Jobb jag har haft: au pair

Jag åkte till Zürich dagen innan jag fyllde 17 år. Planen var att hälsa på min syster i hennes au pair-familj under två veckor, men sen ville jag inte åka hem. Jag sköt upp returflyget och hittade ett jobb som au pair hos en trebarnsfamilj på Asylstrasse, mitt i stan. Arbetstiderna är flexibla, sa den leende mamman på arbetsintervjun. Vad bra, sa jag och tyckte att jag hade fått drömjobbet. Den här familjen hade inget rum till mig, men det kommer säkert att lösa sig på något sätt, sa den leende pappan. Vad bra, sa jag och så fann jag mig på den leende mammans polska föräldrars vardagsrumssoffa under en virkad filt. Polska mormor och morfar vågade inte ge mig någon egen nyckel, så jag var tvungen att komma hem senast nio varje kväll. Mina föräldrar tycker att du är i vägen, sa den leende mamman efter en vecka och så flyttade jag till familjens egen blommiga soffa i stället. I kväll ska vi ha fest så du kan inte bo kvar här, sa den leende pappan några dagar senare och visade mig upp på den öppna vinden. Bara vi skruvar i glödlampan här och sätter ett skynke för det trasiga fönstret där så kommer du säkert att sova gott. Jag såg mig omkring på vinden och sa thank you sir, men jag löser nog det här själv och så flyttade jag in i min systers killes vindsförråd, på en mycket varm vind mitt i Niederdorf.

De tre mycket bortskämda flickorna Florence, Georgia och Amelie talade tre språk och var vana vid nannys och au pairer. Treåriga Amelie hade brutit armen och gick med gips nästan hela sommaren. Jag och de stora flickorna Florence och Georgia åkte på äventyr till Rhenfallen och tappade bort oss i någon skog när vi gick av vid fel station. Jag skulle få 400 franc i månaden men efter diverse avdrag för telefon, mat och allt vad det var så blev det aldrig så mycket. Innebörden av flexibla arbetstider hade gått upp för mig, men jag var ganska nöjd ändå. Kirsten, du är den bästa au pair vi har haft sen den där 15-åringen som frivilligt lagade alla våra måltider också bara för att hon älskade det, berättade mamman.

En fredagskväll i augusti passade jag barnen. Föräldrarna skulle komma hem senast klockan ett och jag kunde ju always reach us on our cell. Jag var alldeles barskrapad och blev lovad att jag skulle få min lön samma kväll. Amelie ville inte somna utan ännu en flaska varm chokladmjölk. Medan jag värmde den hörde jag ett högt skrik från sovrummet. Flickan hade rullat ner från sin säng och landat på sin arm som hon precis fått ta bort gipset från och hon gallskrek av smärta. Jag ringde alla telefonnummer på the emergency list men ingen fanns att nå. Desperat hämtade jag grannfrun. Amelie slutade gråta och mumlade s tut nü mehr weh tills hon somnade. Föräldrarna kom inte klockan ett, inte klockan två och inte klockan tre. Vid halv fyra tyckte grannfrun att jag skulle gå. Hon gav mig några franc till trammen och skakade bekymrad på huvudet åt hela situationen.

Dagen efter blev jag uppläxad och utskälld efter noter. Amelies arm hade gått av igen och den inte så leende pappan kunde inte förstå hur det kunde hända bara av att hon trillat från sängen. Jag var för naiv för att förstå anklagelsen och konflikten rann ut i sanden.

Veckan efter blev jag inkallad till ett nytt allvarligt samtal efter att jag hade tagit ut soporna som städerskan lämnat på balkongen. Jag trodde att städerskan hade glömt dem där, eftersom jag visste att sopbilen kom just den dagen. Vad jag inte visste var att alla sopor i Zürich måste förpackas i särskilda Zürisäcke, avfallspåsar som kostade multum för att stimulera till sopsortering. Straffet för brott mot sophanteringslagen var böter på 100 franc. Detta var tydligen inte första gången herrn i huset åtalades för detta brott på grund av slarviga tjänsteflickor. Nu hade herrn i huset ingen lust att hamna i ett register på grund av upprepad försumlighet. Han beordrade mig att ringa till myndigheten och förklara att det inträffade var mitt fel, utan att samtidigt röja att jag jobbade svart för honom. Om jag inte fick boten undanröjd så skulle herrn anmäla mig till Fremdenpolizei. Jag var för naiv för att förstå att herrn själv hade fått mycket större problem med Fremdenpolizei än jag, så gråtande ringde jag till den där sopsorteringsmyndigheten och tog på mig skulden på min knaggliga schweizertyska.

Veckan därpå åkte jag hem.

Fyra månader senare återvände jag till Zürich, till ett annat au pair jobb i en annan familj, med alla papper i ordning. I ett plötsligt infall åkte jag till Asylstrasse och ringde på. En ung afrikansk flicka som inte talade tyska eller engelska öppnade dörren. Florence var avvaktande, Amelie sa inte ett knyst och Georgia kastade sig om halsen på mig, medan den nya barnflickan ringde till mamman. Kirsten...? Are you the one from Denmark? No, Sweden? I´m sorry dear, but you must leave the house right now before my husband comes home and finds you, he´s got a real temper you know!

Jag tror att det tog mig tio år att förstå fruns översminkade blåmärken, barnens ständiga oro och varför barnflickorna byttes ut så ofta.