadiet jag befinner mig i. Det yttrar sig bland annat i att jag har blivit sämre på att formulera mig, att jag har blivit osäker på om jag behärskar ens de mest grundläggande av kunskaper, att jag blivit mer benägen att ta den enkla vägen när det gäller allt som kräver teoretiskt, vetenskapligt tänkande.

Och nej, det beror inte på "gröt i hjärnan" eller annat biologistiskt dravel som man kan härleda till mitt privatliv. Min intellektuella koma beror med största sannolikhet på att jag går en utbildning där man ständigt blir behandlad som en dum och duktig flicka. Där vi får triviala självklarheter förklarade för oss som om de krävde avancerade tankekullerbyttor, alltid med de enklaste av ord och med huvudet på sned. Där jag sitter och ser mig omkring i salen och undrar hur många andra som sitter och undrar varför ingen skriker högt snart. Socialhögskolan, din jävel. Tack för att du har snott snart tre år av mitt liv.

Mina irrationella rädslor, del I

Jag är rädd för många saker. Men (förutom att någon av oss skall bli allvarligt sjuk/dö) har jag nog två riktigt stora skräcker som lamslår mig totalt när jag tänker på dem. (Kan man säga skräck i pluralis? Rädslor känns lite för lamt.)

1) Att hamna i en bil under vatten.

Det är min största mardröm och det har det varit i hela mitt liv. Och så i höstas blev det ännu mer verkligt, då detta hände: Min syster körde bil över en klaffbro när hon var i vecka 38. Och då gick klaffbron upp! Det var ett mirakel att hon klarade sig. Hon tog sig ur bilen och klättrade ner för bron. Hunden var kvar i bilen när den rasade ner, men klarade sig också helt oskadd. Så här såg det ut minuten innan bilen rasade ner på vägen.


Bilden togs av en fiskare på plats som hjälpte min syster. Han sålde sina bilder till kvällstidningarna. Bron är sju meter lång. Behöver jag säga att bilen blev skrot.

Tänk om det hade hänt två veckor senare. Tänk om lilla K hade suttit i ett babyskydd bredvid, eller där bak i bilen, i stället för att ligga tryggt i magen. Jag vet, det hände inte mig och det borde inte alls handla om mig. Men det gör mig så skräckslagen att jag knappt kan skriva ner det. I mina mer vidskepliga stunder är jag övertygad om att det är så här jag kommer att dö nån dag.

Kalasdag

Idag har vi firat vår nyblivna tvååring med tårta, kalas, presenter och ballonger. Precis som hon har pratat om och sett fram emot så länge. En mycket lyckad dag!

Och jag har nostalgitittat på foton från febrauari 07 och februari 08. Snyft.

När jag tittar på fotona från de första veckorna i A:s liv så ser jag också hur lång tid det tog innan det kändes normalt att hon var här. Det syns verkligen att jag var helt klumpig, valhänt och förvirrad. Jag hade t.ex. glömt att jag helst talade i telefon samtidigt som jag ammade eller flaskmatade henne då i början, för det kändes så konstigt annars. Och oj vad mycket vi försökte göra allting som vanligt fast ingenting var som vanligt. Jag fokuserade på allting runt omkring för att det hela blev för överväldigande annars. Sen efter ungefär tre veckor så hade hon smält in i livet liksom. Det syns på bilderna också. Vi ser inte fullt så bleka, högtidliga och stirriga ut.

"... jag är målmedveten och driftig" - NOT

Jag har ett så tråkigt liv just nu så det finns inte. Inte massor av blogguppslag precis.

Det mest spännande som händer är att jag filar på mitt cv. Det är inte alldeles enkelt, eftersom jag utöver programmet som jag läser sjätte terminen på nu har 307,5 poäng i fristående kurser varav säkert 100 är i oavslutade kurser. Shit. Hur får man nåt sånt att se snyggt ut? Svar, det går inte. Bara att svälja och tänka ut en förklaring om att man gått en lång och krokig väg men till slut så...

Lägg sen till en massa sommarjobb, timanställningar och vikariat här och där. För att inte nämna de där luckorna då jag jobbat ohederligt eller bara flummat runt.

Nu får jag betala priset för mitt ostrukturerade leverne. Två sidor splittrad personlighet blir det.

Nerverna

Hur får man mer tålamod? Jag vill ha ett harmoniskt humör. Vara sådär glad, snäll och lekfull men ändå alltid tydlig med mina egna gränser.

I stället är jag så här: supermorsa, juular, juular, UTBROTT, surar, ber om ursäkt, überpedagogar, juular, TAPPAR GREPPET - och så vidare i evighet amen.

Vad är egentligen att föredra: att vara halvkass jämt eller att pendla mellan väldigt bra och världssämst?

Jag vet ju vad jag personligen föredrar. Men ur barnsynpunkt? Herregud. Lika bra att jag redan nu börjar spara till den dagen Ahur ska jag kunna rädda världen, skickar hem terapeuträkningen.

Villakvarteren tur och retur

Tack, men nej tack, sa vi till huset. Hus-lägenheten. För liten, för långt bort. Dessutom, ska jag bo i nåt husliknande så vill jag åtminstone kunna säga till A - spring ut du först så kommer jag strax. Det här huset hade en underbar trädgård men tyvärr ingen direkt utgång till den från ovanvåningen, utan man var tvungen att gå runt om. Det bästa med hela visningen var nog när vi åkte därifrån och plötsligt fick upp ögonen för allt det som trots allt är bra med vårt nuvarande boende. Välbehövligt, efter allt neggande från främst min sida.

Nä. Så länge vi ska bo kvar i den här stan så vill jag åtminstone ha storstadens fördelar lättillgängliga. De där villakvarteren är väldigt klaustrofobiska. Och blotta tanken på att man måste åka dubbelnummerbuss i säkert 40 min för att komma därifrån...

För att sopa bort eventuella spår av förortslängtan kanske vi ska se Revolutionary Road i kväll.